Vår tremånaders skrattar!

De sista dagarna har Johan börjat le när man pratar med honom. Det är underbart. Han ler som bara den och gapar samtidigt och liksom krullar ihop tungan. Det gör att han ser ut som en liten glad fågelunge som väntar på mat.

Vänder man sig om så slutar han att le vilket gör att det är jättesvårt att göra annat - i synnerhet när vi är hemma själva. Igår när vi satt och pratade. Aga, agöö, göö, ehhh så log han så mycket att han skrattade till. Ett kort litet skratt men likväl ett riktigt ett.

Jag blev så ställd att jag började fnissa och han såg helt förvånad ut - som om han undrade vad som hände.

Det är stora saker på gång här på landet... :-)

Förlåt

Efter ännu en natt när vår hostiga tvååring vaknat mer än tre gånger och jag ammat tre gånger i en halvtimme per gång så kände jag mig ganska mosig när Erik tyckte att vi skulle gå upp vid 5.50 (inte ovanligt men fortfarande rätt påfrestande att gå upp före sex).

I vilket fall som helst så hittade Erik ett pussel som består av ett litet fiskespö med magnet och 5 stycken små vattendjur som skall fiskas upp och sedan läggas tillbaka igen. (Jätteroligt, 14 kronor på Biltema.)

Nåja, vi var alla trötta och Erik fiskade glatt upp en valross och började rotera fiskespöt farligt snabbt i luften (de små magnetförsedda träbitarna kan lossna och flyga iväg). Nervöst så sade jag åt honom att sluta då Johan satt och såg oskyldig ut i babysittern. Erik slutade i ungefär 10 sekunder och gjorde sedan om samma manöver varpå han dänger till mig precis under ögat så jag får en rätt rejäl smäll.

Aaaajjj, säger jag. Erik tittar på mig och flinar och fortsätter att snurra - utan att ha insett att jag varken fått frukost eller kaffe och inte direkt är på mitt mest toleranta humör.

Sluta, säger jag högre. Erik slutar inte. Då rycker jag fiskespöt ifrån honom (eller tar det bestämt kanske) och säger att det inte är roligt och att det gjorde ont på mig.

Erik fattar nu att något har hänt och går och sätter sig i soffan och ser på TV. Själv sätter jag mig med huvudet i händerna på golvet och tänker att livet är tungt ibland. (Jo man kan vara så på morgonen när sömbristen slår in.)

Då kommer Ronnie in och säger åt Erik att de skall börja göra sig i ordning för att gå till dagis.

Mamma är ledsen, säger Erik. (Wow, insikt insikt!). Han nitade till mig med fiskespöt, säger jag till Ronnie.

Ronnie säger pedagogiskt till Erik att "Om du kramar mamma och ber om ursäkt så blir hon nog glad igen".

Har ni sett trissreklamen? "Plötsligt händer det". Det var exakt vad som hände imorse. Helt plötsligt kommer Erik och kramar mig. (Otroligt mysigt.) Säg förlåt till mamma nu, säger min man som plötsligt låter som värsta förskolläraren.

Förlåt mamma, säger Erik och tittar mig in i ögonen och fortsätter krama.

Jag började gråta. Helt plötsligt kändes allt så mysigt. Man kan ta en smocka ibland från en intet ont anande tvååring om han får sådana här insikter.

Men vänta nu, ska man ta smockor? Troligen inte, men så länge det inte är på jäkelskap utan av misstag så kan det nog gå bra och en kram och förlåt från Erik är väldigt lyxigt.

Åka och handla bröder

Ikväll var det dags att handla igen. Lite vardagssaker som mjölk och bröd. Efter en kort förhandling med maken så bestämdes att Erik kunde följa med mig till Ica så var Johan kvar hos Ronnie.

Vill du följa med mig och handla? Sade jag till Erik. Ja, sade han och i samma andetag: "Hej då pappa".

Medan vi satte på skorna så berättade jag vad vi skulle handla. Lite mjölk och bröd och kanske några fiskburkar. Blir det bra?

Nej, sade Erik.

Men vad tycker du att vi skall handla då? Sade jag.

Handla Douglas, sade Erik.

Det vore ju intressant om man kunde gå och köpa hans halvbror på riktigt när man behövde honom. Tyvärr så är han ju inte tillgänglig förrän på fredag så vi fick nöja oss med mat.

Bedrar snålheten visheten?

Vi hade kompisar över häromdagen. De har barn i samma ålder som vi - ungefär. Deras minsta är kanske 4 månader.

När de varit här en stund så behövde hon en ny blöja och efter lite debatt så övertalade vi dem att ta ifrån vårat fullsortiment. (Vi har säkert 4 storlekar på blöjor hemma.)

Med uppdraget slutfört kom hennes pappa ut och berättade att vi använde större blöjor än dem. Trots att vår son är några månader yngre.

Skälet till detta (extremt spännande ämne eller hur!) är att blöjan några gånger inte räckt över natten och att vi därmed fått byta både blöja och lakan på morgonen så vi köpte en större storlek. (4-7 kilo istället för 3-5). Johan vägde då ungefär 4300 g eller så.

Mamman i familjen såg aningens avmätt på sin karl och sade att hon väger mer än fem kilo nu. Jo, sade han, men vi har ett paket kvar. Mm.. sade hon. Glatt tittade han på oss och berättade att hon kissade igenom sina blöjor så det kanske var dags att byta. (Hon vägde som sagt mer än maxgränsen för den sort de använder.)

Ja, sade hon.

Men först skall vi använda klart de gamla. Sade han. Vi har ju nästan ett helt paket kvar.

Ett paket blöjor i den storleken kanske är 70 stycken. Det är rätt många. I synnerhet om ens barn kissar igenom dem.

Är det verkligen livskvalitét kan man fråga sig att snåla på 100 kronor och behöva tvätta kläder hela tiden?

Fruktsallad

Kan vi göra fruktsallad imorgon? Sade Douglas när jag kom hem med vindruvor i förrgår. Det tror jag nog - sade jag. Man har blivit väldigt svävande i svaren på sista tiden. Planering är inte lätt med så många småbarn.

Igår gick hela förmiddagen till barn, hela eftermiddagen också, sedan kom Ronnie hem och då hade vi tänkt åka till tippen. Då och då kom frågan om fruktsalladen men alltid vid exakt fel tillfälle.

Till slut så sade jag till Douglas - vid halv åtta sådär - att vi får nog göra det imorgon bitti? Blir det bra?

Tystnad. Tystnad. Tystnad och så ett pyttelitet OK

Ett säkert tecken på att det inte var OK. Fick dåligt samvete men tänkte att det får vara OK. Det är ju inte direkt dåligt med vare sig frukt eller godis eller chips i den här familjen.

När alla barnen skulle i säng så insåg jag att båda barnen hade bombnedslag i sina rum. Leksaksmisär. Erik var tandborstad och vällingen stod färdig men han skulle inte kunna läggas om inte en liten väg anordnades till sängen.

Vi måste städa Eriks rum, sade jag till Ronnie som gjorde det medan jag ammade. Sade till Douglas att han fick städa sitt. (Det var ju ändå hans kompis som varit här och hjälpt till.)

Douglas segade sig ut i sitt rum och kom tillbaka direkt. Det är VÄLDIGT stökigt där. Sade han. Därefter tystnad. Jag väntade några sekunder. Jaha? Sade jag. Då får du städa då. Han vände, gick in i sitt rum och därefter hörde jag (som satt fast i amningsstolen) leksak efter leksak långsamt läggas ner i olika lådor och ibland kastas lite extra hårt ner i lådorna. Efter en stund sade jag till Ronnie - som satt med Erik och välling att det nog var en del att städa. Fick ännu mer dåligt samvete. (Konstigt egentligen - han är bra på martyrmanipulering den lilla rackaren.)

När Douglas kom ut så sade jag, äh jag gör fruktsallad iallafall. Han såg lite gladare ut. Vi hade fått Johan att somna och Erik sov. Douglas plockade fram äpplen, päron och vindruvor och en nektarin. Vi skalade och skar ner rubbet.

Därefter satt Douglas vid nio - dvs sent - och åt en bit långsamt och stirrade på TVn och dagen efter - dvs idag börjar första skoldagen. Fick dåligt samvete ur vuxenperspektivet istället (han måste ju i säng!!!) och sade att han nog fick raska sig på lite då han behövde vara pigg imorgon till skoldagen.

Douglas tittade ner i salladen, petade med gaffeln och sade: Jag vill bara ha en bit päron. Visst sade jag. Det hade gått ca 10 minuter och han hade ätit två bitar innan. Så tog han sin päronbit och sa snusförnumstigt: Då så, då har jag tagit det jag ville ha.

Jag tittade ner i fruktsalladen som till 97% var lämnad och funderade på varför han velat ha fruktsallad när han bara velat ha tre päronbitar?

En annan dag skulle jag nog tagit en debatt om att inte be om sådant man egentligen inte vill ha men just nu var det sent och alla var trötta så nu slängde jag den - efter den skojiga gallstensattack jag fick i fredags kväll så var det inte direkt läge för mig att äta upp den.

Hur var det nu med kottarna, skulle jag packa in dem till jul eller?

Tecken på att man är mamma är när:

Fick ett massepostbrev häromdagen där det stod om vad som var tecken på att man har blivit mamma. Bl a stod det att om man gungade kundvagnar som om de var barnvagnar eller kom hem med barnkläder när man skulle ha egen shopping så var man körd.

Funderade på min egen förvandling. Vad har förändrats?

• Jag kör kombi istället för liten 225 hästars sportbil
• Har använt samma läppstift hela året
• Rullar håret max två gånger i veckan
• Brukar titta på mina högklackade skor och tänka snart (ha ha)
• Kan inte komma ihåg sist jag sov en hel natt (kanske var det i London förra våren när vi hade gift oss?)
• Jag älskar våra föräldrar som alltid ställer upp för oss. Man lär sig verkligen älska sina föräldrar när man får barn.
• Har inte köpt något smink sedan vi gifte oss för ett och ett halvt år sedan
• Sist jag var i Täby Centrum så var vi i leksaksaffären, åt på MC Donalds och åkte alla hissar minst 3 gånger högst upp och längst ner. Inget annat.
• Jag kan inte gå och lägga mig utan att titta på barnen först.
• Tittar efter billig mat snarare än spännande mat när vi handlar.
• För första gången i mitt liv så förstår jag det intressanta i att lyssna på andras äventyr istället för att ha egna. Tar nu med spänning del i mina singelvänners erfarenheter.
• Jag blev kallad expert i en barnfråga häromdagen.. ha haaaa ha haa haaa det du pappa!

Säker trädgård

Runt nästan hela vår trädgård så finns ett staket. Delar av det är nytt och delar gammalt men i det stora hela så skulle det kunna fungera som barnstopp. Tyvärr saknas staket precis där man går ut på gatan vilket har gjort att jag i princip aldrig vågat låta Erik leka i trädgården utan att se honom varje sekund. Vårt lilla mittenbarn är alldeles för intresserad av omvärlden för att hans hönsmamma skall känna sig säker i en osäker miljö.

Nu när vi dessutom har en bebis som kräver amning så finns ju risken att jag mitt i en amningssväng ser min tvååring rusa åt fel håll. Har därför bara gått ut i trädgården när en del kriterier varit uppfyllda vilket i princip inneburit alldeles för sällan.

Min kreativa make har nu äntligen byggt ett trädgårdsstopp. Med två hela och en trasig staketbit så har vi nu fått ett stiligt stopp med grind mellan framsidan och baksidan i trädgården.

Plötsligt står dörren öppen mest hela tiden och vi springer ut och in i det hyfsade sommarvädret.

Tänka sig... två år efter inflyttning så vågar man äta ute. Första året blev inne pga att Erik skrek så fort han satt still och därmed behövde gungas och ha i sval miljö hela tiden. Andra året blev inne för risken att han skulle springa bort.

Igår såg Ronnie längtansfullt på mig vid halv tio och sade att visst vore det mysigt med en kopp kaffe ute? Uttröttad (av inte så rofylld semester med småbarn) så gnällde jag om att jag var trött, att det var kallt och att jag verkligen hade bestämt mig för att komma i säng före 10 en (jävla) gång på två veckor och att Johan behövde ammas igen och att jag hade ont i halsen.

Han gav upp. Vi drack te i sängen istället och det var tur det för Erik sprang in tre gånger i natt och Johan ville inte sova efter halv sex.

Min man är en utmärkt man, ikväll skall han få sitt fika ute. Hoppas jag.

Pimp my ride

Min svägerska (som är ung och vacker) har lyckats bli kär i en bil. Lite hjälp har hon nog fått av oss. Hon har en aningens skamfilad gammal Seat som fyllt sitt syfte men har velat ha en ny bil ett tag.

Köp en 206 cc sade vi, då kommer du till din rätt :-).

Mm.. sade hon.

Plötsligt skulle hon köpa en, hon hade t o m hittat den.

Idag har vi provat den. Hon, hennes pappa, maken och jag har provat en liten raring som bara är några år gammal. Svart, glänsande och nästan ny.

Den kommer att kosta men se på mig, jag köpte en sportbil och träffade en man och fick två barn och hus och blev lycklig. Man skall inte underskatta värdet i rätt bil. Sportbilar fungerar bra för vipvärdet.

Maken och jag diskuterade bilen och svägerskan på vägen hem. Jag tror verkligen (men vi är jäviga) att rätt bil kan förhöja lyckokänslan i vardagen och att man - om man har råd - skall försöka hitta en bil som är rätt. Den behöver inte vara lyxigast, bara rätt och den här kändes precis som hand i handske för hans syster.

Vi håller tummarna nu.

Grilla i trädgården

Igår skulle vi grilla i trädgården med några kompisar. Det lät som en toppenidé. Vi skulle sitta där i solskenet och titta på de små jämnåriga barnen som glatt lekte i sandlådan och såg soliga och glada ut.

Verkligheten såg inte exakt likadan ut.

Det började med att det regnade. Vi ändrade raskt grillidén till spagetti och köttfärssås. (Tänk vilken lycka man kan göra med Dolmino och köttfärs!)

När de kommit och barnen mycket riktigt såg ut att eventuellt börja leka så inträffade det som alltid händer. De började slåss. Eller egentligen inte slåss direkt. Snarare dra i samma sak och gnälligt börja skrika miiiiin. Välmenande föräldrar fick rycka in och diskutera skillnad mellan din och min tur utan större succe.

Att försöka få två tvååringar att leka är ungefär lika lyckat som att låta två ovana spela tennis tillsammans. Det går åt helsike. Bollen landar för långt bort för alla och det blir inget spel. Bara slag, spring iväg och hämta bollen, slag från andra sidan, hämta bollen och total misär.

Det är bättre att placera en tvååring med en treåring, kanske t o m en jättecool fyraåring. Den ena får beundra och den andra får beundras. Tvååringen kommer dessutom att respektera ett äldre barn till skillnad från jämnåriga och vuxna.

Det blev till slut en jättlyckad dag. Deras barn skrek och krånglade hela tiden. Det var länge sedan jag känt mig så stolt över våra små änglar. Johan låg mest och sov och såg änglalik ut. Erik gick och lade sig snällt och sov några timmar när han skulle och var sedan superglad och gjorde precis som vi bad honom mest hela dagen.

Ibland har man tur.

Bytesdag

En av de största nackdelarna med "delad vårdnad" i vår familj är att styvsonen i princip helt kopplar ner umgänget den dagen han skall åka. Detta innebär att om han t ex blir hämtad fyra på eftermiddagen så vill han inte göra något alls på hela dagen. Han är helt fokuserad på sitt nästa mål dvs mamma. Tydligen är det samma sak hos henne.
Det här innebär ju att han i princip slösar bort en sjundedel av sitt liv på att vänta.

Dessutom börjar han - om han har tråkigt en stund - redan att räkna ner under veckan. "Vad är det för dag idag?" "Om två dagar skall jag till mamma" "Vad ska vi göra imorgon? I övermorgon? Vad är det för dag sedan?".

Det får en att känna en konstant stress. Den skilda förälderns eller styvförälderns förbannelse på något vis. "Inte skall han längta bort när han är här". Men det är ju så. Är man ute och reser och skall hem från semestern så längtar man hem den dagen man börjat packa även om man är i Thailand eller Florida och har det urmysigt.

En jobbarkompis till mig bytte var 14 dag när barnen blev äldre. Det är nog ingen dum ide.

Lurad

När Johan kommit så började Ronnie och jag att "hemmaviktväkta". Det har fungerat hyfsat för mig och bra för Ronnie - som vanligt.

Det svåraste med detta projekt är när man är borta hos andra och serveras mat i mängder. Så även i Hällefors så vi åt och åt. Någonstans runt 25 poäng så slutar man räkna och blundar för fakta och tar några extrachips när man ändå håller på.

Kom hem och upptäckte glatt att jag bara ökat ett halvt kilo! Men nu kommer luringen.

Sedan i måndags så har jag bara ätit "rätt" men gått upp varje dag. Men jag vet nog, det är uthålligheten som räknas - den SVÅRA uthålligheten. Tittade på snygga höstkläder igår men har bestämt mig för att jag inte får köpa förrän jag kommer i åtminstone något av min gamla garderob. Därför tittade vi på barnkläder istället :-).

Klockan 10 idag dök han upp...

Kompisen som blev hemskickad i förrgår :-). Alla låtsades som ingenting... eller i alla fall jag. Läste en gång en bok om hunduppfostran som gick ut på att en utskällning skall göras just när någonting hänt annars kan inte hunden relatera till sitt brott. Samma sak med barn sade Ronnie häromdagen.

Arga mamman

Igår var det dags för en rejäl utskällning åt barnahållet. En rejäl utskällning i mitt fall är oftast inte så högljudd men väldigt tydlig.

Så här var det:

Sjuåringen var trött igår. Han hade kommit i säng sent efter vår landetutflykt och blev väckt av sin lillebrors högljudda morgonaktiviteter. Alltså så gjorde han det han brukar göra: Se på tv sittandes, se på tv liggandes, fråga om han får spela TV-spel (nej, fråga om han får spela på dator (nej).

Till slut öppnade jag dörren, packade in den skrikande bebin i en babybjörnsele och drev ut barnen i trädgården. Båda såg lyckliga ut i ett par minuter. Därefter gav sjuåringen upp. Jag går in nu, sade han. Jag vill se på TV.

Jag verkligen avskyr när barn ser på TV på heltid. Vi har TVn på en del i vårt hem men de ser faktiskt inte och får inte se på TV hela tiden.

Situationen räddades av att vi fick besök av en kompis till honom. Plötsligt piggnade han till och gick ut. Efter ett par timmar kom de tillbaka. "Får vi spela TV-spel?". Solen gassade igår och det var 24 grader varmt. Nej, sade jag. "Kan vi få fika". Inte nu sade jag, ni får fika om en timme.

När de fikat så fick de leka inne en stund och tvååringen vaknar och vill vara med. Tyvärr har han vaknat på fel sida och är tjurig. Alltså står jag där med tre halvkrånglande ungar och en kompis som också plötsligt verkar destruktiv.

Ljuden från barnrummen känns plötsligt lite skumma. Inte som vanlig tjutande barnlek. Detta i kombination med att jag fått mota ut dem ur köket några gånger när de stått och hängt och väntat på underhållning.

Smyger ut ur köket och till Eriks rum där alla är. Har hört Erik säga "miiiin cykel" och tyckt att det låtit konstigt Kikar in och ser hur deras lilla råtta till kompis (OK jag är fortfarande sur) sitter på Eriks cykel i hans rum och cyklar sönder hans bilbana som han fick i födelsedagspresent och som inte direkt var billig. Dessutom ligger Douglas och tittar på och ser hur hans brorsas och hans leksaker blir förstörda?

Jag blir JÄTTEARG.

Ställer mig i dörren och ryter (på ett väldigt lugnt och argt och inte så högljutt sätt men med TYDLIG ton) till kompisen att om han skall hålla på och ha sönder leksaker här så är han inte välkommen att vara här och att deras lek är slut nu och att han kan gå hem.

Han glor på mig med tom blick.

Jag repeterar. "Det här är inte roligt överhuvudtaget och om du inte har något bättre för dig än att ha sönder saker så kan du gå hem. Du är välkommen imorgon men jag vill aldrig se det här igen".

Ser hur båda barnen i vår familj tittar på mig med storögd blick. Den äldsta som slött legat i sängen och tittat på sätter på sig "jag gjorde inget" minen.

Ursinnigt (eller i alla fall väldigt irriterat) vänder jag mig mot honom och säger "och varför gör du inget om dina kompisar har sönder din brors saker? Tycker du att det är OK? Borde inte du stoppa honom eller säga till honom om han har sönder era saker? Tycker du att det skulle vara OK om han hade sönder dina saker? Nej, säger han.

Vänder mig tillbaka till kompisen som inte rört sig ur fläcken. Du kan gå hem nu, säger jag. Ni har lekt klart för idag.

Hör Erik: Mamma? Mamma? Titta en bil? (Tvååringen försöker avleda mig genom att vara trevlig.. det kunde ha fungerat men inte nu - jädra bortskämda skitungar repeterar min hjärna.)

Så jädra sorgligt att ungar blir destruktiva när de har tråkigt. Du är lik min mamma, sade maken när han kom hem och jag berättat för honom. Hon kunde ta mycket men inte att man hade sönder saker.

Det är nog sant. Här lägger man ut tusentals kronor på ungarna och de har knappt ork att uppskatta sakerna ens lite grann. Hela det här samhället är baserat på masskonsumtion. Hur länge är MC donalds presenter kul? 2 minuter? Hur många dubletter har vår sjuåring av happy meal leksaker när han varit hos mamma och på MC donalds ena veckan och hos oss och MC donalds andra veckan.

När vi flyttade till huset så tror jag att jag slängde över 30 MC Donalds leksaker som ingen leker med. Hur miljövänligt är det? Tror fasiken att jag skall slå in några kottar i julklapp till dem i år.

Den äldsta var på mig som ett plåster hela kvällen igår. Jättesnäll och med en konstant hand eller en fot på mig. Jag var också snäll men ibland är det så trist att så stor del av föräldrarollen är att hålla emot gränserna.

Han kommer aldrig komma hit igen sade Ronnie roat när jag berättat för honom. Jodå. sade jag, han kommer imorgon, det är en hårdhudad liten en det där.

Klockan är halv nio på morgonen så vi får väl se.

En helg på landet!

Nu har vi spenderat lördag och söndag på landet med alla barnen. Hade från början tänkt att göra det lätt för mig och vara hemma mest den här sommaren då ingen av barnen kan simma och mormor och morfars landställe i princip är en ö med vatten runt hela stället.

En dag för någon vecka sedan såg sjuåringen riktigt bedjande på mig och frågade om vi kunde åka till landet i sommar.

Kände skuldkänslorna komma krypande. Stackarn har fått acceptera att somrarna har bestått av blöjbyten nu flera gånger. Kanske skulle vi åka ändå? Det är ju jättemysigt där. Diskuterade saken med maken och beslutet fattades.

Det var supermysigt. Douglas har badat, åkt båt, åkt båt och fiskat, fiskat med min pappa, kastat pil och kastat ring och helt lekt slut på sin reservmorfar. Vi övriga har ätit dubbelt så mycket som vi gjort de senaste veckorna och vädret var t o m OK.

Om sådär sju år då alla barnen kan simma lär man kunna slappna av lite. Det är lustigt det här med att få barn - ens tidsperspektiv ändras. Alla tidsperspektiv blir längre. En snabbfika är minst två timmar i beräkningen. Ingen utflykt kan helt räknas med utan att några barn måste sövas eller ätas och man börjar se framåt i åratal och hoppfullt tänka att "sju år är ju inte så himla långt, Erik är ju ändå redan två!".

Ännu en köksradio på ingång...

När vi flyttade till huset så fyndade vi en köksradio på Citygross. 299 spänn för en ministereo med separata högtalare och fjärrkontroll var ju rena fyndet tyckte vi. Det var det också - den fungerade fint - med ett litet undantag. Fjärrkontrollen hade ingen volymkontroll.

Det visade sig att det enda vi använde var volymkontrollen, dvs möjligheten att sänka radioskvalet när vi åt eller höja det när vi plockade undan efter våra små matmonster.

Vi bestämde oss för att placera ministereon i ett barnrum och skaffa en bättre till köket. Efter idogt letande hittade vi en på COOP - en jättefin platt vägghängd sak med små platta högtalare och en subwoofer (till min rarings förtjusning).

Den har fungerat som en klocka i exakt ett år men plötsligt så fungerade inte längre displayen. Det är ganska irriterande att inte veta om man har AM eller FM eller AUX eller CD igång förrän man väntat och letat efter karaktäristiska brus. Det är inte heller så lätt att söka efter rätt radiokanaler utan att man ser något på displayen.

I mina öron ringde nu svärfars gamla mantra. "Man skall handla på Coop, de har två års garanti på allt". Nämnde detta till maken som sade att det kvittot lär vi ju inte ha kvar.

Trots min halvslarviga framtoning så har jag platser för nästan allt, så efter att ha rotat en stund så hittade vi kvittot nästan vid platsen för kvitton.

Ringde till Coop för att höra hur vi skulle göra, lagade de eller bytte ut? De visade sig ha slutat med det här märket så vi skulle få något liknande "Men vi har tyvärr inga vägghängda apparater" sade den trevliga tjejen i telefon Efter diskussion med maken som bedrövad såg sin väggfunktion försvinna och beväpnad med min "jag kan få igenom allt jag vill" personlighet så stegade jag in på Coop - tillsammans med en lätt varnande Johan i babyskydd och bad att få pengarna tillbaka. Det gick bra, killen i kassan började t o m rekommendera apparater på andra ställen.

Nu har vi hittat en ny. En fin liten Teac som har exakt samma funktion som den gamla PLUS att den har en dockningsstation för Ipoden! Det blir som en ny liten familjemedlem. Hoppas jag :-). Skall ringa till posten idag och se om den har kommit.

Askungen

När jag (som vanligt) stod och plockade ut diskmaskinen efter att ha slängt i mig frukosten, en Berocca tablett och druckit en halv kopp kaffe så slog det mig plötsligt. När man får barn så blir man Askungen. Istället för att vara t ex hennes elaka systrar som blir uppassade på hela tiden eller i vilket fall rå över sin egen tid så blir man förvandlad till Askungen och förpassas till evig städning. Varje morgon så plockar jag ur disken samtidigt som jag tar ett gräl med Erik om varför han inte får salta pinnar eller glass till frukost. Gjorde en i mitt tycke jättegod rostmacka till honom som han irriterat sade nej till och därefter begärde knäckemacka.

Allt ackompanjerat av lätta frustanden från den yngsta som också är hungrig.

Vaknade inatt av att det låg ett bowlingklot brevid mig i sängen. Det visade sig inte vara något bowlingklot. Det var mitt ena bröst. Johan hade bestämt sig för att sova fem timmar i rad istället för ungefär 2 och en halv som han brukar så min mjölkproduktion körde på som vanligt. Ungefär som att klämma ner 2 liter mjölk i en enliters vanlig förpackning.

Det var inte kul att amma när vi väl satte igång, inte så lätt för en bebis att få elasticitet i en stor rund sten direkt. Inte så kul för den uttänjda matcentralen heller kan jag säga.

Sista Audin såld!

Idag har min man sålt sin Audi V8 manuell. Det där med manuell är viktigt. Det finns tydligen nästan inga sådana utan de flesta har haft automat. Nåja, den är såld. Till en snubbe på Nordicaudi - där vi (maken och jag alltså) träffades första gången så cirkeln är sluten kan man väl säga.

Killen som köpte bilen jobbade på VAG och är därmed exakt rätt köpare för den här gamla före detta lyxbilen (lite som Alice Timander om man tänker efter... ) och har därmed tillgång till reservdelar och annat som kostar massor.

Nu kan vi därmed beta av en stor del av vårt sura billån och är snart helt skuldfria förutom vårt hus som banken äger största delen av. Vi äger väl kanske köket... eller båda toaletterna... men resten äger banken.

Bilen stog hos farfar och väntade på sin nya husse. Med alla barnen fastspända och med en fläskläpp på Erik som råkade hoppa ner i gruset och snubbla och slå hakan och läppen i Saaben precis när de skulle åka så vinkade jag av dem innan min Icamaxitripp.

Johan sov snällt och Erik var vaken hela tiden fick jag veta. Dessutom ville han inte gå när de väl skulle gå utan ville absolut vara kvar hos farfar vid niotiden på kvällen, men tyvärr, pappa bestämmer fortfarande.

Jag läste någonstans att ett barn i trotsåldern har 6 konflikter i timmen med sina föräldrar. Det stämmer rätt väl. Vi har sol eller åska hemma hos oss just nu. Man börjar bli så härdad att man skulle kunna fungera som svärd.

Äh - det är dags att gå och lägga sig. Imorgon skall vi till Hällefors. Lägger in en bild på en Audi R8 istället. Vi såg en sådan häromdagen. Ronnie har mumlat om 1,2 miljoner i flera dagar nu. Det har vi inte - tyvärr. Den enda Audi vi kan skaka fram just nu är en trampbil.

Lycka är Ica Maxi

Innan jag träffade Ronnie och förändrade hela mitt liv och äntligen vågade ta steget att bli en normal människa så skulle jag aldrig föreställt mig att jag skulle kunna känna mig lycklig över att åka till Ica Maxi. I synnerhet inte i Södertälje.

Idag har detta inträffat.

Helt barnfri - såg nog desperat ut när jag bad Ronnie att ta med dem till sin pappa - så har jag spenderat hela 40 minuter tror jag en kväll på Ica Maxi.

Gick förbi godishyllan utan tjat, ingen frågade när vi skulle åka, ingen behövde stoppas från att riva ner något och ingen skrek. Inte någon av mina i alla fall. Lyssnade tillfredsställt på andras skrikande barn och kände en värmande medkänsla och en lycklig frihet.

Kunde t o m stanna för att fundera över vilken marmelad jag ville ha. Det blev en helt ny sort. I vanliga fall så är ungarna urless när vi når marmeladområdet och vill heeeem. Douglas brukar plötsligt ha ont i fötterna och Erik brukar skrika något ohörbart eller möjligen PETALA eller ÅKA HEM.

Skulle saknat dem alla om jag stannat längre men 40 minuter var toppen.

Från koja till slott

Vi såg Från koja till slott igår. Det roligaste med de programmen är att se hur folk bor. Vi människor har verkligen otroligt olika smak - och varierande. Det roliga är att alla de som har tydliga åsikter om vad som är fult idag kanske kommer att gilla det om 20 år när det är modernt. Ronnie och jag tittade på varandra när de sade att de sökte folk. Kanske kan vi få någon att skicka in vårt kök? Kan mörkgröna skåp med gula luckor och fullständig furufest platsa hos Simon and Thomas? Hur skriver man egentligen en sådan ansökan? Skall man videofilma? Vårt laminatgolv i köket håller på och lyfter i skarvarna. Det har förmodligen blötts ner för mycket. Fick stoppa Erik från att peta vidare på ett ställe där 3 mm skiktet börjat släppa.
Taket är ju också furu. Det gillar ju inte Simon.
Tror att vi skall prova... det är ju t o m hål i skafferiet.