Nackdelen med att ha en yngre karl

Var och provade kläder häromdagen. Det var ganska nedslående. Har ökat hela tre storlekar på tre år. Men lugna dig säger alla, du har ju just fött barn. Det är sant, men jag har också gått upp 3 kilo på två veckor. Det är lite mycket. Igår började Ronnies och min viktväktarräkning igen men den här gången skall jag slå på stort.

Det är dags att köpa en CROSSTRAINER!

Jag behöver en sådan, sade jag ivrigt till maken häromdagen. Hade sett en på Coop till ett hyfsat pris. Hmmhmm sade han avmätt. Kommer du använda den? Jag sade inte så mycket då men tog upp saken igen några dagar senare. Han sade samma sak. Jaha, kommer du att använda den då? Han sade det aldrig men han kommer ihåg pilatesbollen som jag köpte efter Eriks födelse och som ligger som en stor ouppblåst och kanske framförallt oanvänd ballong på vinden.

Nackdelen med att ha en yngre aktiv karl är att man måste hålla sig i trim och det är ju inte direkt min starka sida.

Efter min första instinkt att svara att det var väl självklart att jag skulle använda den så tog min realistiska sida över och jag sade att jag tror det och det är ju i alla fall avsikten. Något måste göras åt min minskande ämnesomsättning så igår åkte vi och tittade på närmare bestämt 6 stycken olika för att därefter begrunda saken tills idag.

Ringde pappa och berättade att vi skulle köpa en träningsmaskin som var mjuk träning och bra för hela kroppen. Jaha, sade pappa, en sådan där crosstrainer? (Min pappa (säkert Gun med) har örnkoll - han har alltid haft det. På något sätt så vet han om allt som finns - inte alltid så att han kan det ingående men man kan konversera med pappa om nästan vad som helst.) Tydligen hade de också funderat på att köpa en.

Så nu återstår bara bevisföringen - vi får väl se hur det går.

Helt otroligt

Mammas Mazda, sade Erik och tittade ut genom köksfönstret. Han hade precis krängt på sig sina stövlar helt själv - visserligen på fel fötter men de fungerar hyfsat ändå.

Helt otroligt, sade han sedan. smutsigt. Jag mumlade något till svar och lyssnade med ett halvt öra. Äckligt, sade han sedan, jätteäckligt. Då började jag lyssna. Egentligen sade han något i stil med äckeäcklikt men jag fattade ändå. Det var bilen som var smutsig. Nu är det dags att tvätta bilen.

Grattis Malin

Vem har rätt till julklappar?

Idag vid middagsbordet så hade vi följande setup: Malin och Ronnie som utmattade satt och åt alldeles för mycket vitlöksbröd. Douglas som petade i en Billyspizza och kom på (efter att ha ätit säkert 70 i sina dagar) att han inte gillade osten. Erik som petade i sin Billyspizza och berättade att den var smutsig. Jag antar att det var skinkan han menade. Utöver det så satt han och snurrade på stolen och såg hotfullt nära ut att ramla ur den hela tiden. Till detta en delikat, konstant rethosta.

Johan satt och tappade kexbitar på golvet och skrek upprört (och hest -han är ju också förkyld) varje gång kexen var borta.

Plötsligt började Erik med sitt vanliga trick - att försöka glida ner från stolen obemärkt för att smita ut till TV:n. Det gick - som vanligt - uselt. Sitt på stolen, sade Ronnie. Man måste sitta tills Douglas ätit klart. HÄäähhhhhhh sade Erik. Sedan såg han sur ut och satt och tittade bort från bordet när han kom ihåg det. Därefter nytt flyktförsök.

Sitt ordentligt Erik, sade Ronnie, lite högre.

I de här lägena inträffar ett av två alternativ hos storebror. Antingen börjar han äta fortare för att snabbt bli av med problemet och framförallt konflikten, eller så är han pigg och äter långsammare för att plåga lillbrorsan lite och själv vara helt oskyldig samtidigt. Idag inträffade alternativ 1 samtidigt som han försökte hjälpa Erik att vara snäll genom att berätta att om man var snäll i ett helt år så fick man julklappar.

Erik lyssnade knappt men både Ronnie och jag var med på noterna. Har du varit snäll? Sade Ronnie. Jag tror det, sade Douglas eftertänksamt. Sedan var han tyst en stund och utbrast därefter lätt överraskat: Men Jesper och Pontus har verkligen haft tur! Det är hans styvbröder. De bråkar jämt. Det måste vara underligt för Douglas att de faktiskt fick nästan lika många julklappar som han själv.

Vad ska vi göra med lyskaninen?

Vi skulle in till jobbet idag och hämta några grejer och allt drog ut på tiden eftersom vi gjorde tråkiga vuxengrejer som att städa och tvätta (och ändå syns det knappt).

Douglas gick som katten kring het gröt och frågade vad vi skulle äta till lunch 10 gånger och hur dags vi skulle hem och lite annat.

När jag står vid spisen så kommer han fram till mig och frågar vad vi skall ha den där lyskaninen till egentligen? Vilken lyskanin frågar jag förvirrat? Jamen, säger Douglas, den där lyskaninen som vi skall hämta på ditt jobb.

Efter ett antal sekunders total stiltje inser jag vad han frågar efter - Ljuskanonen. Jag tänkte låna hem en ljuskanon från jobbet över helgen och se på lite film. Ljuskanon kanske inte ingår i en sjuårings dagliga tal direkt.

Nu skall vi alltså strax åka och hämta en lyskanin :-). (Douglas kommer att hata mig för det här inlägget när han är femton men jag får be om ursäkt då.)

Sjuka barn

För några dagar sedan när jag kom hem så var Erik ovanligt rosig om kinderna. Erik är det när han är trött, har varit ute eller har feber. Kände på honom och mycket riktigt - kamin. Mår du bra gubben? Sade jag oroligt. Vi gav honom Alvedon och hade ett supervarmt barn på natten som vaknade varannan timme och skulle ligga brevid och sparka på en. Efter en alvedonvända till så verkade det vara på bättringsvägen så Ronnie åkte till sin pappa för att dela ut julklappar.

Tog tempen på Erik igen (elektrisk örontermometer från Biltema - jättepraktisk). Den visade 39 grader i båda öronen. Tog på mig själv, 36,2. Skickade oroligt SMS till maken. Vår son är JÄTTESJUK.

En natt till med febrigt barn och därmed ingen sömn. Tog upp Johan för att amma honom och gissa vad! Han var också varm! Jättevarm. Det är OK med en nästan treåring som är varm. Inte kul men OK men bebisar! Det värsta som finns är febriga barn som inte ens är ett år. Hostade gjorde dom också, skrälligt och ihåligt båda två. Sov knappt något.

Sedan blev det julafton. Båda barnen hade feber och släkten stod ut med gnälliga barn och gnälliga föräldrar.

Även i natt hade Erik feber (Johan var OK) - hade inte sovit något när klockan var 14.05 och jag låg hos Erik som vägrade somna och såg jätteledsen och liten och sjuk ut varje gång jag försökte lägga mig i min egen säng för att slippa ha snurrande barnfötter i magen. Mitt i natten så hostar Erik en lång host och viskar sedan hest: "Måste se på TV". NEJ, säger jag, klockan är ju mitt i natten du måste bara SOVA. (Mitt huvud lägger till: Snälla snälla snälla.)

Till slut gick jag ändå, snubblade olyckligt in till Ronnie och var så skärrad att jag inte kunde sova. Han snarkade. JAG KAN INTE SOVA, JAG HAR INTE SOVIT ÖVERHUVUD TAGET, KLOCKAN ÄR FÖR FAN 2.30 OCH JAG HAR INTE SOVIT ALLS, sade jag - inte jättehögt men så högt att jag hoppades att han skulle vakna.

Gumman mumlade Ronnie och lade en hand på mig. Därefter snarkade han igen. JAG STÅR INTE UT, sade jag och började gråta fylld till brädden av självömkan. OCH JAG HAR ONT I HALSEN OCH KOMMER ATT BLI JÄTTESJUK.

Men gumman, mumlade Ronnie igen och sov vidare. Jag insåg att jag inte var särskilt kreativ och lyckades till slut somna. En kvart senare vaknar jag av att jag hör Eriks dörr slå igen (han stänger den alltid) och därefter fötter i snabb takt mot vårt rum.

Undret sker. Som genom ett trollslag så sätter sig Ronnie upp i sängen, kastar sig ner och leder Erik tillbaka in till sitt rum. Det blir tyst. Ronnie är kvar där. Jag känner mig trygg och faller ner i osannolikt djup sömn.

Vaknar inte förrän vid sex när Johan skulle ha mat. Ronnie tog det med. Han är - för det mesta - alldeles underbar.

Dåligt inflytande

Vi håller på och städar nu inför julen. Det går sådär. Varje gång jag städar Eriks rum så upptäcker han nya leksaker och drar fram dem och runt dem i hela huset. Lite som med mig och Ronnie. Vi är toppen på att stöka till och inte lika toppen på att städa.

Erik gillar även när vi städar Douglas rum, då kan han stöka till där med.

Jag hade storstädning i Douglas rum igår. Dammsög varenda vrå, dammtorkade fönstret, bokhyllan alla vägghyllorna och var jätteduktig. Det blev superfint.

Idag gick jag in där igen och insåg att Erik stökat ner hela rummet. På något vänster så har han dragit ut allt och det är lite surt så här inför julen.

Erik gick glatt efter mig trots sina 38,5 graders feber som har har haft sedan igår kväll.

Fan, sade jag, vad jobbigt. Direkt efter hör jag det. Erik säger efter mig som en skugga. FAN. Jag kände mig usel. Har lockat fram mitt barns första svordom. Inte vill jag att han skall bli ett svärande småbarn som man får skämmas över. Jag måste sluta svära. Vid lunchen så svor Ronnie. Vad du svär, sade jag anklagande. Erik sade FAN förut. (Jag sade inte att jag just gjort det.) Jaha, sade Ronnie och lät nästan bekymrad.

Jag fick dåligt samvete och kände mig som om jag borde avslöja min skuld. Men det var nog mest mitt fel sade jag. Tror inte Ronnie hörde mig riktigt men här är i alla fall sanningen. :-)

Spanien är härligt

Vi har varit i Spanien på semester. Det var toppen. Varmt och skönt och framförallt - Buffet!. Inget att diska, maten framme på fem röda och två hyfsat nöjda barn mest hela tiden.

När vi landade på Fuerteventura så ropade Erik till: Men! Vi har landat på månen! Det kändes lite så. Kargt och bergigt. Inte för att jag vet hur det är på månen egentligen men det fungerade.

Vår stora son åt i princip ingenting mer än äpplen och välling hela veckan. Det var hemskt. Man kände Guns och pappas oroliga blickar. Ni kanske borde gå till BVC med honom sade Gun välmenande. Genast sade jag emot, alla som läst den här bloggen vet min åsikt om den lokala vårdcentralen. Började mumla om alla artiklar lag läst i ämnet "barn som äter dåligt - eller i vårt fall - barn som bara äter totalt 10 olika livsmedel".

Bestämde mig för - när jag kom hem - att jag skulle prata med dagis och be dem skriva upp vad han äter eftersom han kommer att börja äta lunch där från nästa år.

Jaha, sade dagisfröken Laila lite tveksamt. Men det finns två till i gruppen som bara äter ris och pasta. Han äter ju potatis också!

Jag tystande en stund - osäkert. Insåg sedan vad hon försökte säga. Så vad du säger till mig, sade jag, är att jag inte behöver oroa mig? Precis, sade Laila.

Direkt när vi kom hem från spanien så åt Erik precis allt han brukar igen. Det kändes skönt. Därefter har vi försökt lura på honom köttbullar och prinskorv. Det gick inte - precis som vanligt. Men förr eller senare skall det nog gå.

Ni kanske undrar hur det är med Johan? Det är bra, han är supersnäll och har börjat äta kex och se sur ut vid matbordet när vi andra äter.

Aj aj

Maaaammmmaaaaaa, sade Erik häromdagen och kom och såg djupt olycklig ut. Det var en hyfsat lyckad föreställning så jag gick i princip på den. Jag har gjort illa mig i lilla tummen, sade sonen och höll fram lillfingret till beskådande. Det såg helt normalt ut.

Måste blåsa, sade Erik. OK, sade jag - som ammade som vanligt - och blåste lite. Kom, sade Erik otåligt och drog i mig. Men jag kan inte nu, sade jag. Aj, sade Erik och drog i mig igen, det gör ont i mitt rum.

Var är klockan?

Vad är klockan? Sade jag till Ronnie häromkvällen. (Sedan vår videobandspelare försvann från vardagsrummet så har vi ingen klocka som syns från TVn utan att man trycker på något först.)

Innan han hann svara så ryckte Erik till och sade: Den är i köket mamma. Klockan är i köket. Kom igen! Han sprang upp och in i köket.

Min man och jag satt lata som två valar i soffan och jag ropade efter Erik. Är den sex eller? Han brukar säga att klockan är sex just nu.

Han kom tillbaka och såg allvarlig ut. Nej mamma, den är inte sex. Den är halv tolv.

(Den var runt sju tror jag.)

Practical joke

Erik kom in till mig i köket häromdagen och såg busig ut. Jag lagade mat och väntade på att maken skulle komma hem så jag var väl inte på så enormt busigt humör direkt.

Var är min hand, sade Erik. Eh, sade jag. Min hand är borta, sade Erik. Eh, sade jag och tittade förvirrat på honom. Då gick det upp för mig. Han skämtade.

Min son hade dragit upp handen innanför tröjan så att den inte syntes. Han gick och dinglade med tröjärmen och var supernöjd över att handen var borta. När jag förstod att han skojade spelade jag med.

VAR ÄR ERIKS HAND! Gormade jag förskräckt. Han blev supernöjd och tog raskt fram den. Här mamma! Här är den. Vi körde på i samma visa minst 10 gånger. Alla var glada. Inte så jättespännande kanske men en stor dag när ens son drar sitt första skämt.