30 december

Idag fyller Ronnie år. Mina icke-presenter bestod av följande:

1 tröja
1 mini-helikopter som man kan flyga med inne
1 Darth Vader bobble head

Jag är nöjd. Ronnie har flugit med helikoptern hela dagen.

Imorgon skall vi på nyårsfest Jocke och Cilla. Festen är egentligen ett förklätt barnkalas och består av följande:

Ett antal vuxna (ungefär 6 stycken kanske.. möjligen 7)

2 st 1,5-åringar
3 st 3-åringar
1 st 6-åring

Vi kommer att äta Tacos och jag kör. Party on!!!! (Hörs det att jag är ironisk.)

Har lite svårt för både nyår och midsommar, för mycket press och förväntningar så på sätt och vis så är det skönt med en opretentiös variant. Å andra sidan ser jag inte fram emot att hålla Erik och Johan på benen sent på kvällen. Jag tror Erik har somnat vid 9:30 som allra senast en enda gång och Johan har nog aldrig varit uppe till senare än 9:00.

Nåja, Ronnie har lovat att vi åker hem om det blir omöjligt.

Vi är helägda av vårt Wii just nu. Jag har tränat i ungefär 20 minuter, Ronnie ungefär lika länge och Erik har tränat 33 minuter. Jag har ont i låren. Man får vara nöjd.

You are a fantastic runner

Stod det på Wii-spelet nyss. Erik har upptäckt löpningsfunktionen i vårt Wii fit. Ronnie och jag kör mer slött på olika former av balans men Erik förvandlas till en liten glatt hoppande furie så fort han får tävla med Wii.

Han började med att fråga mig om jag vill göra dubbeltävlingen med honom. Det hela går ut på att vi springer på stället med var sin fjärris i bakfickan och spelet uppfattar varje steg och skickar fram ens lilla gubbe på skärmen. Under tiden dyker det upp andra gubbar och element som springer om en och retar upp ens tävlingsnerver lite. Det fungerar helt osannolikt bra på Erik som sprang som en duracellkanin (för att använda Ronnies uttryck) i tre minuter. Under tiden försökte jag hålla jämna steg och efter tre minuter var jag helt utmattad och behövde sätta mig.

- En gång till! Sade Erik direkt efteråt och sprang allt vad han kunde tre minuter till, därefter fick han Ronnie att springa med honom och nu berättade spelet att han låst upp en joggingrunda på 10 minuter.

- Du har fått en ny spelvariant, sade jag utmattat till en lätt svettig Erik som såg superglad ut. Det är en joggingrunda. Man skall jogga lungt - dvs springa långsamt - i 10 minuter. Det är lång tid älskling, lade jag till. Nervöst.

- Jaaaa! Sade Erik, det vill jag.

Sagt och gjort, raringen sprang hela 10 minuter inför sina föräldrars förskräckta men hänförda blickar. Han blev svettigare och svettigare och röd i ansiktet men inte skulle han sluta inte.

- Ta det lugnt! Sade jag var 30 sekund utan minsta resultat.

Ibland blev han omsprungen. Hänfört tittade Erik på gubbarna på skärmen och sade:

- Dom tror att jag springer långsamt, jag skall visa dom och därefter löpte han på. Spelet sade också åt honom att han skulle springa långsammare.

10 minuter senare så hade han sprungit nästan 5 km enligt Wii. Därefter kom poängen och kommentaren "You are a fantastic runner". Dessutom fick han fyra stjärnor. På första försöket. Ingen av oss andra har fått fyra stjärnor på något spel. Inte ens på Yogaövningarna :-).

Notera svettig glad Erik framför resultatet:

Julen är avklarad

Härligt. Lika mycket som jag längtar efter julen så känns det skönt när den är över. Vi har en mellandag idag. Dagen mellan min och makens födelsedag. Jag har spenderat halva dagen på att köpa några "småpresenter" åt Ronnie trots att vi inte skulle köpa presenter men han köpte några "från barnen" så nu var jag också tvungen. Men jag är nöjd.

Morgondiskussion

Jag hade min sista arbetsdag inför julledigheten idag. Ronnie var hemma med barnen.

Gick in till Erik och kramade om honom när jag gick. Han låg och såg på TV.

- Hej då älskling, sade jag.
- Vart ska du? Sade Erik.
- Till jobbet, sade jag.
- Men, sade Erik, du skulle ju lämna mig? (Till dagis menade han)
- Nej, inte idag, sade jag. Dagis är stängt. Nu är det jullov och om bara två dagar kommer tomten till alla snälla barn. Är du snäll?

Erik svarade inte, han tittade på TV

- Är du snäll Erik? Sade jag igen.
- Ja, sade han automatiskt, jag önskar mig Star Wars.

Det är det enda som återkommit flera gånger - och jag har inte köpt en enda Star Warspryl. Har funderat över det hela dagen.

Julstämning

Just nu väntar vi på att Douglas skall somna. Jag försökte lägga honom redan vid halv nio men han protesterade ganska tydligt.

- Men, sade Douglas, det är ju inte skola imorgon.
- Nej, sade jag, men vi måste varva ner nu och de små skall gå och lägga sig.
- Men, sade Douglas igen - måste jag borsta tänderna och klä av mig och så?

Jag tvekade, anledningen till denna aningens tidiga läggning är att vi skall slå in julklappar snart och vi måste ju troligtvis upp sex eftersom någon oftast vaknar då.

- Nja, sade jag, men du kan ju gå och läsa i alla fall?
- OK, sade Douglas, då hämtar jag min bok och läser i vardagsrummet.
- Men, sade jag förvirrat (Douglas gör ju nästan alltid som man säger) kan du vara snäll och läsa i sängen.

Han såg lite sur ut och gick och läste. Jag fick dåligt samvete.

Nu är alla på plats i alla fall och snart skall vi upp på vinden och hämta paket som skall slås in. Granen är på plats, Ronnie sitter brevid mig och luktar nybadad och livet känns riktigt fint.

Inte illa.

Missöde

Morris har en bisarr dragning till nappflaskor. När barnens kvällsvälling är avklarad så hamnar flaskorna på soffbordet en stund medan Ronnie och jag pausar efter sista kvällspasset (några minuter innan disk och tvättpassen sätter igång).

I vilket fall som helst så brukar Morris hoppa fram till flaskorna och ta tag i dem själv som om han skulle dricka. Det har sett lite sött ut, tyckte vi.

Igår så skojade vi lite med honom så istället för att putta bort honom som vi brukar så lyfte jag upp flaskan som om jag skulle mata honom med resterna.

Morris verkade nöjd, såg ut att dricka men efter några sekunder så började han tugga på nappen istället. Lite grann bara. Ronnie hämtade kameran och tog kort. Vi tyckte att det var kul - alla tre tror jag.

Efter några ögonblicks tuggande så säger jag till Ronnie.

- Undrar om tänderna kliar eller något, det ser nästan ut som om han kliar sig.

I det ögonblicket så släpper nappflaskan från katten. Halva plastnappen är borta. Katten har lyckats tugga av hela överdelen av nappen så hålet är stort som ett milkshakesugrör. Vi tittar nervöst på varandra. (Ronnie och jag alltså.)

Även Morris ser lite förvirrad ut.

- Men, säger jag till Ronnie - var är toppen till nappen?
- Den åkte nog ner i soffan säger Ronnie.

Vi tittar. Ingen napp. Vi tittar lite till. Ingen napp.

Morris har förmodligen ätit upp en halv napp till en nappflaska. Är katten försäkrad? frågade jag maken.

Vi vakade över honom en stund. Han såg ut precis som vanligt. Tur att han överlevde.

Badkatt

Vår katt har börjat bada. Han tog sitt första dopp för ett par dagar sedan, i söndags badade han hela två gånger, en gång själv ch en gång när barnen skulle bada.

Idag började vi spola upp vatten till ett barnbad och gissa vem som hoppade i helt på egen hand - nämligen Morris.

Han, maken och barnen har därmed badat samtidigt idag. Han påminner mycket om en hund den här katten. Lite av det bästa av två världar. Förutom när han ruskar sig torr som en hund.

Erik bad mig hjälpa honom att ta av sig tröjan när han skulle bada. Det går inte, sade han, min krafter räcker inte. Det lät lite intressant. Jag tror att Eriks hjälptar pratar om superkrafter. Det är mycket muskler och krafter just nu.

- Jaså du, sade jag gäckande, är superkrafterna slut?

Eriks stolthet satte in direkt.

- Jo det gör de visst, sade ha. Jag har många krafter. Känns själv. Därefter försökte han sig på en armspänning. Jag kände lydigt. Det kändes ungefär som att klämma på en tvättmedelsrefill - dvs ganska mjukt.

- Oj, sade jag, det var inte dåligt.

Alla blev nöjda.

Massage

Vi var på Mediamarkt häromdagen varpå jag snubblade över ett fyndbord. De hade en fotmassageapparat där.

Jag har en särskild fablesse för fotmassage. Vill man få mig medgörlig så är fotmassage ett bra trick. Ronnie vet det men han kommer inte på det så ofta. Brukade bada till det började klia i tårna förr i världen. Då kändes det som om blodcirkulationen kom igång ordentligt. Nu har jag inte tid med det. Badar accompanjerad av minst ett barn som alltid skall bada samtidigt och är upprört över att det inte får och en katt som kliver omkring på badkarskanten. Det är inte avstressande.

Fotmassageapparaten kostade 399 kronor på fynd. Jag tittade längtansfullt på den. Douglas och Erik var med. Ronnie var på annan plats inne på Mediamarkt med Johan. Kunde inte hålla mig så jag släpade iväg med den till ett eluttag och provade om den fungerade. Blev tvungen att ta av mig skorna och prova också. Den fungerade fint. Erik och Douglas tog också av sig skorna. De fick ta på sig dem igen.

Ronnie kom förbi. Han insåg läget. God Jul älskling, sade han. Så vi gick och handlade den. Det var ju en reavara så jag fick prata med en personal om att få ett särskilt kvitto och det visade sig att den lilla raringen hade kostat dryga 800 i original. Gick med kvittot till kassan för att betala (eller följesedeln eller vad det nu var.) När vi håller på att betala så inser jag att det står något konstigt på kvittot. Det står Medisana foot and back massager. Jag tittar på apparaten. Det är två tydliga fotspår i den. Den ser inte det minsta ut som en ryggmassageapparat utan snarast som ett fotbad utan bad. Jag frågar tjejen i kassan.

Hon vet givetvis ingenting. Ser rädd ut. Under tiden samlas glada julköpare i kö bakom oss. Ronnie börjar se rejält besvärad ut. Jag försöker få tjejen att säga att det är OK att byta den här om det skulle vara något fel och kommer någon att ifrågasätta att det är rätt produkt om det står så här på kvittot?

Hon börjar ringa till avdelningen. Ingen svarar. Kön blir längre. Maken ser mer och mer less ut. Barnen börjar sätta sig på golvet vid kassan. T o m jag som sällan låter mig pressas av den här typen av situationer vill ge upp. Jag försöker få tjejen att lägga på men hon förstår inte så till slut betalar vi och går och låtsas som om det absolut kommer att fungera.

Kommer hem och kan inte släppa tanken. Söker på Medisana foot and back massager och får upp exakt den produkt jag köpt. Titta själva. Ser det här ut som en ryggmassage? Man lär få fotmärken om man använder den för ryggen :-).

Fötterna är glada och lyckliga i alla fall och det var ju huvudsaken.

Tåg igen

Nu har jag åkt tåg i en timme och 3 minuter. Nu vill jag vara hemma.

Göteborg

Idag har jag varit i Göteborg. Lämnade Södertälje syd 06:23 och beräknas anlända Södertälje 21:15 ikväll igen. Har åkt tåg. Det var och är otroligt bekvämt. Trodde att jag skulle flyga ner men har insett att tåget har stora fördelar. I synnerhet med tanke på att vi har 10 mil till Arlanda. Resan är 2 timmar och 55 minuter.

Längtar hem till familjen. Att sitta på tåg är på sätt och vis tvångsavkoppling. Tvångsavkoppling kan i sin tur vara stressande. Ringde Ronnie. Hörde Johan joddla i bakgrunden hela tiden. Då längtar man som bara den. Får sitta här och läsa veckopress istället.

Johan lekte tittut häromdagen. Tog kort när han rev av sig den handduk som var maskeringen. Ser han inte lite ut som Roslins "Damen med slöjan"? Eller är jag jävig. Läser jag in gustaviansk konst i mina barn? Kanske. Döm själva.



(Äh nu har jag kämpat med det här usla bloggverktyget i flera minuter (känns som en evighet och jag får inte till de här korten så jag blir galen - nu får Johan visas två gånger om det nu är det han gör i även andras cyberrymd.))

Jultomten!

Idag har vi pratat med jultomten! Mitt i Heron City satt han, mellan två glansiga konstgjorda julgranar. När vi kom ut från Hemtex så blinkade Ronnie åt mig. Jag tittade åt det håll han nickade åt. Där satt han, jultomten.

- Titta där Erik, sade jag, vem är det?
- JULTOMTEN! Sade Erik hänfört

Vi gick dit, Erik stretade emot lite. Nervöst. Det var en ganska ovanlig känsla ur mitt perspektiv.

Douglas gick med, det låg pappersark där och man kunde skriva en önskelista och ge till tomten. Jag frågade båda, ingen ville. Erik vågade inte ens titta dit, han vände huvudet åt andra hållet.

- Men lilla gubben, sade jag. Tomten är ju snäll. Vill du inte ens lägga dit en önskning? Jag kan hjälpa dig?

Erik var omutlig. Ingen tomte. Douglas försökte hjälpa till med att säga att det inte var en riktig tomte. Jag väste ilsket åt homom att hålla tyst. Det var visst en riktig tomte (känner inte för att Eriks illusioner skall brista riktigt än).

Vi gick på MC Donalds och fikade och diskuterade lite annat. Sedan råkade jag berätta för Douglas att man tydligen kunde skriva adress och telefonnummer på listan och att man möjligen kunde få en present om man gjorde det (det stod att man var med i en tävling då). Douglas ändrade uppfattning totalt.

- Jag vill skriva, sade han bestsämt.

Erik tittade på Douglas och överlade med sig själv.

- Jag med, sade han.

Vi skrev. Starwarsgubbar till Erik och Star Warslego till Douglas.

- Går man bara fram, sade Douglas till mig.
- Du kan väl gå fram och fråga vad man gör, sade jag bestämt (och retades).

Douglas tittade på mig med förskräckt blick och insåg att jag skulle hjälpa till. Vi gick fram och pratade och båda barnen tog i hand och tomten tackade för listorna och uppförde sig precis som en tomte skall göra (enligt konstens alla regler i alla fall).

Lyckad eftermiddag får man säga.

Smaka

Idag har vi gjort hemgjord apelsinjuice. Det var en ganska stor händelse. Det började med att jag och Douglas pressade ett par apelsiner imorse vilket skapade viss avundsjuka i de yngre leden. Detta resulterade i sin tur i att vi köpte 2 kilo apelsiner på eftermiddagen och pressade dessa med minutiös rättvisa med hjälp av Douglas, Erik och Johan. (Vi har en ofantligt gammal elektrisk juicepress som jag och pappa pressade apelsiner på när jag var lika liten som Douglas.)

I vilket fall som helst så har Erik smakat apelsinjuicen flera gånger och t o m sagt att det var gott, även om han fick en väldigt ledande fråga från idolen - storebrorsan.

Nåja, under middagen så säger Johan: jos, jos, jos och pekar på apelsinjuicen.
Jag hade försökt tidigare så nu gav jag honom mitt eget glas och frågade om han ville smaka.
Det ville han.

Från höger kommmer då Eriks glas farandes mot mig.

- Vill du smaka? Sade Erik snällt.
- Javisst säger jag och spelar med (jag gillar inte äppeljuice men vad tusan).

Jag tar en klunk.
Erik frågar exakt samma smak som Douglas just har frågat Johan.

- Var det gott?
- Jadå säger jag.
- Det gjorde inte ont? Säger Erik?
- Ont? Säger jag förvirrat. Det var ju bara äppeljuice.
- Ja, säger Erik, det var inga blubblor.

Det tog några sekunder att koppla, sedan mindes jag. Erik smakade jordgubbscider igår. Douglas drack den i extas men Erik gillar verkligen inte kolsyra. Han upplever att det gör ont.

Det är intressant hur man uppfattar saker ändå.

Pepparkakshus

Vi bakade pepparkakshus förra helgen. För att lyxa till det lite så gjorde vi en liten by bestående av två färdigköpta byggsatser men både jag och maken var engagerade i skapelsen.

Erik väntade ungefär 10 minuter från färdigställandet och frågade sedan om vi skulle äta upp dem. Nej, inte förrän efter jul sade jag.

Jag har fått upprepa det ett par gånger i veckan och imorse försökte han övertala mig till att det nog var bättre att äta upp dem innan jul.

Jag stod i köket och förberedde middagen när Erik tog en stol och ställde sig och lekte med pepparkakshusuppsättningen.

Monologen lät ungefär så här:

- Oj, det har kommit snö, Vi kan åka på hästen och rädda honom.
- Titta där är en bro, ska vi åka över den...

Han pratar rätt mycket när han leker. Det är kul för man får en inblick i vad han tänker. Han stod säkert i 20 minuter med gubbarna. När jag kom dit så låg några ner i snön men i övrigt var allt intakt. Hade Johan kommit förbi hade vi nog varit tvungna att bygga nytt.

Hallen är klar!!! (i princip)

Nu har vi äntligen fått upp vår vuxenkroklist i första hallen. Min man har varit en hjälte och lagt golv och tapetserat i båda hallarna och målat taket i den ena och det enda som återstår nu (och för okänd tid framöver) är några lister.

Här är lite bilder från arbetets gång. Notera det grönögda monstret på en av bilderna.

Julklappar

Vi är nästan klara med barnens julklappar nu. Därmed har planeringen gått över till släkten.

- Vi måste köpa något mer till Ylva, sade jag till Ronnie när vi satt vid frukostbordet igår.
- Mmm, sade han.
- Vad kan hon önska sig? Sade jag. Vi kanske kan köpa en xxx som vi köper till Lillemor?
- Ja, sade Ronnie, i ganska, men inte helt, övertygad ton.

Jag vände mig till Erik.

- Erik, vad tror du att Ylva önskar sig?

Erik var tyst en liten stund. Sedan sade han:

- En dödskalle!
- En dödskalle? Sade jag, något förvånad. Vilken slags dödskalle? En mössa med dödskalle på eller vad?

Erik tittade irriterat på mig.

- En helt vanlig dödskalle.

Om du inte uttryckligen bekräftar Eriks val här Ylva så kommer jag att ignorera det här förslaget även om det var intressant :-).

Larm

Vi har installerat larm idag. Grannarna har haft inbrott. Vi har köpt ett rätt bra larm med massor av detektorer och magnetkontakter och grejer. Inte blev det billigt direkt men det får det vara värt. Lite jobbigt att det är julmånad.

Det är obehagligt att få intrång i privatlivet. Ibland tar det tre år att komma till skott med något man tänkt sig.

Spindelmannen

Erik satt vid matbordet för en stund sedan med mig. Ronnie matade Johan. Erik pratar på om Spindelmannen och något om att han har något på magen och jag lyssnar med ett halvt öra. Plötsligt så blir allt tydligare. Jag hör något om att Spindelmannen har ringt.

- Va, sade jag, har spindelmannen ringt?
- Ja, sade Erik
- Vart då? Sade jag, till dagis?
- Ja, sade Erik, han skulle komma sen.
- Men, sade jag, vem sade det? Fröken?
- Ja, men han kunde inte komma nu. Han skulle komma senare, sade Erik.

Lite kul tanke, att Spindelmannen ringer till ett dagis och skall komma dit och hälsa på. Mulle 2008 på något vis.

Erik tittade på mig med plötslig intensitet och sade:

- Mamma, kan du fråga Malte om jag får följa med honom hem?
- Malte? Sade jag, vill du det?
- Ja, sade Erik (på sistone har han velat följa med flera stycken hem, han verkar fatta att femåringarna leker med varandra även andra tider än dagistider).
- Men har Malte sagt att han vill det? Sade jag.
- Ja, sade Erik
- Har han frågat dig om du vill följa med honom? Sade jag.
- Ja, sade Erik
- Vad sade han då? Sade jag
- Snälla Malte får jag följa med dig hem, du är min allra bästa, sade Erik. (Han sade inte vän men jag antar att det var det han menade.)

Jag insåg att det nog inte var Malte som frågat utan Erik. Det är oklart även i skrivande stund om Malte överhuvudaget är intresserad av att få med sig en beundrande treåring hem.

Inte lätt att vara tre men vilja vara fem alla gånger.

Böcker...

Just nu lyssnar jag på Barbara Voors - Mina döttrars systrar. Eller egentligen är jag precis klar men boken är kvar i mitt medvetande. Den var väldigt bra. Jag har haft tur med mina bokval på sistone. När en bok får mig att gråta så har den gjort intryck.

Katarina har i sin blogg bett mig skriva vad jag tyckte om den trettonde historien. Den var också bra. Helt annorlunda. Barbara Voors påminner mig om Liza Marklunds Gömda. Lite obehaglig och väldigt verklighetsnära men ändå med en kärlek i mitten.

Den trettonde historien (av Diane Setterfield) var helt annorlunda. Som en saga, men med en ton av verklighet. Jag gillar när huvudpersonerna har drag av verklighet och inte nödvändigtvis är "slående vackra med tjockt hårsvall, långa ben och en klädsam omedvetenhet om att alla vänder sig om på gatan efter dem". Här är det en helt vanlig person som träffar väldigt ovanliga personer.

Insåg att jag längtade efter en bra engelsk berättare så jag gick upp till NK bokhandel och köpte The Pilots Wife av Anite Shreve. Hon tillhör mina favoriter men boken är "abriged" och det är lite skrämmande så vi får väl se Är på CD 1 än så länge.

Äh.. nu skall jag återgå till maken och katten.

Douglas önskelista - med vuxenkommentarer (gäller främst Ylva som frågat efter den)

Några som läser den här bloggen har frågat efter önskelistor från barnen. Idag har Douglas komponerat sin, helt på egen hand. Ni övriga får se den som en inblick i en åttaårings hjärna:

- Wall-e som kan prata
MD: Wall-e är en robot, jag antar att Douglas uppskattar alla slags Wall-e saker eftersom han längtansfullt stannar vid dem så fort vi går förbi en leksakshög i någon affär.

- Lego
MD: Tror att Douglas ser framför sig en byggsats. Får vi önska oss något så är det vanligt lego och kanske plattor att bygga på. Helst INTE bionicle eller något annat med extremt små minibitar i.

- Transformers
MD: Finns i många olika former. Allt går nog bra.

- Monopol
MD: Intressant önskning. Kanske inte optimal just nu eftersom risken är stor att bitarna flyger all världens väg när någon av de små marodörerna får tag i det.

- Strumpor
MD: Vet inte exakt vad han önskar sig. Gissar att ett tufft mönster är bra.

- Tröjor
MD: Frågade vad han ville ha. Tröjor med tuffa mönster är bra Douglas har fått för sig att han gillar svart men allt som kan framstå som häftigt är populärt.

- Radiostyrt flygplan

- En skiva till CD-spelaren
MD: Douglas hade skrivit Radio först. Men du har ju en sån, sade jag, som du fick av farmor. Just det, sade Douglas då får jag sudda det. En skiva till radio får jag önska mig. Något särskilt? Sade jag. Musik eller bok? Musik, sade Douglas. Direkt.

- Böcker
MD: Mycket går nog bra, Douglas läser innan han somnar nu. Lasse-Maja är populära. Kyrkomysteriet och Fotbollsmysteriet vet jag att vi inte har. Det finns kul pysselböcker också i den här serien som är roliga och till ett bra pris.

Andra bullar

Gick förbi sergelbageriet idag. Fick en plötslig minnesbild av att jag brukade köpa karlsbaderbullar där när jag var tonåring. De hade någon form av vetegiffel med mandelmassa i. Den var ljuvlig. Jag ägnade inte en tanke åt någon vikt eller så när jag köpte dem. Funderade på att gå in och köpa en men hade bråttom och insåg att jag inte har samma ämnesomsättning som förr.

Ett till minne dök upp. Jag stod där och handlade en gång när jag var runt 17-18 kanske och såg något på golvet. Det såg ut som en lapp. Tog upp den och insåg att det var en väldigt ihopknycklad papperslapp. Vecklade ut den och upptäckte att det var en hundralapp. För dryga 20 år sedan så var en hundring en massa pengar. I synnerhet för en tonåring.

Utan att tänka överhuvudtaget så lämnade jag den till killen som höll på att packa min bulle.

- Någon har tappat den här, sade jag.

Han tog emot den och sade:

- OK, jag kollar om någon saknar den.

Jag kände mig nöjd ända tills jag pratade med en kompis om det någon dag senare. Hon tittade nedlåtande på mig.

- Tror du verkligen att han skulle lämnat den till någon som frågade efter den, sade hon självsäkert. Han stoppade den i egen ficka, var så säker.

Det hade inte ens slagit mig. Jag kände mig lurad. Förvirrad snarast. Jag undrar om jag hade gjort samma sak idag. Kanske. Många gånger upplever jag att gränsen mellan naiv och god är hårfin.

Jag gjorde ett personlighetstest på webben en gång. Det handlade om hur hämndlysten man var. Jag fick bottenresultat. "Andra lurar dig - det finns inte en gnutta hämnd i dig" stod det. Förmodligen ligger naiviteten kvar alltså.

Men men, jag är nöjd ändå. Det kostar energi att vara misstänksam och hämndlysten. Förmodligen bättre att lägga den på något annat. Får trösta mig med det. Det är nog pappas fel!(Ta inte illa upp pappa - jag skojar - se det som en komplimang.)

Ett ögonblicks verk

Vi skall försöka köpa ny säng. Jag sover inte så bra i den vi har. Det finns i och för sig 1000 anledningar till det som inte har det minsta med sängen att göra utan snarare beror på att vi har massa nattvandrare i huset men jag vaknar och har ont i axlar och höfter eftersom trycket är för hårt.

Eftersom vår budget till ny säng är begränsad så provar vi sängar i normalprisklassen - dvs Ikea. Det finns en del men det är ett svårt val tycker jag. Svårt att avgöra i en affär hur det kommer att kännas hemma.

Nåja. Erik och jag gick på toaletten på väg därifrån. Övriga gick på herrarnas men Erik fick det tveksamma nöjet att gå med mamma.

Han var trött. Ville inte gå på toaletten. Lät sig ledas in och jag hjälpte honom av med det nödvändigaste. Lät mössan och tröjan vara kvar. Då händer det.

Erik tar av sig mössan och slänger den ifrån sig med en svepande rörelse. En ödesdiger rörelse - minst sagt. Han sveper mössan rakt ner i toaletten som han står intill. Mössan lägger sig som en frisbee eller snarare ett lock i toaletten som tack och lov är spolad. Dock vet vi inget om själva toalettens skick utöver det.

Jag andas in. Rycker upp mössan ur toaletten och brister ut i ett kvävt ljud som är mitt emellan skratt och gråt.

- Men vad gör du? Säger jag.
- Erik tittar på mig, han har reagerat på ljudet och min stela uppenbarelse.

Jag kan inte bestämma mig för reaktion riktigt. Det är rätt äckligt med en mössa som visserligen bara är blöt på ena sidan men ändå, Ikeas allmänna toalett!
Jag börjar skölja lite slumpartat på mössan och torka av den samtidigt som jag frustar nervöst. Jag kan inte titta på Erik. Jag är rädd att jag ska börja gapskratta. Han märker att jag uppför mig underligt.

- Du får inte vara ledsen mamma, säger han oroligt.

Jag inser att han är orolig. Det var ju en olyckshändelse. Jag försöker hålla mig men hukar mig ner och skrattar.

- Erik, använd din hjärna och tänk är du snäll. Fundera över vad som kommer att hända när du gör saker. Du har ändå fått en hjärna som fungerar bra, säger jag. Helt i onödan. Jag inser att mitt tal är långt över hands huvud. Sedan flinar vi.

Vi säger inget när vi kommer ut och möter Ronnie, Douglas och Johan. Men jag kan inte hålla mig så jag försöker berätta för Ronnie på engelska vad som hänt.

Så kan det vara. Dags att köpa ny mössa.

Frisyr

Jag gick igenom gallerian idag och passerade en kvinna. Av någon anledning så noterade jag hennes hår. Hon hade en frisyr som var väldigt vanlig när jag var i 20-års åldern. Det var blont, rakt i ungefär 10 cm och därefter en tydlig permanent. Den typen av rakt hår en bit och därefter rejält krus var länge sedan jag såg. Ändå kändes det helt normalt. Läste att permanenterna är på väg tillbaka. Å andra sidan var det ett år sedan hon permanentade sig.

Nåja, egentligen inget viktigt. Bara intressant hur normen ändrar sig. Ronnie och jag såg en film på tv häromdagen. Huvudpersonen hade ett par enorma midjehöga jeans och var helt normalrund. Dessutom hade hon knappt märkbara bröst. Just nu är det modernt att se ut som barbie. Rejäla gärna fejkade bröst och i princip anorektisk figur. Det är höjden av skönhet det.

Jag börjar nog bli gammal. Sitter i soffan och gnäller. Det är kul.

Snart klara...

Idag har vi (eller närmare bestämt Ronnie) tapetserat om i hallen. Vår "stylade" röda färg som flagnat betänkligt sedan vi flyttade in har nu ersatts med en jättefin tapet som är lite "glittrig läderlook med stickningar". Jo, jag inser det också. Det låter jättekitschigt men det är snyggt.

Nu återstår bara golvet. Därefter är vi i princip klara. Tre år senare.

I soffan ligger en utsträckt katt. Han ser avslappnad ut. Vi måste ha köpt en av världens tåligaste katter. Han accepterar högtrafik och fyra ungar samtidigt utan problem. Förmodligen tror han att han är en golden retriever.

Vad är roligt?

Erik pratade om Anna igår morse. Anna är Eriks favoritfröken. Det var något han och Anna skulle göra.

- Är anna din favorit? Sade jag.
- Mm, svarade Erik obestämt.
- Är hon snäll och rolig? Sade jag.

Erik vänder sig till mig och säger i klar och tydlig röst.

- Nej, Anna är inte rolig, Hon är en fröken. Farmor är rolig.
- Jaha, sade jag, är farmor rolig?
- Ja, sade Erik.

Det vore kul att få följa tankegångarna mer detaljerat ibland. Verkligen kul.

Kattleksak

Idag har vi varit på Hornbach och köpt en liten pinne med en tuss på som skall roa kattskrället. Ronnie köpte också en liten tygmus (som Morris av någon anledning blev extremt kär i och har jagat den senaste timmen).

Vi hittade en leksak som man kunde dra ut och när man släppte så drog den ihop sig och surrade.

Erik tittade på den storögt, därefter sade han:
- VOV, vad COOLT.

Jag antar att han menade WOW men han uttalade det som VOV. Hela meningen var ny och kändes lite ovan. Erik börjar lämna "åh han kan prata" stadiet och gå över till att vara riktigt kommunikativ. Det märks att ha går på "storavdelningen" på dagis. Eller är det kanske pappas mening? Det var rätt gulligt ändå.

Snö!

- Titta det snöar! Sade Erik idag när vi stod inne på Åhlens i Skärholmen. Vi tittade ut. Lite lojt.
- Ja, det gör det faktiskt, sade Ronnie klentroget.
Jag bytte blick från accepterande till noterande. jag såg att det var sant. Det snöade. Vi gick ut och gick en liten sväng på torget. Erik såg lyrisk ut.
- Nu kommer julklapparna, sade han. Jag vill ha Star Wars.

Vi har haft en bra dag idag. Vi är förkylda men jag har sovit 9 (NIO!) timmar. Det är helt otroligt.

Inget kräk, ingen feber, båda barnen har ätit och druckit. Vi har en katt. Ronnie är lycklig. Jag med - men mest för att Ronnie är så gullig och att jag har fått sova :-).

Ja ja, så kan det vara.

Hälsa på Morris

Hej hej

Ackompanjerad av gallskrik

Johan är sur och trött. Erik är trött. Jag är trött. På sistone har den här bloggen varit fylld av gnäll. Jag hoppas att vi kommer över den här perioden av tänder och infektioner snart. Imorgon får vi nog en ny familjemedlem.

Ont i magen

Igår så blev Johan frisk! Han började äta ordentligt igen på eftermiddagen.

Då var det helt enkelt dags för nästa....

Det böjade med min fru som igår kväll började känna av sin galla. Inte så konstigt eftersom hon har varit väldigt spänd och stressad över Johans ointresse av att äta, dricka och sova ordentligt i några dagar.

Sedan så kom Erik ner imorse och tyckte att det var morgon. Vi tyckte inte det eftersom klockan bara var 05.45, så Malin säger åt honnom att hoppa upp i sängen med oss.
Han hinner sätta sig hos henne och säger "Jag har ont i magen" sedan spyr han henne i knät och fortsätter över halva sängen.

Godmorgon.

Det stora småbarnstestet

Jahaja, efter några dagar i total dimma så skall jag försöka sammanfatta läget:

Johan har varit febrig i fyra dagar och kräkts i två. Vi var på akuten halva dagen idag (efter rekommendation av vårdguiden). Han är OK säger de (de testade blodsocker, urin och snabbsänka samt tittade i öron och hals och tog temp - de gjorde onekligen ett grundligt jobb). Johan såg glad och pigg ut för första gången på en vecka. Man känner sig som en idiot när man kommer till akuten med ett barn som verkar rätt OK. Kom hem igen. Han hade 39,6 men har TACK OCH LOV klarat sig från kräkningar efter den som kom imorse.

Nu sover alla barn. Johan verkar feberfri. Hoppas verkligen att han äter imorgon.

Jag är tröttare än tröttast. Ronnie är nog också det men han fördelar sin energi jämnare än vad jag gör.

Det här är vad jag skulle vilja hinna/kunna just nu:
- Klippa håret
- Se på hela pride and prejudice ifred
- Sova en hel natt
- Gå på Akademibokhandeln och välja ut minst två engelska talböcker i lugn och ro
- Äta en massa Hägen Dasz och ändå gå ner i vikt
- Gå i mjukisbyxor i två veckor - även när jag har kurs på jobbet
- Ha någon som städar hemma - varannan dag
- Ha tid att klippa träden i trädgården
- Putta tiden en månad framåt och vara nära julen och vara hemma med en frisk och glad familj och julpynta och dricka glögg och äta lussebullar.
- få rygg- och nackmassage av Ronnie - samtidigt som jag tittar på en Malinfilm.

Sådärja - nu känns det faktiskt bättre. Bara av att önska sig lite.

Det gäller att välja rätt.

Johan har idag sagt sitt livs fösta mening. Den löd så här:

Rory en racerbil

Egentligen är det en sång. Eller en vinjett för ett tv-program som heter just så. Erik har sjungit på den hela helgen och Johan har glatt sagt RORY RORY. Men så - som en blixt från en klar himmel - när maken och jag sitter trötta vid morgonkaffet så säger han. RORY..... och direkt efteråt EN RACERBIL.

Ronnie och jag tittade upp. Ännu ett magic moment. Inte illa av den lilla pluttskrutten. På utvecklingssamtalet sade Laila att han var ovanligt verbal för sin ålder (1 år 5 månader ganska exakt). Man undrar vart det skall leda. Jag lär få diskussionsmotstånd i framtiden.

Bekänna färg

Först en egen bikt. Jag vaknade imorse vid 6:40 (det är ju helt otroligt vad man får sova nuförtiden) och gick på toaletten. Satt och tänkte på miraklet att barnen sover när jag hör ett distinkt DÄ. Det var Johan. När han sover och låter så säger han ähhhhh inte DÄ. Det var ett tydligt klarvaket ljud så jag gick och gjorde välling och tog upp och matade honom.

Därefter gick vi och väckte Ronnie för Erik hade låtit lite så jag trodde (vilket var fel) att han skulle vakna. Den lilla raringen vaknade inte förrän halv åtta!

Nåväl. Ronnie går snällt upp och vi gör frukost och sätter oss med kaffe och lite macka. Johan är snäll och äter flingor.

Då säger Ronnie i snäll ton. Ja det här duger väl som present. Jag förstår inte alls vad han menar. Tittar oförstående varpå han säger - i en mild förklarande ton:
- Det är ju fars dag.

Jag andas in. Inser till min irritation att jag helt har glömt bort det. Att han sitter där och är snäll och att min fars dags present fortfarande är i bakluckan. Fan fan fan. Men gud! Säger jag och springer ut och hämtar presenten (som tack och lov är inslagen).

Håller ett kort men intensivt tal om att han är otroligt bra på alla sätt och att jag tycker att han är helt toppen. Det kanske dög. Vet inte riktigt. Nåja, jag hade ju tänkt att väcka honom fint men eh inte den här gången.

Vi satt och ritade fars dags bilder till farfar lite senare. Erik valde mellan olika färger:
- Den här är grön, den här är röd, den här är blå, sade Erik.
Han tittade lite till:
- Den här är mörkblå, den har man när det är mörkt.

Informativt - onekligen.

Idol

Skrattar bäst som skrattar sist - det säger jag bara. Jag säger inget om Lars E:s förmåga att sjunga men att sätta sig över både musikeliten och alla de andra längtande finalisterna är inte särskilt smakfullt. Att kalla något för loserturnen när många skulle älska att vara där och säga att man inte lärt sig något musikaliskt är på sätt och vis sorgligt. Att ha ett så självgott och inskränkt sinne kan jag acceptera hos en väldigt ung eller väldigt gammal människa men det är ändå inte särskilt smickrande och jag hoppas att inget av mina barn växer upp till att anse sig så förmer än andra.

Att göra någon slags "statement" på det här viset känns närmast löjligt. Gör något nyttigt istället i så fall. Han har ju bara bidragit till kommersen.

06:51

Jag vaknade, min vana trogen, vid sex i morse och förundrades över att alla sov. Ingen hade väckt mig, ingen var vaken. Jag låg en kvart och väntade - övertygad om att jag hade väckts av någon. Så var inte fallet. Vid halv sju var både jag och maken vakna och först tio i sju så dök Erik upp. Vilket mirakel. Halleluja.

Kors i taket

I morse vaknade jag 05:10 i förvirrat tillstånd. Ingen var där. Ingen hade väckt mig. Jag blev så ställd att jag blev klarvaken. Började tänka på jobbet. Kunde inte somna om. Lyckades slumra till en stund men kvart i sex var det helt förgäves.

Kände mig nöjd ändå. Det är skönt att inte bli väckt på samma hysteriska sätt som man blir av ett hungrigt uppmärksamhetstörstande barn.

Jag tror att vi just nu leder sömnkampen. Inte deras fel att jag har vant mig vid att bli väckt. Får försöka träna om mig själv. Om det nu håller mer än en natt.

Nu är det dags för Bonde söker fru.

Snart är det jul!!!

Jag är en jul-addict. Jag gillar verkligen grejen. Längtar till första advent då man kan börja plocka fram lite julsaker. Det är inte nödvändigtvis julafton utan mer att man ställer ut tomtar och julgran och gör mysigt hemma.

Har en speciell dragning till de små jullandskap som säljs nuförtiden. Skulle vilja ha ett sådant där med lite ljus och kanske ett tåg som åker omkring eller några som åker skridskor på en liten spegelsjö.

Tror att det är min mosters jullandskap som lurar i minnet. Min moster Britta gjorde ett omsorgsfullt landskap av bomulssnö och speglar och ställde ut en kyrka och massa små tomtar och lucior och annat. Det var väldigt spännande när man var barn. Jag har försökt efterkonstruera men barnen är nog för små fortfarande och vi har inte haft något bra läge men nu är det snart dags.

Exempel:

Stjärnor på is

Vi var på "underbara barn" mässan i lördags också. Eller var det i söndags? Söndags var det nog. Det var en helt ofattbar upplevelse. En miljon barnvagnar. Massor av uttröttade föräldrar och vilda barn. Massor av reklam för allt möjligt från blöjor till anti-mobbning.

Vi kryssade oss utmattade igenom allt. Erik var supertrött och frågade om vi kunde gå hem hela tiden. Johan satt fastspänd i vagnen och var tålmodig.

Längst in i lokalen fanns barnunderhållningen. En hoppavdelning med plintar och kuddar, en avdelning med småbilar och en skridskobana med plastis. Erik ville inte göra något först. Han surade.

Jag tog med mig Johan in på avdelningen "barngymnastik" och han sprang glatt i motsatt riktning med risk för sitt liv när mycket större barn höll på att landa på honom när de hoppade. Vände honom 300 gånger åt rätt håll, undvek några cyklar och gick balansgång. Till hans enorma förtjusning kan tilläggas. Balansgång var toppen.

På håll noterade Erik utvecklingen. När jag svettig av utmattning drog en protesterande Johan ur ringen så kom Erik springande. JAG VILL OCKSÅ!!!

Här är lite suddiga mobilkamerabilder. Håll till godo:

Lördag morgon 08:10 - Coop Forum Södertälje

Vid halvåtta i lördags hade vi varit uppe 4 timmar. Vi bestämde oss för att ge oss ut på shoppingrunda. Vad var öppet? Jo! Coop Forum. Maken och jag höll på att gå under av trötthet. Barnen började också komma in i sin "oj då, jag vaknade kanske tidigt imorse - jag tror visst att jag blir gnällig och klängig" period.

Är detta livet är frågan? Jag tror inte det. Vi gick runt där i lätt dvala och barnen flörtade glatt med äldre damer .

Nåja, just nu är det gilla läget som gäller och jag gillar faktiskt läget - åtminstone om man ser det som en helhet.

Förändringens vindar blåser...

Efter att ha gått upp 04.30 både lördag och söndag morgon fick jag nog och tvingade maken och den intet ont anade faster Ylva att hjälpa till med att låta barnen få var sitt rum. Erik har nu flyttat in i det fd lekrummet. Båda barnen sov gott till 05.30 då Erik kom ner till oss. Johan sov snällt vidare. En liten vinst alltså.

1-0 till mamma och pappa.

OK, vi tar det igen:

Erik har ätit följande idag:

1 smörgås
Äppeljuice
1 smörgås till
2 hela pannkakor med äppelmos
nästan en hel hamburgare med gurka och rubbet
pommes frites
äppelbitar
några godisbilar
Kvällsvälling

Vi är jättenöjda. Det var nära att han åt hela hamburgaren. Det är snudd på ett mirakel. Kanske finns det hopp för hans proteinintag.

Insikter

Erik och Johan satt på golvet och lekte med varsin racerbil idag. Erik pratar hela tiden. Han illustrerar leken genom att prata. Jag lyssnar med ena örat. Hör följande:
- Jag måste byta olja.
Erik pratar med sin racerbil. Jag undrar om jag hört rätt. För att bekräfta så säger han det igen:
- Jag måste byta olja.

Jag gick ut i köket och berättade det för Ronnie. Jag tror inte att jag ens funderade över oljenivån i en bil förrän jag fyllt 20 och fick min egen första. Vet knappt om jag gjorde det då heller. Det är intressant vad man lär sig här i livet.

Jag lade mig och sov när vi lagt barnen över lunchen idag. Två hela timmar sov jag och barnen sov tre. Det var härligt. Min VÄLDIGT DUKTIGA make bytte däck på min bil under tiden OCH fixade lite med hallprylarna. Han är bra.

04:16

Vaknade jag av att Erik sprang ner till oss. Jag tog med honom upp, han var klarvaken. Gav honom välling för att han skulle somna om. Gick och lade mig igen. Somnade inte. Snurrade några varv och väntade på sömnen. Klockan fem hörde jag steg igen. Direkt efter det upprört tjut - Johans. Det innebar attt alla kom upp. Ronnie gick upp men jag hörde hur alla var vakna och kände hur trött Ronnie var. Försökte ligga kvar och låtsas som ingenting. Det gick inte. Jag är supertrött - verkligen supertrött. Har inte sovit längre än till fem på snart än vecka. Jag blir galen.

Mycket att göra

Vissa perioder i livet blir överväldigande. Just nu är det en sådan. Mycket på jobbet, mycket hemma, mycket av det mesta. Till dessa tillfällen finns det en massa "standardfraser". Jag skall försöka anamma någon av dessa:

• Kavla upp armarna
• Bita ihop
• Gilla läget
• Hugga i

Min far ar alltid varit duktig på att ha tålamod och vara accepterande. Det är också en egenskap jag inte har av naturen men ständigt tränar på. Det går hyfsat. Övning ger färdighet.

Jag läste en artikel om Isabella Rosselini en gång där det stod att hon var en människa som alltid hade ordning. Hon hade tagit fasta på sin mamma (Ingrids) trick. Det gick ut på att hon så fort hon lämnade ett rum alltid tog med sig något som skulle till ett annat rum. Dvs att aldrig gå tomhänt. Kanske är det lösningen.

Tar man på sig stegräknaren hos oss och bestämmer sig för att besöka alla rum många gånger så blir det nog rent till slut. Just nu skapar Johan en svans av smuts efter sig. Först kommer Johan med en sak. Därefter får han syn på Douglas. Då släpper han det han håller i. Springer tillbaka till sitt rum. Tar en bok. Springer till Douglas med boken och säger "boch boch". Douglas släpper då det han har just där han är och bär iväg med boken till vilket annat rum som helst än rummet med böcker och läser vänligt för Johan. Erik får då syn på dem och släpper det han bär på precis där han är och springer dit men för säkerhets skull så hämtar han en annan bok och släpper vid den hög som Douglas och Johan just börjat skapa.

Både Ronnie och jag som inte direkt kan betecknas som naturliga pedanter har utvecklat smärre interna städmaskiner. Hans är fokuserad på disk och puts och min är mer inställd på tvätt och plock. Det fungerar men man längtar tills man kan begära mer av barnen :-).

Förändringens pris

Damm överallt, saker överallt, rätt saker men på fel ställe.

Jag längtar tills vi är klara. Det börjar närma sig nu. Nedre hallen är nog klar om någon vecka. Bara den övre kvar - den är nog klar lagom till första advent. Då skall det bli storstädning och julen skall få flytta in. Härligt blir det!

Feberfri...

Erik är feberfri. Pust.

Den trettonde historien

Jag lyssnar på en bok nu. Den trettonde historien heter den. Diane Setterfield heter författaren. Den passar mig perfekt. Verkligen perfekt. Har saknat en bok av den här typen.

Skulle vilja diskutera den med någon. Vet inte riktigt vem som skulle gilla den på samma sätt bara. Skall kanske prova med Katarina. Hon får nog göra en avstickare från sin deckarprofil. Kanske Pernilla skulle passa också. Johans blivande fru. Eller Paulina, men hon lär ha fullt upp de närmaste åren.

Ibland väcker böcker en särskild känsla hos en som är svår att beskriva och ibland behövs rätt förutsättningar för att uppfatta känslan. Den här boken talar till riktiga bokälsare. Har bara kommit en liten bit men än så länge känner jag mig uppvärmd av att lyssna på den. Det är en härlig känsla. Läste mossvikenfruar precis innan. Den kanske inte kändes fullt så exalterande. Underhållande men kanske inte riktigt samma nivå.

Samtal från dagis

Vid ett idag så ringde det:

- Hej det är Anna från dagis.

Den meningen är hemsk. Dagis skall inte ringa. Innan de spenderat några sekunder på att komma fram till sitt ärende så har man tänkt ut alla läskiga saker som överhuvudtaget kunnat hända.

Den här gången var det tack och lov inte så farligt. Inte just då i alla fall. Erik hade feber och var hängig.

Just nu har han nog minst 39 grader och känns som en het potatis. Våran stackars lilla skrutt har varit trött hela kvällen och bara druckit och sett håglös ut. Jag hoppas han är bättre imorgon och hoppas att ingen annan råkar på det. Är lite trött själv. Dags att gå och lägga sig. Med en Ipren. För säkerhets skull.

Hurra!

Vi har varmvatten.. äntligen. Flera dagar utan varmvatten och man är oändligt tacksam för denna vardagslyx. Vi har också delvis varma element... inte riktigt överallt men med hopp om framtiden. Lufta, lufta, lufta säger maken.

Inhopp i en annan verklighet

Tack Katarina och Steven för en toppenkväll och tack till svärmor som gjorde det möjligt.

Äntligen fredag!

Den här veckan har jag längtat efter helg. Nu är det snart dags. Ikväll blir det Idol, Pizza, ett glas vin och lite gos med familjen i vårt hus med upphängda men ej installerade element. Värmde vatten till badkaret igår. Det tog några timmar. Längtar tills om några veckor när vi kan börja se slutet på tunneln och få lite ordning.

Design som är ute

Jag var i den sörmländska naturen och jobbade när jag la märke till något vid sidan av vägen, det påminde om ett störtat gammalt flygplan men vid en närmare koll så såg jag ett av min frus " absolut inte" objekt.

En gammal takfläkt som låg och såg ledsen ut, tydligen fler som inte tycker att de är inne.

Tyrannosaurus Rex

Jag hittade den till slut. Tyrannosaurusen som Katarina pratade om. Den sov. Försiktigt smög jag fram med mobilkameran i högsta hugg för att ta ett hemligt foto av den. Trots en kraftig blixt rakt i ansiktet så rörde den inte en min. Här är beviset. T o m pyjamasjackan avslöjar att det är ett vilddjur vi pratar om.

Blåmärken del 2

Jag räknade blåmärken på Eriks båda ben idag igen. Hittade 18 stycken. På framsidan av benen. Gissar att det inte var så många på andra sidan. Du ser ut som en Dalmatiner sade jag till Erik när vi satt i badkaret. Kan du inte försöka ta det lite lugnt. Douglas lade sig i samtalet. Jag hade också så många när jag var lika gammal som Erik, sade Douglas förnumstigt.

Jag tänkte på hur Douglas var i fyraårsåldern när han dök in i mitt liv för första gången. Det skiljer ett halvår mellan Eriks nuvarande ålder och Douglas dåvarande ålder. Jag minns knappt ett blåmärke ärligt talat. Det var en stor händelse när Douglas någon gång gjorde illa sig.

Jag kunde inte hålla mig.

-Nja, Douglas, sade jag. Du hade nog ärligt talat inte så många. Du var mer den lugna typen.

Noterade Douglas osäkra min. Vilket var nu bäst, att vara lugn eller att vara vild. Kände mig i behov av att bekräfta.

- Men det är jag glad för sade jag. Det räcker med en vilde. Du är bra på att vara den lugna typen.
- Ja, sade Douglas glatt, jag gick omkring där med en filt, mitt gosedjur och med napp i munnen. Det var jag det.

Jag funderade på vad han pratade om. Sedan mindes jag. Det finns ett kort på Douglas där Ronnie bär honom. Han håller i en filt med ena handen, har gosedjuret i den andra och sitter med napp i pappas famn. Han var 1 år ungefär på den bilden. Inte tre och ett halvt direkt men vem bryr sig. Vi var alla nöjda.

Fel håll jag vet

Kära farmor och Ylva. Det kanske kan glädja er att se att doppresenten har kommit till användning av rätt barn. Något är dock fel, han hoppar inte upp och ner som han ska. Han hoppar i sidled. Hela rummet är i sidled. Kära läsare/lyssnare/tittare - jag inser att jag nu utsätter mig för spe -speciellt från Johan som är fotopedant - men jag insåg det redan när jag lade ut den korniga dinobilden alldeles nyss. Nåja, vänd på datorn och klicka på filmen tack. (Jag tog den med telefonen ... det är min enda ursäkt.)

Jurassic Park 4

Jag gick förbi bokhyllan och stannade till, något var fel. Mina ljudböcker stod inte längre upp som de brukar göra. Det såg ut som en tornado gått fram just i en hylla. Jag insåg plötsligt vad det var. Det var inte en tornado. Det var en dinosaurie. En dinosaurie som gått sitt eget öde till mötes under en mängd talböcker. Den låg där. Lämnad åt sitt öde.

Giltig frånvaro

VVS killen ringde idag, han bad om ursäkt att han inte hade varit anträffbar och förklarade att hans far hade gått bort i cancer på tisdagskvällen...

ARG Johan

Johan har varit osedvanligt grinig i flera dagar. En helg med en extremt grinig 1-åring tar på krafterna. Inget har passat. Han har svept mat av bordet, svept godis och dricka av bordet. Skrikit och gnällt hela tiden och velat blir buren, nersläppt, buren, nersläppt och krånglat och krånglat. Enbart när han har sovit eller gått med äppeljuiceflaskan fastklistrad i munnen så har man fått en liten paus från den lilla klängrankan som hållit en om benet och tittat upp och sett arg ut och tjutit.

I två dagar har jag varit så spänd att jag känt mig grinig och trött (tro inte att Erik sover på helgnätter inte - i morse kom han ner vid halv sex och började med hög röst sjunga Magnus Uggla i vår säng). Jag har fått anstränga mig för att vara lättsam och glad och likna den fru jag antar att maken helst vill ha, är rädd att jag inte lyckats så himla bra heller.

Vi blev bjudna på middag till Pappa och Gun på eftermiddagen så vi åkte dit och tänkte att det var kanske lösningen för vår lilla temporära gnällspik. Det fungerade på nåder. Han slängde saker omkring sig hos dem med.

I bilen på vägen hem så slog det mig.

Han äter dåligt
Han är jättegrinig
Han är lös i magen

Det kanske är tänder!
- Ronnie, sade jag, han kanske håller på att få fler tänder? Det skulle väl förklara saken?
- Kanske det, sade Ronnie neutralt - inte utan en viss tveksamhet i rösten.

Jag kände mig nästan helt säker. Jag skulle känna i munnen när vi kom hem.
Direkt innanför dörren så kände jag och på den nedre högra sidan så stack det upp en liten spets som kändes som en föraning till en stor tand på väg upp. Han har ju inte fått en tand på månader så det borde ju kunna vara dags nu.

Lyfte in honom till skötbordet och hällde i honom en sked Alvedon. Därefter satt han och åt frysta pommes frites utan minsta knot och tittade på medan jag bakade bullar.

Hur kommer det sig att man glömmer saker så lätt. Vi har ju ändå sett några tänder möta dagens ljus vid det här laget men trots det så känner man sig ändå handfallen över sitt barns plötsliga personlighetsförändring. Ja ja.. några dagar till bara så lugnar det kanske ner sig.

Manlig och kvinligt

Min fru tittade till på några korgar och krokar på Hemtex för ett par dagar sedan och konstaterade att det nog var mest tjejer som handlade där.

-Eee ja? svarade jag lite förvånat. (Vi var ju ändå inne på Hemtex!)

-Ja, korgarna och krokarna köper nog nästan bara tjejer. Killar köper inte korgar med sugkoppar, killar köper korgar som man sätter fast ordentligt.

Ja så är det nog jag skulle inte köpa en krok med sugkopp och tro att min morgonrock skulle stanna kvar uppe.

En krok skruvar man fast (möjligen att PL400 kan funka).

Nu på kvällen badar hustrun med Johan. Johan leker för fullt med en gammal schampoflaska och börjar klättra över Malin för att lägga den i en korg som sitter på väggen bakom henne.

- Ta det lugnt nu, säger Malin till Johan, tänk på att den korgen kommer från mitt förra liv och har sugkoppar.

Hon kanske har en poäng med Hemtex krokarna.

Men just det!

Nu kommer en väldigt viktig händelse att presenteras.

Erik har ätit varm korv. Han pekade på ett korvstånd utanför Hornbach och sade att han ville ha. Är du säker på att du vill ha korv? Sade Ronnie och jag. Mm sade Erik. Han fick en. Jag vill inte ha det där, sade Erik och pekade på korven. Men ÄT nu, sade vi (rätt snällt faktiskt) du sade ju att du ville! Erik suckade lite och tog sedan ett rätt rejält bett över korven. Vi stog stumma i ren lycka. Ha ha. Han åt givetvis inget mer av korven utan enbart brödet men det var ingen fegsmakning direkt, nej absolut inte.

HURRA HURRA HURRA - det finns hopp.

Försvunnen hantverkare...

Jahaja, då har vi införskaffat allt för våra nya hallar, tapeter, färg, inredning och allt skulle vara påbörjat och kanske nästan klart om vi inte råkat ut för en liten fadäs. Vår hantverkare har försvunnit.

Han skulle kommit i måndags och hjälpt oss byta element. Han kom aldrig, hade tagit fel på frugans arbetstider. Han kom på tisdagen istället, tittade lite och insåg att han hade fel grejer. Han skulle beställa något och återkomma. Det var det sista vi hörde av honom. Ronnie har ringt, SMS:at och gjort allat men killen är försvunnen. Inte utan att man känner sig lurad och frustrerad. Alla prylar ligger och väntar på att sättas upp och vi hade en helt ledig helg men icke sade nicke. Inte den här gången.

Vi hade en annan hantverkare på gång också, han skulle ringa tillbaka, det var 3 veckor sedan eller så. Hur svårt kan det vara egentligen? Någon som känner en bra VVS-person? Som vill ha jobb? Ronnie tycker att han själv kan göra det men jag vill inte. Det kommer att ta jättelång tid, vara smutsigt överallt och jag kommer att få hålla ungarna borta själv från smutsigt vatten och verktyg och rörstumpar och annat. Dessutom behöver han sina krafter till resten av projektet.

På måndag skall vi ringa några till. Fy tusan. Man skulle varit rörmokare.

VAB

Min man har varit en ängel och har varit hemma med Johan i princip hela veckan. Han har ögoninflammation men det verkar ha gått över idag. Johan och Ronnie valde att vara hemma för säkerhets skull idag med och därmed har jag fått äran att äta lunch med maken och minstingen som kom in till stan.

Vi gick på Jensen Böfhus. Det var trevligt. Johan åt i princip ingenting förutom mjukglassen som han avslutade med. Han vägrade att få hjälp utan skulle äta helt själv. Mjukglassen var halvsmält redan från början. När han fått i sig några skedar var den helt smält. Det gjorde att varje sked droppade konstant från tallriken till munnen.

Jag satt som en städmaskin och gjorde av med mängder av servetter som torkade bordet, hakan, tröjan och byxorna för varje sked han tog. Efter ett tag blev det ohållbart. Servetterna tog slut och Johans tröja började bli blöt men inte stoppade det honom inte. Hälla ut glass i en fin rand hela vägen till munnen var toppen.

Vi tog bort glassen till slut... eller glassåsen som den förvandlats till. Jag var helt slut och Johan blev sur men för övrigt var det trevligt.

Klätterkungen

-Just det, sade Ronnie för en liten stund sedan. Vet du vad som hände förut?

Därefter berättade han att när de varit hemma tidigare på eftermiddagen så hade Erik spelat Sonic the hedgehog i Douglas rum och Johan hade lekt i lekrummet med Ronnie.

Efter en stund så ropar Erik och behöver hjälp så Ronnie går dit och hjälper honom. I några minuter. När han går tillbaka så hittar han Johan...

...STÅENDES PÅ ETT AV DATORBORDEN.

UNGEN har klättrat upp på stolen och därefter upp på datorbordet och står och ser väldigt nöjd ut.

- Jag har insett att vi aldrig mer kan låta Johan vara själv i lekrummet, sade min kära make. Ingen av de andra barnen har klättrat så här.

Erik klättrade en del men på den höjden vet jag inte om vi hittat honom ärligt talat.

Vad gör man. Johan fick sig en ganska ordentlig utskällning av sin far som han förmodligen ignorerade helt. Han har ett riktigt teflonpansar eller kanske mer titan ärligt talat. Han ignorerar alla typer av utskällningar och lägger lök på laxen genom att göra om det bus han just blivit utskälld för en extra gång bara för att retas.

Ja ja, om någon av våra vänliga barnvakter läser detta så får ni gärna lägga det på minnet. Vi kanske skall ta ut alla stolar ur barnrummet under en period.

Ännu ett "giant step for mankind"

Vi satt runt matbordet nu ikväll. Jag kom efter middagen så jag åt några mackor och fick sällskap av alla som var hemma.

Erik fick några chips, lite vatten och när vi plockade undan sade han:

- Kan jag få en macka?

Visst sade jag.

- En macka med ost, sade Erik.

Jag hajade till. Hade han sagt det jag trodde?

- Vill du ha ost? Sade jag förvirrat, på mackan?
- Ja, sade Erik, en ostmacka.

Han fick en. Ronnie och jag stod tysta. Vi delade en andäktig tystnad över att vår son nu tagit nästa steg i sin egen evolution. Flera ingridienser samtidigt. Vilken framgång.

Ny layout..

Bytte mall idag. Kanske är det lite trevligare med ljus sida.

Nostalgi

På vägen hem från jobbet (jag hade slut på talböcker) så funderade jag på vad barnen kommer komma ihåg när de blir stora och försökte komma ihåg saker från när jag själv var riktigt liten. Det är nästan skrämmande hur lite man kommer ihåg. Kanske används hjärnan mer för att lära sig nya saker än åt att lagra minnen eller så är minnet så fullt att det tar lång tid att komma åt den här gamla informationen.

I vilket fall som helst så minns jag från min tidiga barndom ungefär följande:

1. Översvämning
En gång när mamma och jag kom hem från dagis så var det vatten i hela lägenheten. Mamma blev alldeles spänd. Lämnade ner mig hos Bergmans och försvann. Det var intressant. Jag minns egentligen inget mer, kranen i köket hade varit på hela dagen har jag för mig. Har för mig att vi fick byta golv men jag vet inte riktigt.

2. Gardiner i vardagsrummet
Jag minns (pappa kommer att skämmas nu) att jag snöt mig i gardinerna i vardagsrummet. Jag har ingen aning om varför jag gjorde det men jag trodde att det inte skulle märkas. Ingen sade någonsin något heller. He he. (Det var innan jag fyllt 6 antar jag eftersom det var i lägenheten.)

3. Dagis
Vi brukade leka Pippi Långstrump, Tommy och Annika på dagis och jag fick vara Tommy. Det var väldigt förödmjukande. På senare tid har jag lärt mig att hålla mig framme bättre och välja tidigare.

4. Nicke
Vi hade en hund som hette Nicke. Honom minns jag tydligt. Han var snäll och mjuk och jättefeg och lite tjock om jag inte minns helt fel. Nicke brukade försöka leka med farmors hund Buster som hatade mesiga knähundar som Nicke. Buster provade att morra vilket var lönlöst och nafsade därefter Nicke som skrek upprört och ställde sig i ett hörn och darrade. Därefter fick Buster vara ifred.

5. Bubblan
V hade en grön Saab 99 GL Super Automat. Den var toppen. På den tiden kunde man ligga i baksätet och sova hela vägen till landet i Nora. Jag gillade den bilen, den brummade och det var varmt och jag fick ha kudde och täcke i baksätet. MEN! Plötsligt en dag har pappa köpt en ny bil. En beige bubbla 1303 om jag inte minns fel. Den var trång och bullrig och obekväm och jag gillade den INTE. Pappa var nöjd, den kom från en tant som haft den hela tiden och knappt kört den har jag för mig. Jag blev aldrig sams med den, man fick inte plats att ligga i baksätet och den lät som ett tröskverk. Jag har liten eller ingen (det där är en rak översättning jag inser det) förståelse för bubblaälskare (sorry Ylva och Katarina). Den är överskattad. Jag blev tacksam när pappa bytte den till en Volvo 244 DL. Den var fyrväxlad och ingen rivstartare direkt men stor nog.

6. Sveriges magasin
Det fanns ett TV-program som hette Sveriges magasin. Där fanns Drutten och Jena. De hade någon form av orkester också med en dirigent (undrar om det var det han var) som hette Anders någonting. Jag gillade honom. Så mycket att mamma hjälpte mig att skriva ett brev till Sveriges Magasin där jag fick berätta att han var jättebra. Han svarade aldrig. Det var lite sorgligt men den som blev argast var nog mamma.

7. Vedhuggning
På somrarna blev jag avsläppt hos farfar och farmor för lite landetsemester. Det var härligt. Farfar hade skola med mig och min kusin en timme om dagen. Vi fick gå ut i skogen och titta på myror och blad och träd och fick t o m läxa. Det var ungefär den kommunikation vi hade med farfar. För övrigt stod han mest vid vedkubben och högg ved. Det ekade i skogen. Farfar hörde lite dåligt så när vi skulle äta så skrek farmor så det ekade över nejden:
- NISSE DET ÄR MAT.
Det fungerade ibland. Vissa gånger fick hon skrika igen.
- NISSE! DET ÄR MAT.
Några år senare köpte hon en kobjällra. Den hörde han.

Jahaja, det var allt för idag det. På återhörande från Nostalgimagasinet.

Blåmärken

Jag har räknat blåmärken på Eriks knän. På det ena har han 8 stycken, på det andra 3. Det är inalles 11 stycken blåmärken. Räknar man alla på benen närmar det sig 20 stycken. Det är inte klokt. Johan visar tendenser på att bli likadan.

Handla

Det är inte alltid så lätt att få med sig allt man ska på en gång när man har med sig ett eller flera barn, jag blir lätt lite glömsk.
Jag skulle köpa två saker idag, 1st handöverfräs samt plast att täcka våran soffa och matta bland annat nu när vi ska byta radiatorer. Gissa vad jag kom ihåg... Ja inte var det plasten i alla fall.

Säkerhet

Hos en av de kunder jag jobbar åt så har de STARK säkerhet. För att gå in till min plats, till kaffeautomaten och tillbaka så använder jag passerkortet närmare bestämt 9 gånger. Det är rätt otroligt. Jag drömde igår natt att jag glömde passerkortet hemma när jag skulle dit.

Månen

Vi håller på med hallen nu. Vi har köpt nytt golv, nya tapeter och nya krokar. Ronnie rev bort bröstpanelen i nedre hallen idag så det ser förfärligt ut. Dessutom kommer en kille och byter elementen imorgon så vi kan inte göra så mycket än. I vilket fall som helst så beställde vi tapeter idag. En sort till entrehallen och en till den som ligger lite högre.

Jag skulle kunna berätta hur de ser ut men jag vågar inte riktigt. Vi kör på överraskningsmomentet och håller tummarna.

På vägen hem så lös månen med en osannolik styrka. En stor gul måne som såg ut som en krok och nästan gav ett trolskt intryck.

- Ser du månen? Sade jag till Erik
- Var då? Sade Erik trött, han sov nästan.
- Där, sade jag exalterat. Titta rakt fram. Den där stora gula.
Erik var tyst en lång stund. Det är ungefär 10 sekunder. Det är långt i ett samtal. Därefter sade han i dyster ton:
- Men varför har den inga ögon?

Det var en intressant tanke. Erik har bara sett på månen på TV. Där har den alltid ögon och pratar och är väldigt sällskaplig. Den här månen var ju inte fullt så intresserad. Nåväl, det var en stor stund för mig i alla fall.

Stegräkning...

Jag har på ett mystiskt sätt gått med på att vara med i en Stegräkningstävling på jobbet. Idag har jag fått flera mail från förvånade kollegor. Ungefär så här låter dessa meddelanden:
"Jag hörde att du var med i stegräkningstävlingen?".

Det är lite intressant. Jag är onekligen INTE känd för att vara sportig. De verkar väldigt förvånande. Jag har ansträngt mig idag. Ställde bilen LITE längre bort. He he heeeeeeeeeee.
Lyckades i alla fall kravla fram i princip 10 000 steg. Jag är jätteduktig. Tog inte hissen en enda gång och gick t o m omvängar. Att dansa med Johan och Erik var också ganska effektivt.

Det är dock VÄLDIGT långt kvar till de 16 000 steg som vår extremt tävlingsinriktade grupp har satt upp som mål. Hujedamej. Får köpa nya skor.

Hälsning till Max och Felix

Kära kusiner till Douglas, Erik och Johan. Har ni vägarna förbi så är ni välkomna. Vi saknar er.

Lastbilsflak

Johan har börjat sjunga. Det är ljuvligt. Mitt i låtar så säger han ett ord. Just nu så är det pa-bi-pa. Det är när Magnus Uggla sjunger "åka åka åka på Lastbilsflak...". Då hör man Johan pa-bi-pa. Han ser glad ut och har börjat gunga. Gunget är inledningen till dansen. Erik gjorde samma sak. Vi sjöng en massa idag och Johan fick trycka fram låtar på CD-spelaren. Det gjorde att vi spelade rätt korta låtar eftersom det var så kul att trycka på nästaknappen.

Därefter hittade vi en bil. En liten Carsbil som man kan skaka på. Den börjar då att brumma och låter en massa. Samtidigt pratar den och säger i tuff ton:
- "Speed, I am speed" eller "The chequerd flag is MINE".

Johan såg glad ut och sa SPI, SPI. Jag skakade på bilen. Spi! sade Johan varpå vi tillsammans lyssnade på "Speed, I am speed" minst 10 gånger. Tänk vilka små händelser som skapar livsglädje.

När vi satt på grekrestaurangen idag så trötnar Erik efter att ha ätit allt bröd och alla pommes frites som garanterat är utan minsta spår av Tsatsizki. När han var klar (vi andra var ju inte det direkt) så säger han artigt "Tack för maten" och börjar klättra runt på stolen, sätta sig upp, klättra ner från stolen, fastna, klättra upp på stolen, ställa sig på stolen, ställa sig på knä på stolen, ramla av den etc.

Ronnie och jag tröttnar i omgångar. Erik SITT ner, säger vi ungefär varannan ton.
Plötslgit blir vi avbrutna. Vi hör samma ord fast från annat håll. Det är Johan. Helt klart och tydligt har han rutit SITT åt Erik i precis samma ton som vi har använt. Han ser väldigt glad ut samtidigt. Barnen märker inget (Erik är ju härdad och Douglas tänkte nog på den kommande simningen som han och Ronnie ägnat sig åt ikväll.) Men vi skrattade inombords och en aning på utsidan också. De lär sig snabbt.

Sammanträffande

Jag hade kurs idag, på slottet. Karl den 15:s tronsal. Det var som vanligt jättekul. Man känner sig lite hedrad av att vara där. Ronnie ringde på eftermiddagen. Han skulle besiktiga en maskin åt Drottningholms slottsförvaltning och hans kontaktperson hade varit oanträffbar på morgonen. Det visade sig att jag haft kurs för honom. Våra högst parallella universum har för första gången mötts. Det var kul. Vi får väl se om det sker igen. Killen var nöjd i alla fall :-).

Nykvarn, en metropol?

Det har hänt något stort. Nykvarn har öppnat två nya restauranger. Från att ha haft en ganska ordinär pizzeria (med tevlig personal) så har nu plötsligt flera nya restauranger dykt upp. En grekisk (som familjen provade idag) och ett kombinerat sushi/thaiställe.

Det är ju helt fantastiskt. Vi kan faktiskt ta hem något annat än pizza om vi skulle beställa hem mat. Barnen var nöjda. De har ätit kycklingspett och pommes frites och lite grönsaker och Johan har för första gången sedan han föddes i princip spottat ut mat. Ris och tsatziki var inte hans grej. Han bara öppnade munnen och lät det ramla ur. Den lilla plutten såg samtidigt extremt besviken ut och vägrade därefter att ta någon annan sked som Ronnie erbjöd honom. I alla fall de närmaste fem minutrarna. Därefter hade han återgått till att vara matvrak precis som vanligt.

Hallmöbler

Vi har många projekt i vårt liv. Ett aktualiserat ett är vår hall. Den fungerar inte. Den är jättelång och smal och så fort det kommer folk så fastnar de precis innanför ytterdörren och tar av sig skor och fyller på kapphängaren och är de fler än 2 personer så får några vänta utanför tills de första har fått av sig alla ytterplaggen.

Ronnie har lanserat den smarta iden att vi borde frigöra hela den första plätten till "vänta" plats. Hela klädhängaren och skohyllan och allt annat som behövs i det här hemmet med massor av skor och jackor överallt skall flyttas inåt och ersätta den stiliga men onödiga fotoväggen som får bo någon annanstans.

Det blir nog bra men vi håller på och funderar över möbleringen. Det behövs plats för massor av skor, jackor för stora och små, mössor och vantar och kanske en krok för väskor. Hallen är 4,70 * 1,30 ca. Inte så jättebra. Det är SVÅRT att hitta vettiga möbler. Det behövs en sittplats också för de som vill få på sig skor bekvämt. Vi har lite planer men inget beslut - vi får väl se vad det blir.

En helt vanlig måndag..

Jag kom hem sent idag. Imorgon har förskolerådet sammankomst och eftersom jag gillar att få vara med så är jag med i förskolerådet. En sådan sammankomst innebär att man sätter upp en lapp på dagis och ber föräldrarna skriva upp och anmäla sig till en rolig fest som består av korv, tipspromenad och möjligheten att hälsa på nya förskolechefen.

Det kom ut ett rådigt mail ifrån en av de andra föräldrarna där frågan kom upp hur vi skulle fördela arbetet. Han skickade med en lista av typen, göra inbjudan, köpa korv, stå vid grillen etc. Man kan gissa vad jag nappade på. Göra inbjudan förstås. (Jag kan aldrig bestämma mig för om förstås skall stavas med ett eller två s. Jag föredrar förståss ärligt talat men enligt wikipedia så kan det skrivas på båda sätten.)

Jag skrev att jag kunde hjälpa till med tipspromenaden också. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag har fått göra både inbjudan och tipspromenad. Tipspromenaden (10 barn- och 10 vuxenfrågor) tog hela två timmar med facit och allt. Jag vet t ex när Scania grundades (1900), hur många folkparker det finns i Sverige (150) och en massa annat nyttigt nu. Hur många prickar en nyckelpiga har t ex. Något min kära make visste på rak arm.

Nåja, till saken, jag kom hem sent idag. Ringde och bad min trötta och avmätta (men som vanligt vänliga) make att hålla Johan vaken till jag kom hem. Fem i sju körde jag in på avfarten, jättehungrig och med huvudvärk men båda ungarna kom springande emot mig och det gör det värt att skippa middagen tills man komme rhem.

Alla gjorde mig sällskap över en kopp te och därefter gick Erik en vända och kom tillbaka in i köket.
- Men! Sade han i hög och tydlig frågande ton.
- Var är ballongerna?
Vi kände oss frågande. Sedan kom jag ihåg att vi tagit ballonger igår på MC Donalds.
- De är i bilen, sade jag.
- I bilen? Sade Erik
Han fortsatte oberört.
- Nej, ballongerna i mitt rum är borta. De har smällt sig. Ballongerna har smällt sig och försvunnit.
Det kändes som en intressant formulering. Vi pratade lite mer om ballonger och att de brukar smälla efter ett tag. Lite som såpbubblor - de har en begränsad livslängd.

Därefter borstade vi tänder och gjorde välling och placerade alla i säng. Nu skall Ronnie och jag försöka samla ihop lite kraft och umgås en stund. Sedan är det läggdags. En dag till avklarad.

Radmatningar

Man kan tro att jag är kär i Enterknappen när man läser föregående inlägg. Det är fel. Det är den här mystiska editorn som gör det helt på egen hand ibland. Gör massor av egna radmatningar alltså. Vi får leva med det för jag har inte tid att rätta just nu.

Bra betyg!

- Vi fick gott betyg av Gun, sade Ronnie när han kom från köket in till mig i vardagsrummet igår kväll.

- Eh, sade jag och tänkte febrilt. Vad då?

- Jo men, hon sade ju att vi hade så städat hemma! Sade Ronnie stolt. (Han hade putsat diskbänken med klorin.)



Ja det förstås, sade jag. Det säger hon inte varje gång direkt. Är det ett gott betyg eller ett betyg på alla gånger hon inte säger något kan man fundera på? (Ibland beklagara jag mig för Gun. Äsch säger hon alltid snällt, ni har ju småbarn. Då hinner man inte på samma sätt.) Det har hon rätt i.



Idag vid frukostbordet så satt Johan och höll i en tankbil. En L A S T B I L sade jag.

-Pa Bi, sade Johan

- Jaaaaa, sade både jag och maken. L A S T B I L!

-Pa Bi, sade Johan snällt.



Han kan säga lastbil! Sammanfattade vi stolt.

På vägen till dagis mötte vi en lastbil.

-Pa Bi, sade Johan igen.



Han kan prata! Men det är bara vi som förstår honom :-)

Skilda världar

Idag sprang jag genom Åhlens City till Regeringskansliet. I tunnelbaneplanet finnns en liten salong med frisörschampon och hårstylingprodukter. Registrerar att någon säger 360 kronor när jag springer förbi. Därefter hör jag ett skratt. Ett riktigt rungande skratt. Det låter som farmor som hört den roligaste historien hon någonsin hört. Det är ovanligt att höra en cirkus 80-årig tant skratta högt på Åhlens. Jag stannar till och tittar dit. Hon håller en liten flaska spray eller schampoo i handen. Jag inser att hon blivit så förvånad över priset på schampot att hon skrattat riktigt hjärtligt. Det var befriande på något vis. Den stylade tjejen som hjälpte till såg generad ut. Hennes kompis (tantens alltså) skrattade också.
Jag tänkte för mig själv att många av oss andra försöker hålla masken i de där lägena och blir förfärade inombords. (Hur fasen kan de ta flera tusen kronor för en rynkkräm när ingen ser skillnad.)
På något sätt var det härligt med ett självförtroende som inte behövde säga jaha, då tar jag den och känna sig lurad efteråt.

Talbok

Jag köpte en talbok på rea häromdagen. Den vita liljan hette den. Jag har pressat mig igenom en skiva. Gav därefter upp och övergick till Patrik Isakssons samlingsalbum och radio. DET är ovanligt. Jag ger sällan upp en talbok. Läser/lyssnar på i princip vad som helst hellre än radio om det inte är Adam och Gry.
Precis innan hade jag för tjugonde gången lyssnat på Pride and Prejudice inläst av Juliet Stevenson. Det är min favorit. Eller hon är min favorit. Det är som att lyssna till klassisk musik när hon pratar. Hon förstår var hon skall lägga betoningen, hon spelar med precis lagom och inte för mycket.
Den kvinna som läser in vita liljan låter som en tant från förr som försöker tala snällt till ett barn. Prussiluskan nästan. Eller kanske en kär prusiluska. Hon låter snusförnumstig och som om ett falskt leende sitter fast i ansiktet och aldrig försvinner ens när hon skäller ut någon. Säkert finns det många som gillar henne - smaken är ju som bekant delad men jag klarar inte av det. Har svårt för tillgjord stil när någon läser in en bok.
Idag var det kö på vägen hem och ingen kul radio och nu hade jag lyssnat på låt 6 på skivan (helen sjöholm sjunger duett med Patrik Isaksson) så många gånger att jag behövde byta. Jag satte på CD 2 och accepterade faktum men jag önskar att man ibland kunde välja inläsare när man köper böcker i ljudform.

Frågesport

Imorse närmare bestämt 05:08 så vaknade jag (som vanligt) av steg i hallen. Johan kommer inte ur sängen så man vet att det är Erik. Den tiden är jätteirriterande eftersom man vet att man inte kan lägga tillbaka honom utan att väcka Johan och att chansen är stor att båda vaknar.
Jag frågade morrande om Erik stängt dörren efter sig. Problemet är att han lämnar dörren öppen så att det kommer ljus (nattlampan i hallen) in i Johans säng så Johan vaknar först av att dörren går upp och därefter av att det är ljusare. Nej, sade Erik (han hade inte stängt).

Jag satte mig upp, irriterad. Vad skulle jag göra nu: Till alla kära läsare - gissa.

Fråga 1 - vad gjorde jag med Erik?

1) Jag var en duktig förälder och gick upp och ledde Erik försiktigt tillbaka till hans säng utan att Johan vaknade.
2) Jag lyfte upp Erik i sängen och tänkte att det är bättre att han somnar där och att Johan (och vi andra) får sova vidare minst en timme.
3) Jag gick upp med Erik och gjorde frukost.

Ni har nog gissat rätt. Svaret är det mittersta. Därför kommer nu följdfrågan:

Vad hände sedan?
1) Erik och Johan sov snällt vidare och vi vaknade allihop utvilade och glada vid sjutiden.
2) Erik bökade runt lite och somnade sedan.
3) Jag gick upp för att kolla dörren varpå jag insåg att Johan var vaken och just hade fattat att något var fel. Jag stängde dörren (men insåg att mitt öde var beseglat) och gick på toaletten. Hinner sitta där och meditera i ungefär 30 sekunder innan jag hör Eriks HÖGA stämma i hallen ackompanjerad av Johans indignerade skrik:
- Mamma, (viskandes jättehögt - det är lustigt men det går), jag behöver också kissa.
Jag kastade mig ut och väste (förmodligen lika högt). TYST, Johan vill sova vidare.
Det ville förmodligen inte Johan men jag ville att han skulle vilja det. Jag drog Erik med mig ner och högst opedagogiskt så väste jag vidare att:
- Du har ju blöja på dig nu går vi och lägger oss och du ligger still och är tyst!
Hör hela tiden Johans alltmer ilskna rop som lika tydligt som en textrad på en film skrek:"Ta upp mig, jag är vaken, vad göööööööörr ni, hallå hallå hallå".
Jag kände vanmakt.
Klockan var 05:20, båda barnen var vakna. Ronnie verkade inte ha märkt något (men det hade han nog) så jag satte mig upp och sade till honom (i tydlig ton) - DU FÅR TA JOHAN FÖR OM JAG RÖR MIG FÅR JAG MED MIG DEN ANDRA OCKSÅ.
Ronnie fattade galoppen. Han gick upp. Hör honom fixa med vällingen i köket. Det gjorde Erik och Johan med. Erik försökte desperat gå upp.
- DU ligger kvar här och försöker sova, sade jag. Nu har du väckt hela familjen, du kunde ha legat kvar i din egen säng.
- Jag Viiiiilllll sova i min egen säng, sade Erik och försökte snyfta ynkligt men han var alldeles för pigg för att jag skulle gå på det.
Från hallen hörs Johans alltmer uppfordrande "men vad fan jag hör att ni är uppe ta UPP mig nu".
Erik snurrar vidare i sängen och lägger sig omväxlande på mig, och brevid mig och försöker prata.
Vi hör Ronnie lyfta upp Johan som börjar prata glatt med pappa (eller låta glad i alla fall). Erik inser att han är besegrad och försöker ligga still. Det går dåligt. Vi ligger kvar ändå. Till 06:50 när jag ger upp och går upp.
Ronnie sitter och kollar på bilar på blocket. Johan är lagd och sover. Jag är grinig. Men Ronnie ser så trevlig ut att jag kapitulerar och accepterar mitt liv. Det är inte så tokigt men att sova till fem är fasen omänskligt när man inte har valt det själv.

Stort

Igår så slog det mig hur liten man kan känna sig...
Kunden lastade klart innan han snällt kom ner från berget så jag kunde göra mitt jobb.

Det är kul att få "leka" med stora maskiner.

Frantzen och Lindeberg

Ronnie och jag har varit på lyxrestaurang och ätit upp ett presentkort som jag fick för ett tag sedan. Det var toppen! Jättemysigt och jättegott och superbra på alla sätt. Man lär sig verkligen uppskatta den här typen av händelser när man är fastkedjad vid två eller kanske tre illbattingar på heltid. Hurra hurra, vi var så snygga och glada och åt 14 rätter var.

Family guy star wars

Jag vill bara tillägga att gillar man star wars så finns en family guy edition av denna. Den är jättekul. Även för oss som inte är fullt så roade.

Star wars i skåpet

Erik kom inspringade i köket häromdagen. Här är data vejder skrek han. Data vejder är här, han är här.
Jag fattade ingenting. Ronnie fattade direkt. Jaså, sade han (med ett leende) Data Vejder är där... (Erik kom in i köket viftandes med ett vykort med Darth Vader).

Vad har han att säga då? Sade Ronnie.
Erik var exalterad.
- Data Vejder kan inte prata, sade Erik. Han kan inte prata för han har ingen mun.
- Men, sade Ronnie, jag kan visa dig att han kan prata. Därefter gick han ut i tvättstugan och öppnade översta skåpluckan. Från skåpet hördes i klar och tydlig stämma Darth Vaders röst säga:

- You are not a JEDI yet.

Erik blev förstummad. Var Darth Vader i skåpet?

Till historien hör att jag förförra julen köpte en Star Warsmugg till Ronnie. Så fort man lyfte på muggen så pratade den. You are not a JEDI yet, Impressive - most Impressive etc. Det var kul, två gånger, därefter så stog muggen i skafferiet för att sedan förflyttas längre och längre bort eftersom den pratar HÖGT. Tidigt på morgonen är det inte så kul att någon ryter "you are not a jedi yet" till en när man precis har vaknat.

För att kunna använda själva muggen så pillade vi ut den ljusstyrda röstprylen och lade den i verktygsskåpet så nu pratar den bara när man behöver hämta verktyg, eller skruv eller något annat.

Erik kom ut till mig, lika glad som vanligt.
- Mamma! Mamma! Data Vejder bor i skåpet.

Vi har en pytteliten Darth Vader i vårt skåp. Det är rätt kul. Eller det kanske är Data Vejder förresten.

Tid att skriva

Och om någon undrar (hej pappa och gun) varför jag har tid att skriva mitt på dagen så beror det på att jag är utlokaliserad till kund i flera dagar som helpdesk och de verkar inte behöva så mycket "help" så jag är ordentligt understimulerad arbetsmässigt. (Hur kul är det att sitta och vänta på att någon skall fråga en något och ingen behöver en.)

Tillägg till Idol 2 (läs helst efteråt)

Alltså missuppfatta mig inte nu. Rätt 60-åring skulle kunna vinna idol, det är inte det jag menar. Jag menar bara att om man inte har grundförutsättningarna... "Jag är 20 år och ser ut som Måns Zelmerlöv och sjunger som en gud" så behöver man kompensera: Jätterolig, sjunger jättebra, jätteintressant typ. Det är själva frågan om huruivda man ens övervägt att man kanske inte faller in i urtypen för det här programmet som är den springande punkten.

Idol 2

Jag dras till programmens om en geting till en honungsburk. Trots det kan jag inte låta bli att häpna över vad som får vissa människor att ställa upp. Jag förstår estradörerna, de som nästan kan, de som vill bli kändisar och de som är 15 och försöker.
Men vad driver en människa runt 50 att ställa sig upp och sjunga en sång på ett helt oengagerat sätt och dessutom se ut som en isstod i just det här programmet. Det är ju tonåringar som röstar. Vad tror de skall hända? Kan man med minsta självinsikt tro att man skall gå vidare? Hur många människor saknar egentligen totalt självinsikt? Var det därför inte bara en av de 60-åriga farbröderna på mitt första jobb försökte ragga upp mig när jag var 20 på firmafesterna? Ärligt talat de var alla jättetrevliga men kanske inte min bild av drömmannen just då i alla fall.

Hur många som är med i idol har en svag störning? Jag kan inte se programmet utan att känna mig lätt illamående när kändishungriga tonåringar blandas med människor som inte uppfyller några av förutsättningarna och inte ens ser ut som om de vill? Varför går de dit? Hoppas de att någon äntligen skall se dem? De ser ju inte ens glada ut. Plågade arbetar de sig igenom det hela som om det vore frågan om ett glosförhör de har tvingats att gå på. Hur såg deras dröm om resultatet ut egentligen? Kanske behöver vi ett forum a´la England på 1800-talet där man bara kan ställa sig upp och prata någonstans inför folk. Är det så att vi alla innerst inne vill stå på scen åtminstone någon gång? Jag vet inte... Hur lär man sig självinsikt egentligen. Är det medfött eller tillhör det bara vissa personlighetstyper?