måndag 28 januari 2008

Vinterkräksjuka

Vi åkte till Kista Centrum igår och skulle handla lite kläder. Vi satte oss först på food courten och bänkade oss intelligent nog vid barnavdelningen där de har stora TV skärmar med tecknat. Så långt allt OK. När vi i princip är klara och skall gå så hostar Johan till och börjar kaskadkräkas (tänk Monty Python). Det slutar inte utan bara fortsätter - ner över kläderna, på skorna och på golvet. Plötsligt slutar han bara för att andas in och börja om.

Jag hämtade sammanlagt 43 näsdukar för att torka upp det. Man fick ta en i taget i den usla lådan så jag räknade. Först 10 sedan 17 och sedan 16. Därefter sprang jag till HM och köpte reservkläder.

Det blev inte en så lyckad shoppingtur, Erik hade sovit för lite och var på uselt humör tills jag köpte skorpor och mutade honom. Jag var supernervös över att vi skulle få kräksjukan hela familjen två dagar innan Ronnie åker till Spanien en vecka.

Efter en stund gav vi upp, ställde in besöket hos pappa och Gun och gick ner i garaget. När Ronnie lyfter Johan ur vagnen så spyr han igen. Tills dess hade Ronnie försökt komma med argument som dålig gröt på morgonen och "det är nog lugnt - han verkar ju kry för övrigt". Plötsligt såg han lite mer sammanbiten och jag var minst sagt spänd.

Johan somnade i samma ögonblick som bilen startade och klarade sig hela vägen hem. Väl hemma så spydde han förmodligen 4 gånger till och jag ringde Vårdguiden.
-Har han feber? Sade kvinnan på vårdguiden.
-Nej, sade jag
-Har han diarré?
-Nej, sade jag, har han inte kräksjuka då?
-Det vet man inte sade hon, man kan ha bara kräkningar också.

Efter sju var det lugnt och Ronnie lade honom vid åttatiden. Hela första delen av natten så skedmatade vi den lilla bleknosen och när vi tog upp honom vid ett så var han supervarm och drack en dl välling ungefär.

Jag vaknade en halvtimme senare. Något luktade konstigt. Jahaja, plötsligt hade alla tre symptomen infunnit sig och en ny blöja, pyjamas och handduk i sängen senare så var Johan redo att lägga sig igen.

Efter två så sov vi i tre hela timmar och hela dagen idag har jag gått på tå. Johan är blek och matt men alla symptomen har lugnat ner sig utom febern. Erik är rastlös och försöker köra sin leksaksskruvdragare i TV-n och river sönder Douglas saker.

Jag är slut. Vill sova. Skall gömma makens pass så att han stannar hemma. Hoppas hoppas hoppas vi klarar oss.

tisdag 22 januari 2008

Trodde aldrig att det skulle komma från mig.

Men nu har det hänt. Jag brukar ära mig själv med att anse att jag alltid förklarar varför man får eller inte får något. Har tydliga minnen av någon som snoppade av ens frågor med "för att jag säger det" och jag brukar rysa när Ronnie använder det uttrycket. Men, nu har även jag fallit ner i träsket.

Ronnie, jag och Douglas stod på Stansted flygplats i söndags. Hela helgen har vi formligen överröst Douglas med sådant som normalt är special. Han har fått chips, läsk, godis och kycklingbitar och pommes frites tills det stod ut ur öronen. Det kändes bra. För Douglas är mat underhållning och att få välja har varit kul (tror jag). Men, efter en helg av överspenderande (Även MC Donalds känns dyrt i London) så var vi på väg hem och jag hade förklarat att skulle köpa dricka och lite snacks i kiosken på flygplatsen för att det känns mer ekonomiskt.

Någon minut senare får Douglas syn på en fruktsallad. Tyvärr (eller kanske inte) så älskar han färdigpackade fruktsallader och de är alltid svindyra. Den kostade 4.70 pund, ungefär 65 spänn alltså. Direkt vänder han sig till mig och säger i loj ton. Kan jag få en sådan.

Det är nu det behövs en förklaring. Vi har lagt ut hur mycket som helst på honom. Hela helgen har han fått välja. Nu har jag satt upp reglerna och förklarat dem. Nej säger jag, inte nu.

Varför, säger den lilla raringen då. Inte varför det eller varför inte utan bara varför. Det är dessutom en slags stöddigt slött varför som i "jag orkar inte ens säga en hel mening men du skall förklara för MIG varför du inte slantar upp allt jag vill".

Givetvis så var det säkert inte så, men det kändes som om det var på det sättet och det här jäkla förkortade "varför" som dyker upp vid alla möjliga tillfällen där man verkligen förklarat jättenoga och visat massor av respekt innan och ändå frågar varför som om jag aldrig förklarat något retar gallfeber på mig. Så jag hör mig själv säga det, i rätt barsk ton också. - För att jag säger det.

Biter mig i tungan direkt efteråt. Han köper läget men jag känner mig som en idiot. Jag VILLE inte säga så men samtidigt ville jag att han skulle inse att han faktiskt har fått mer pengar spenderat på sig den här helgen än vad vi någonsin skulle gjort själva.

Tyvärr funkar ju världen inte så. När man får så tar man det för givet och anser att det är ens rättighet om det försvinner. Det var precis det som hände. För Douglas hade ju sesam öppnats hela helgen och därmed - trots förklaring - så var det säkert surt att behöva återgå till "ibland men inte nu läget".

Pga mitt dåliga samvete så köpte jag en nästan lika dyr fruktsmoothie då vi stod i kö för kaffe till mig och Ronnie och jag inte hade mage att ge honom ingenting men oss kaffe. Men, jag tröstade mig med att jag stod vid mitt ord men att Douglas ändå fick något.

Det är svårt att vara styvförälder, på något sätt får man mer dåligt samvete när man säger ifrån till sitt styvbarn än när man ryter åt sina egna.

måndag 21 januari 2008

London


Vi har varit i London med Douglas. Det är första gången jag är i London med barn. Det var rea överallt. 70% on all sale stod det på stora skyltar i princip i varenda affär. Jag har varit så duktig. Det är första gången i London som jag går förbi mer eller mindre alla affärer jag vill gå in i. Istället har vi ätet hamburgare, pizza och kycklingbitar och varit flera gånger på Hamleys.


Vi var på IMAX biograf också och såg en dinosauriefilm. Det fanns lite att välja på men dinosaurier verkade bra. Trodde jag. På väg in delade de ut 3D glasögon. Det var en väldigt bra film och väldigt realistisk 3D. Ronnie och jag var faschinerade. Douglas var inte så nöjd. Jättestora dinosaurier som hoppar emot en i realistisk 3D och morrar var aningen för mycket för en nästan åttaåring. Han satt och tog av sig glasögonen mest hela tiden och såg därmed halva filmen i oskarpa förskjutna färger. En slags barncensur.


På Science museum så hade de simulatorbio. Svambob fyrkant. Det blir nog bättre tänkte jag. Vi går in i en rörlig tank och ser på tecknad film. Lite hissnande men inget farligt. Det var bättre för Douglas ända tills de roade sig med att spruta vatten på en för att ytterligare förhöja effekten. På något sätt fick han för sig att han var den enda som fick vatten på sig och snörpte på munnen. Även den filmen var sådär alltså. Den hade nog fungerat utan överraskningseffekten. Det är inget för Douglas är jag rädd.


Allt som allt så var det en jättebra helg. Douglas stod ut med att gå hur mycket som helst och klagade knappt alls. Dessutom såg han glad ut mest hela helgen och passade på att hoppa i alla trappor fast Ronnie sade att han inte fick. Det kändes som ett sundhetstecken :-).


Jag har nog aldrig längtat hem så mycket som igår. Ägnade halva dagen åt att tänka på mina små klimpar hemma. Erik såg avsevärt mindre behövande ut än jag trott när vi kom hem men Johan verkaden nöjd. Jag har saknat dig sade jag till Erik ungefär 20 gånger igår kväll, min underbara lilla raring. OK, sade han. Jag satsar på att det är manlig kärlek.


Inatt kom han in fyra gånger, han behövde nog kolla att vi var kvar. Imorse satt vi i soffan och gosade lite. Då tittar Erik på mig och säger. Tack mamma, pappa för kommit hem. Tack mamma pappa. Det är kärlek det.

onsdag 16 januari 2008

Ett ljus i mörkret


Min man har sedan vi träffades haft en förkärlek för solceller i alla former. Solcellslampor har en särskild dragningskraft men även tanken på solceller som uppvärmning.


På Rusta finns massor av solcellslampor och under några år har jag stått emot trycket men på sistone har sortimentet expanderats och plötsligt hittade vi några snygga på Coop till det facila priset ac 99 spänn för två stycken. Vi har alltså investerat i trädgårdsbelysning och såg framför oss hur ståtligt det skulle te sig i trädgården.


För någon månad sedan så sprang maken ut och placerade dem i trädgården varpå väntan inleddes. Först behövs ljus, därefter får man ljus typ. Det första som hände var att det blev en frostnatt så de såg ut som isglassar på morgonen med inte minsta antydan till lyskraft.


Vi väntade några dagar. Inget hände.


Ronnie som inte är utan fantasi gick till slut ut och tog in själva "aggregaten" och satte dem i vårt evigt soliga köksfönster. Det funkade inte. Han satte dem då i belyst område i tvättstugan och där var de kvar ett tag och lös ibland.


Vi satte ut dem igen. Tittade på kvällen. Kolmörkt.


Då började maken tänka ut ombyggnadsfunktioner. Kanske kan man bygga om dem till riktig belysning med sladd. Tydligen verkade det som om de små lamporna krävde junisol för att lysa överhuvudtaget. Jaha, sade jag. Är det inte lättare att bara köpa nya då? Nejdå sade Ronnie - det är jättelätt.


I måndags när jag var hemma så hände det. Runt fyra på eftermiddagen tittade jag ut från köksfönstret och såg att något såg konstigt ut. Det lös lite i trädgården. Insåg till min stora fövåning att det var solcellslamporna - båda lös - den ena lite mer.


Vad gör jag nu tänkte jag, jag måste ta kort. Ronnie måste se det här. Det var tur det - när han kom hem vid sextiden hade de slocknat igen :-).


Skam den som ger sig.

onsdag 9 januari 2008

Mörkt


Det känns att det är mitt i vintern. Idag åkte jag kvart över sju och imorgon åker jag kvart i sju för att hinna förbi jobbet och därefter till Fortum. Idag när jag kom hem vid sextiden så fick Johan välling. Han somnade och har därefter inte hörts av mer. Känns lite trist. Har sett honom exakt 10 minuter idag.


De övriga var mer sällskapliga men båda barnen var ur fas. Douglas verkar ha lite försenad ångest över att ha fått ett till syskon och ringer sin mamma mest hela tiden och försöker bestämma olika saker. Hon - som knappt sover för att det tydligen var hennes tur att få ett barn som är halvkrångligt att hantera - verkar aningen pressad. Intelätt att veta hur man skall hantera det - tur att vi åker till London om en vecka så att han får chansen att vara lite i centrum.


Erik har börjat nya dagiset. Det verkar helt OK men han stod fastklistrad som ett klistermärke vid väggen precis innanför dörren och vägrade gå in när jag skulle lämna trots att två av tre fröknar stod och lockade snällt på honom. Till slut fick jag bära in honom och sitta kvar en stund tills han upptäckte det nya glänsande piratskeppet och glömde bort mig. Därefter har det gått bra men det kostar på att gå på dagis igen efter jullovet. Han var supertrött hela kvällen och har gråtit för för småsaker minst 10 gånger. T ex tog han en leksak som Douglas hade i badkaret varpå Douglas naturligtvis protesterade. Ronnie sade beslutsamt men hyfsat vänligt åt Erik att släppa den leksak som Douglas hade. Därpå skrek och grät Erik i 15 minuter till allas stora irritation.


Behöver dessutom jobba nu med så jag har temporärt pausat för att gnälla lite offentligt. Maken verkar däremot nöjd. Han sitter brevid mig och spelar bilspel på XBOXen med hörlurar och ratt och pedaler. Han fick just upp en ruta. "du har spelat en timme - bra gjort".


Det är på sätt och vis intressant. Man dresseras till att sitta länge. Du har varit här i två timmar, superbra, tre timmar, du är toppen... skumt. Nu fantiserar jag väl mest förståss. Den enda rutan vi sett hittils är entimmesrutan.

fredag 4 januari 2008

Tillägg


Det roliga var när Malin frågade Erik om han ville leka med de stora grabbarna så hördes det ett "UuhuuJaao". Då fortsatte frun att försöka se till att det inte blev mer bråk genom att säga "Erik då är du snäll?" Varpå Erik höjer rösten en oktav och skriker fram ett "Nääee!".

Det var då jag inte kunde hålla mig längre, komik finns det alltid i Eriks utspel.


Ronnie.

Sociala svårigheter

Min moster och kusin var på besök idag. De kom klockan 2. Erik hade lagt sig vid 1 och råkade vakna ur sin djupa lunchdvala lite för tidigt. Det var inte bra. Han var på uselt humör en lång stund och var därefter mer eller mindre gnällig hela eftermiddagen. (Åsas son Robert räddade situationen en stund men de gick efter ett tag och då återgick Erik till att springa åt ett håll och titta åt ett annat och ramla in i julgranen och slå sig och ramla ner från stolen coh slå sig och gå in i väggen och slå sig och därmed vara superledsen mest hela tiden.)

Nåväl, Douglas som kom idag tog hem en kompis på kvällen. Kul tänkte vi, nu blir Erik nöjd. Det var han också tills killarna satte sig framför TV-spelet. Det gjorde att Erik hamnade vid sidan. Att vara vid sidan är inte hans grej, mitt i centrum är mer den plats han vill ha. Alltså blev han sur och började köra irritationsåtgärder som att riva ur alla Douglas saker, peta på dem, gå ivägen för TVn etc. Allt detta hanterades internt i barnrummet.

Ronnie och jag står i köket när Douglas plötsligt kommer in och klagar. Erik slår mig och Albin hela tiden säger han anklagande. Eh, säger jag. Han slår mig på armen och här och Albin på armen. Jaha, säger jag. Då kommer Erik också. Du får inte slå Douglas och Albin säger jag. Hej då säger båda och drar.

Jag försöker smyga ut i hallen och tjuvkika in i rummet för att se hur det verkligen ligger till. Mitt första försök misslyckas totalt. Jag upptäcker inget alls men vid andra försöket får jag napp. Redan innan jag är framme vid dörren så hör jag Douglas irriterade röst. MEN SLUTA SLÅ OSS MED KUDDEN ERIK. ERIK SLUTA. Jag kikar in och ser Erik i högsta hugg på väg mot Douglas med en kudde.

Marscherar in med värsta vuxenminen och ser arg ut och säger till Erik att låta bli. Albin slår mig säger Erik. Tyvärr så måste detta - om det skett - ha skett någon annan gång för den enda som gjorde något förutom att hålla i en handkontroll till en XBOX var just Erik som gick med en stor kudde mot de fem år äldre medspelarna i dramat.

Tog raskt tag i Erik och sade att han inte fick göra så och tog med honom ut i hallen och sade att om han inte var snäll så fick han leka själv. Detta resulterade i världens utbrott. NEEEEJJJ BUÄÄÄÄÄÄ skrek Erik. Då stängde jag Douglas dörr. BUÄÄÄÄÄ NEEEEJJJJ skrek Erik igen. Men du måste vara snäll, försökte jag är du inte snäll så vill de ju inte leka med dig. NEEEEJJJJJ skrek Erik. Men kan du inte vara snäll då, försökte jag igen så kan du leka med dem? NEEEEJJJJ skrek Erik som förmodligen inte hörde vad jag sade.

Ronnie började skratta i vardagsrummet och jag kände vanmakt. Där stod jag med en tårsprutande liten tvåårig drake och och visste inte vad jag skulle göra. Till slut körde jag manipulation. Nu bråkar du väl inte mer sade jag. NEEEEEJJJJ sade Erik. Så bra, då kan du leka med dem och lova nu att vara snäll sade jag och släppte tillbaka dem.

Därefter löste det sig. Vi såg på film istället :-).

Könsrollsfunderingar

Imorse när jag skulle ta fram ett par strumpor till Erik så plockade jag fram ett av de nya julklappspaketen. En av de julklappar vi önskat oss åt barnen var just strumpor och vi fick massor vilket var toppen.


Det var något mystiskt med just det här trepacket. De var bruna och vita, så långt var allt normalt men det första paret hade hjärtan på sig. Det är ovanligt. Killstrumpor brukar ha mönster i form av lastbilar och grävmaskiner och monster men sällan hjärtan. Tittade på nästa par. Där var det en brun ballerina mot vit botten. Ronnie kom in i rummet just då. Ronnie, sade jag nervöst, vi har nog fått tjejstrumpor.

Lustigt, min mamma kämpade verkligen för "womens liberation" på 70-talet och ändå så blir jag nervös inför tanken på att min lilla tvååring skall ha strumpor med en tjej på.

Det sista paret var enfärgat brunt. Tog på honom dem, han såg tjusig ut i sin blå tröja och jeans.

Vi satte oss därefter framför TV:n en stund varpå Erik håller på och snurrar runt i soffan som han alltid gör. Då ser jag det. Det står något under hans fötter. Själva halkbeläggningen på strumporna är inte duttar som den brukar utan text. Under min sons fötter står det i snirklig skrivstil: BALLERINA. Jättefint. Hade det varit jag och jag varit sju hade det varit mina favoritstrumpor. Det är förmodligen Eriks också för de är lagom stora och jättefina men .. Ballerina.. är det verkligen min son. Tittade på de andra strumporna. Det står Ballerina under allihop. Vad ska dagisfröknarna säga? :-).

Ha ha, tänk vad man är fast i sina fördomar ändå. Erik har haft på sig sina Ballerinastrumpor hela dagen men jag vete fasen om jag är modig nog att lämna honom på dagis i dem.

Det är ett mysterium från vem vi fick dem. Är detta ett test? :-)