Hallmöbler

Vi har många projekt i vårt liv. Ett aktualiserat ett är vår hall. Den fungerar inte. Den är jättelång och smal och så fort det kommer folk så fastnar de precis innanför ytterdörren och tar av sig skor och fyller på kapphängaren och är de fler än 2 personer så får några vänta utanför tills de första har fått av sig alla ytterplaggen.

Ronnie har lanserat den smarta iden att vi borde frigöra hela den första plätten till "vänta" plats. Hela klädhängaren och skohyllan och allt annat som behövs i det här hemmet med massor av skor och jackor överallt skall flyttas inåt och ersätta den stiliga men onödiga fotoväggen som får bo någon annanstans.

Det blir nog bra men vi håller på och funderar över möbleringen. Det behövs plats för massor av skor, jackor för stora och små, mössor och vantar och kanske en krok för väskor. Hallen är 4,70 * 1,30 ca. Inte så jättebra. Det är SVÅRT att hitta vettiga möbler. Det behövs en sittplats också för de som vill få på sig skor bekvämt. Vi har lite planer men inget beslut - vi får väl se vad det blir.

En helt vanlig måndag..

Jag kom hem sent idag. Imorgon har förskolerådet sammankomst och eftersom jag gillar att få vara med så är jag med i förskolerådet. En sådan sammankomst innebär att man sätter upp en lapp på dagis och ber föräldrarna skriva upp och anmäla sig till en rolig fest som består av korv, tipspromenad och möjligheten att hälsa på nya förskolechefen.

Det kom ut ett rådigt mail ifrån en av de andra föräldrarna där frågan kom upp hur vi skulle fördela arbetet. Han skickade med en lista av typen, göra inbjudan, köpa korv, stå vid grillen etc. Man kan gissa vad jag nappade på. Göra inbjudan förstås. (Jag kan aldrig bestämma mig för om förstås skall stavas med ett eller två s. Jag föredrar förståss ärligt talat men enligt wikipedia så kan det skrivas på båda sätten.)

Jag skrev att jag kunde hjälpa till med tipspromenaden också. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag har fått göra både inbjudan och tipspromenad. Tipspromenaden (10 barn- och 10 vuxenfrågor) tog hela två timmar med facit och allt. Jag vet t ex när Scania grundades (1900), hur många folkparker det finns i Sverige (150) och en massa annat nyttigt nu. Hur många prickar en nyckelpiga har t ex. Något min kära make visste på rak arm.

Nåja, till saken, jag kom hem sent idag. Ringde och bad min trötta och avmätta (men som vanligt vänliga) make att hålla Johan vaken till jag kom hem. Fem i sju körde jag in på avfarten, jättehungrig och med huvudvärk men båda ungarna kom springande emot mig och det gör det värt att skippa middagen tills man komme rhem.

Alla gjorde mig sällskap över en kopp te och därefter gick Erik en vända och kom tillbaka in i köket.
- Men! Sade han i hög och tydlig frågande ton.
- Var är ballongerna?
Vi kände oss frågande. Sedan kom jag ihåg att vi tagit ballonger igår på MC Donalds.
- De är i bilen, sade jag.
- I bilen? Sade Erik
Han fortsatte oberört.
- Nej, ballongerna i mitt rum är borta. De har smällt sig. Ballongerna har smällt sig och försvunnit.
Det kändes som en intressant formulering. Vi pratade lite mer om ballonger och att de brukar smälla efter ett tag. Lite som såpbubblor - de har en begränsad livslängd.

Därefter borstade vi tänder och gjorde välling och placerade alla i säng. Nu skall Ronnie och jag försöka samla ihop lite kraft och umgås en stund. Sedan är det läggdags. En dag till avklarad.

Radmatningar

Man kan tro att jag är kär i Enterknappen när man läser föregående inlägg. Det är fel. Det är den här mystiska editorn som gör det helt på egen hand ibland. Gör massor av egna radmatningar alltså. Vi får leva med det för jag har inte tid att rätta just nu.

Bra betyg!

- Vi fick gott betyg av Gun, sade Ronnie när han kom från köket in till mig i vardagsrummet igår kväll.

- Eh, sade jag och tänkte febrilt. Vad då?

- Jo men, hon sade ju att vi hade så städat hemma! Sade Ronnie stolt. (Han hade putsat diskbänken med klorin.)



Ja det förstås, sade jag. Det säger hon inte varje gång direkt. Är det ett gott betyg eller ett betyg på alla gånger hon inte säger något kan man fundera på? (Ibland beklagara jag mig för Gun. Äsch säger hon alltid snällt, ni har ju småbarn. Då hinner man inte på samma sätt.) Det har hon rätt i.



Idag vid frukostbordet så satt Johan och höll i en tankbil. En L A S T B I L sade jag.

-Pa Bi, sade Johan

- Jaaaaa, sade både jag och maken. L A S T B I L!

-Pa Bi, sade Johan snällt.



Han kan säga lastbil! Sammanfattade vi stolt.

På vägen till dagis mötte vi en lastbil.

-Pa Bi, sade Johan igen.



Han kan prata! Men det är bara vi som förstår honom :-)

Skilda världar

Idag sprang jag genom Åhlens City till Regeringskansliet. I tunnelbaneplanet finnns en liten salong med frisörschampon och hårstylingprodukter. Registrerar att någon säger 360 kronor när jag springer förbi. Därefter hör jag ett skratt. Ett riktigt rungande skratt. Det låter som farmor som hört den roligaste historien hon någonsin hört. Det är ovanligt att höra en cirkus 80-årig tant skratta högt på Åhlens. Jag stannar till och tittar dit. Hon håller en liten flaska spray eller schampoo i handen. Jag inser att hon blivit så förvånad över priset på schampot att hon skrattat riktigt hjärtligt. Det var befriande på något vis. Den stylade tjejen som hjälpte till såg generad ut. Hennes kompis (tantens alltså) skrattade också.
Jag tänkte för mig själv att många av oss andra försöker hålla masken i de där lägena och blir förfärade inombords. (Hur fasen kan de ta flera tusen kronor för en rynkkräm när ingen ser skillnad.)
På något sätt var det härligt med ett självförtroende som inte behövde säga jaha, då tar jag den och känna sig lurad efteråt.

Talbok

Jag köpte en talbok på rea häromdagen. Den vita liljan hette den. Jag har pressat mig igenom en skiva. Gav därefter upp och övergick till Patrik Isakssons samlingsalbum och radio. DET är ovanligt. Jag ger sällan upp en talbok. Läser/lyssnar på i princip vad som helst hellre än radio om det inte är Adam och Gry.
Precis innan hade jag för tjugonde gången lyssnat på Pride and Prejudice inläst av Juliet Stevenson. Det är min favorit. Eller hon är min favorit. Det är som att lyssna till klassisk musik när hon pratar. Hon förstår var hon skall lägga betoningen, hon spelar med precis lagom och inte för mycket.
Den kvinna som läser in vita liljan låter som en tant från förr som försöker tala snällt till ett barn. Prussiluskan nästan. Eller kanske en kär prusiluska. Hon låter snusförnumstig och som om ett falskt leende sitter fast i ansiktet och aldrig försvinner ens när hon skäller ut någon. Säkert finns det många som gillar henne - smaken är ju som bekant delad men jag klarar inte av det. Har svårt för tillgjord stil när någon läser in en bok.
Idag var det kö på vägen hem och ingen kul radio och nu hade jag lyssnat på låt 6 på skivan (helen sjöholm sjunger duett med Patrik Isaksson) så många gånger att jag behövde byta. Jag satte på CD 2 och accepterade faktum men jag önskar att man ibland kunde välja inläsare när man köper böcker i ljudform.

Frågesport

Imorse närmare bestämt 05:08 så vaknade jag (som vanligt) av steg i hallen. Johan kommer inte ur sängen så man vet att det är Erik. Den tiden är jätteirriterande eftersom man vet att man inte kan lägga tillbaka honom utan att väcka Johan och att chansen är stor att båda vaknar.
Jag frågade morrande om Erik stängt dörren efter sig. Problemet är att han lämnar dörren öppen så att det kommer ljus (nattlampan i hallen) in i Johans säng så Johan vaknar först av att dörren går upp och därefter av att det är ljusare. Nej, sade Erik (han hade inte stängt).

Jag satte mig upp, irriterad. Vad skulle jag göra nu: Till alla kära läsare - gissa.

Fråga 1 - vad gjorde jag med Erik?

1) Jag var en duktig förälder och gick upp och ledde Erik försiktigt tillbaka till hans säng utan att Johan vaknade.
2) Jag lyfte upp Erik i sängen och tänkte att det är bättre att han somnar där och att Johan (och vi andra) får sova vidare minst en timme.
3) Jag gick upp med Erik och gjorde frukost.

Ni har nog gissat rätt. Svaret är det mittersta. Därför kommer nu följdfrågan:

Vad hände sedan?
1) Erik och Johan sov snällt vidare och vi vaknade allihop utvilade och glada vid sjutiden.
2) Erik bökade runt lite och somnade sedan.
3) Jag gick upp för att kolla dörren varpå jag insåg att Johan var vaken och just hade fattat att något var fel. Jag stängde dörren (men insåg att mitt öde var beseglat) och gick på toaletten. Hinner sitta där och meditera i ungefär 30 sekunder innan jag hör Eriks HÖGA stämma i hallen ackompanjerad av Johans indignerade skrik:
- Mamma, (viskandes jättehögt - det är lustigt men det går), jag behöver också kissa.
Jag kastade mig ut och väste (förmodligen lika högt). TYST, Johan vill sova vidare.
Det ville förmodligen inte Johan men jag ville att han skulle vilja det. Jag drog Erik med mig ner och högst opedagogiskt så väste jag vidare att:
- Du har ju blöja på dig nu går vi och lägger oss och du ligger still och är tyst!
Hör hela tiden Johans alltmer ilskna rop som lika tydligt som en textrad på en film skrek:"Ta upp mig, jag är vaken, vad göööööööörr ni, hallå hallå hallå".
Jag kände vanmakt.
Klockan var 05:20, båda barnen var vakna. Ronnie verkade inte ha märkt något (men det hade han nog) så jag satte mig upp och sade till honom (i tydlig ton) - DU FÅR TA JOHAN FÖR OM JAG RÖR MIG FÅR JAG MED MIG DEN ANDRA OCKSÅ.
Ronnie fattade galoppen. Han gick upp. Hör honom fixa med vällingen i köket. Det gjorde Erik och Johan med. Erik försökte desperat gå upp.
- DU ligger kvar här och försöker sova, sade jag. Nu har du väckt hela familjen, du kunde ha legat kvar i din egen säng.
- Jag Viiiiilllll sova i min egen säng, sade Erik och försökte snyfta ynkligt men han var alldeles för pigg för att jag skulle gå på det.
Från hallen hörs Johans alltmer uppfordrande "men vad fan jag hör att ni är uppe ta UPP mig nu".
Erik snurrar vidare i sängen och lägger sig omväxlande på mig, och brevid mig och försöker prata.
Vi hör Ronnie lyfta upp Johan som börjar prata glatt med pappa (eller låta glad i alla fall). Erik inser att han är besegrad och försöker ligga still. Det går dåligt. Vi ligger kvar ändå. Till 06:50 när jag ger upp och går upp.
Ronnie sitter och kollar på bilar på blocket. Johan är lagd och sover. Jag är grinig. Men Ronnie ser så trevlig ut att jag kapitulerar och accepterar mitt liv. Det är inte så tokigt men att sova till fem är fasen omänskligt när man inte har valt det själv.

Stort

Igår så slog det mig hur liten man kan känna sig...
Kunden lastade klart innan han snällt kom ner från berget så jag kunde göra mitt jobb.

Det är kul att få "leka" med stora maskiner.

Frantzen och Lindeberg

Ronnie och jag har varit på lyxrestaurang och ätit upp ett presentkort som jag fick för ett tag sedan. Det var toppen! Jättemysigt och jättegott och superbra på alla sätt. Man lär sig verkligen uppskatta den här typen av händelser när man är fastkedjad vid två eller kanske tre illbattingar på heltid. Hurra hurra, vi var så snygga och glada och åt 14 rätter var.

Family guy star wars

Jag vill bara tillägga att gillar man star wars så finns en family guy edition av denna. Den är jättekul. Även för oss som inte är fullt så roade.

Star wars i skåpet

Erik kom inspringade i köket häromdagen. Här är data vejder skrek han. Data vejder är här, han är här.
Jag fattade ingenting. Ronnie fattade direkt. Jaså, sade han (med ett leende) Data Vejder är där... (Erik kom in i köket viftandes med ett vykort med Darth Vader).

Vad har han att säga då? Sade Ronnie.
Erik var exalterad.
- Data Vejder kan inte prata, sade Erik. Han kan inte prata för han har ingen mun.
- Men, sade Ronnie, jag kan visa dig att han kan prata. Därefter gick han ut i tvättstugan och öppnade översta skåpluckan. Från skåpet hördes i klar och tydlig stämma Darth Vaders röst säga:

- You are not a JEDI yet.

Erik blev förstummad. Var Darth Vader i skåpet?

Till historien hör att jag förförra julen köpte en Star Warsmugg till Ronnie. Så fort man lyfte på muggen så pratade den. You are not a JEDI yet, Impressive - most Impressive etc. Det var kul, två gånger, därefter så stog muggen i skafferiet för att sedan förflyttas längre och längre bort eftersom den pratar HÖGT. Tidigt på morgonen är det inte så kul att någon ryter "you are not a jedi yet" till en när man precis har vaknat.

För att kunna använda själva muggen så pillade vi ut den ljusstyrda röstprylen och lade den i verktygsskåpet så nu pratar den bara när man behöver hämta verktyg, eller skruv eller något annat.

Erik kom ut till mig, lika glad som vanligt.
- Mamma! Mamma! Data Vejder bor i skåpet.

Vi har en pytteliten Darth Vader i vårt skåp. Det är rätt kul. Eller det kanske är Data Vejder förresten.

Tid att skriva

Och om någon undrar (hej pappa och gun) varför jag har tid att skriva mitt på dagen så beror det på att jag är utlokaliserad till kund i flera dagar som helpdesk och de verkar inte behöva så mycket "help" så jag är ordentligt understimulerad arbetsmässigt. (Hur kul är det att sitta och vänta på att någon skall fråga en något och ingen behöver en.)

Tillägg till Idol 2 (läs helst efteråt)

Alltså missuppfatta mig inte nu. Rätt 60-åring skulle kunna vinna idol, det är inte det jag menar. Jag menar bara att om man inte har grundförutsättningarna... "Jag är 20 år och ser ut som Måns Zelmerlöv och sjunger som en gud" så behöver man kompensera: Jätterolig, sjunger jättebra, jätteintressant typ. Det är själva frågan om huruivda man ens övervägt att man kanske inte faller in i urtypen för det här programmet som är den springande punkten.

Idol 2

Jag dras till programmens om en geting till en honungsburk. Trots det kan jag inte låta bli att häpna över vad som får vissa människor att ställa upp. Jag förstår estradörerna, de som nästan kan, de som vill bli kändisar och de som är 15 och försöker.
Men vad driver en människa runt 50 att ställa sig upp och sjunga en sång på ett helt oengagerat sätt och dessutom se ut som en isstod i just det här programmet. Det är ju tonåringar som röstar. Vad tror de skall hända? Kan man med minsta självinsikt tro att man skall gå vidare? Hur många människor saknar egentligen totalt självinsikt? Var det därför inte bara en av de 60-åriga farbröderna på mitt första jobb försökte ragga upp mig när jag var 20 på firmafesterna? Ärligt talat de var alla jättetrevliga men kanske inte min bild av drömmannen just då i alla fall.

Hur många som är med i idol har en svag störning? Jag kan inte se programmet utan att känna mig lätt illamående när kändishungriga tonåringar blandas med människor som inte uppfyller några av förutsättningarna och inte ens ser ut som om de vill? Varför går de dit? Hoppas de att någon äntligen skall se dem? De ser ju inte ens glada ut. Plågade arbetar de sig igenom det hela som om det vore frågan om ett glosförhör de har tvingats att gå på. Hur såg deras dröm om resultatet ut egentligen? Kanske behöver vi ett forum a´la England på 1800-talet där man bara kan ställa sig upp och prata någonstans inför folk. Är det så att vi alla innerst inne vill stå på scen åtminstone någon gång? Jag vet inte... Hur lär man sig självinsikt egentligen. Är det medfött eller tillhör det bara vissa personlighetstyper?

Idol igen

Igår började idol. För mig som är en hemmamamma nuförtiden så känns det som inledningen på hösten vilket är toppen! Nya juryn var också bra. Ha ha! Ikväll är det program två. Ser fram emot det. Hade jag varit 20 år yngre hade jag stått där själv och blivit förödmjukad. Nu får jag nöja mig att se på andra i min ålder åka hem. Skulle någon starta Idol Senior så ställer jag upp!

Slarvfel

Min make läste de två senaste inläggen och har retat mig för mina skrivfel. Jag ber härmed samtliga eventuella läsare att ha överseende med dessa och med sin goda fantasi och kännedom om det svenska språket försöka förstå vad jag menar. Jag är nämligen aningens för trött (efter dagens ansträngande bravader) för att rätta. Ronnie har gett mig blommor idag så jag håller god min och erkänner att jag värderar honom mycket högt trots att han retas.

Potträning - återkomsten

Eriks potträning går hyfsat. Maken och jag har däremot utvecklat en slags fobi. Den kära sonen skall nu helst gå på toa både före och efter samtliga måltider.

Erik satt som vanligt på nålar vid middagsbordet och åt snabbt det han ville ha. Hans äldsta bror är raka motsatsen när han är trött. Långsamt långsamt så går gaffeln mellan maten coh munnen och stannar gärna långa stunder mitt i.

Efter en förhandling som innebar att "nu äter du tre potatisbitar till så får du gå från bordet, annars får du vänta till Douglas är klar" så lyckades Erik kämpa sig til lite frihet.

Han kastade sig ner från stolen och landade i en hög på golvet. Det gjorde visst inget, han reste dig glatt upp och skrek TACK FÖR MATEN!! Därefter gjorde han sig redo för springmarschen in i lekrummet. Ronnie och jag sade (exakt samtidigt):
- Gå på toaletten först.

Min käre make som gärna drar växlarna ett steg till sade dessutom:
- Försök att bajsa också.
- Nej tack, sade Erik
- Jo försök, sade Ronnie
- Nej, jag kan inte, sade Erik, jag har redan gjort det.
- Men försök igen, sade Ronnie.
- Men det går inte, sade Erik, det är slut.
- Det tar aldrig slut, sade Douglas glatt.
- Nej just det, sade Ronnie. Det går liksom runt runt.

Erik såg lite less ut. Han försökte en sista gång:
- Jo det är slut.
- Men gå på toa bara, sade Ronnie.
Han gick iväg. Vi hörde honom efter någon minut.
- JAG FÖRSÖKER, skrek han.
- BRA, skrek vi.
- DET GÅR INTE, skrek han.

Jag förbarmade mig över honom och gick dit.
- Jag kan inte, sade han.
- Inga problem, sade jag, du är duktig som försöker.

Vi avslutade ritualen och gick vidare med våra sysslor. De sover nu. Det är ljuvligt. Sovande barn är helt toppen.

Pratkvarnen

Vi har idag ätit en trevlig middag bestående av prinskorv och potatisklyftor och ketchup. Johan såg desperat ut när han krävde att bli buren och försökte sträcka sig efter prinskorvarna i stekpannan. De fräste mumsigt.

- Vi lägger några på en tallrik så att de får svalna, sade jag till Ronnie.
- Tallrik, sade Johan... eller för att vara ärlig så sade han tajik.
- MEN DU SADE JU TALLRIK! Utropade jag stolt.
- TAJIK sade Johan igen.

Ronnie och jag log lyckligt. Johan försöker prata som bara den. Ska vi bada? sade jag för en stund sedan. Johan började dra i sin tröja på en gång. (Han är sååå intelligent.. ha ha ... jag har fallit i föräldrafällan...)
DÄrefter kom det - lite försiktigt sådär - Ba da. Ett ord till, på samma kväll!
Rnnie! ropade jag, han sade bada. Ronnie kom snällt. Säg Bada! sade jag till Johan.
- öhhhh, sade Johan.
- Men säg bada, sade jag igen, du sade ju det precis.
- Tack tack, sade Johan.
Jag gav upp. Alla badade.