Rapport från Gröna Lund

Fyllda av mod och hängivenhet så tog vi oss i samlad trupp till Gröna Lund häromdagen. (Tack svärfar för lån av storbil!)

Det var mer lyckat än jag vågat hoppas - mycket pga att Ylva var med så att det fanns en vuxen till varje barn. Douglas åkte allt han vågade - vilket var mycket och Erik åkte helt utan minsta självinsikt eller rädsla allt han fick åka - dvs de saker han uppfyllde längdkraven för. Han övergick snabbt till att vilka åka allt och blev jätteirriterad över att han inte fick åka berg-och-dalbana.

Johan ville också åka så vi åkte tekopp. Snurrande tekopp och Johan var inte nöjd. Det var kul när det var lagom men sedan blev det "så lagom kul" :-). Därefter åkte vi veteranbilar och det var toppen. Johan ville åka själv men fick inte för sin hariga mamma som åkte med. Erik lyckades åka Nyckelpiga, bläckfisk, snurrande tekoppar, mini pariserhjul, veteranbilar och mini fritt fall och mini uppskjut. Allt utan minsta tvekan.

Till slut hittade vi "Trucks" - en slags liten bilbana med små brandbilar och truckar etc. Både Erik och Johan var mycket nöjda. Vi gick dit, betalade biljett - gick in och Johan klev in i sin Truck. Jag var på väg efter - tills jag blev stoppad av biljettkillen.
- Du får inte åka med, sade han. Du är för stor.
Jag tittade nervöst på Johan. Han satt nöjt och rattade sin stillastående brandbil. -- Kan du åka själv Johan, sade jag.
- Mm, sade Johan.
- Är du säker, sade jag oroligt Johan svarade inte, han körde stillastående bil för fulla muggar.
Jag tittade bedjande på den aningens irriterade men snälla biljettkillen.
- Tittar du till honom lite extra? sade jag och tänkte på hur Johan varit på väg ut ur veteranbilen på fel sida och varit på väg ner i vegetationen vid sidan av spåret istället för avstigningssidan.
- Visst, sade han. Jag tittade på Ronnie, han såg lugn ut så jag tog några tveksamma steg bakåt.
Johan struntade i mig och jag släppte kontrollen till slut. Såg nöjt hur biljettkillen stängde brandbilsdörren och drog för en liten hake. Tittade därefter på hur mina killar i långsam takt körde runt den pyttelilla banan i full tillfredsställelse. De var väldigt nöjda när de var klara, båda ville åka igen.

Till Eriks och faster Ylvas stora glädje så var Mora Träsk på Gröna Lund. Erik gillade att dansa och som vanligt så har jag filmat åt fel håll så vrid på huvudet eller datorn. Jag ska försöka lära mig.

Vi skall snart till Gröna Lund

Hela familjen + faster Ylva. Önska oss lycka till...

Jobbet på tv

http://tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1091484

Handikappad

Min telefons display har slutat att fungera. Man inser hur mycket man är beroende av mobilen när den inte fungerar som den ska.

Helt plötsligt så märker man varför man ska lära sig telefonnumer utantill, jag kan knappt ringa hem nu.

Dagens tre positiva saker:

(Några lär upprepas)

1 - Jag fick sova hela natten
2 - Maken och jag har tränat två dagar i rad - vi är så duktiga!
3 - Behöver beskrivas:
- Känns det bra på dagis, sade jag till Erik idag när vi åkte hem.
- Ja, sade Erik
- Är barnen och fröknarna (inklusive fröken Mattias) snälla?
- Ja, alla är snälla, sade Erik och såg nöjd ut.

Hurra hurra, nu har barngruppen blivit lite jämnare och de nya pedagogerna verkar toppen. Hoppas det håller i sig.

Funderingar

I bilen på vägen hem från dagis så försökte Erik få spela Star Wars (igen). Jag sade nej, någon måtta får det vara. Du kan leka istället sade jag. Han blev tyst.
- Du kanske kan leka med ditt nya Lego, sade jag. Han har fått ett litet Star Wars skepp bestående av kanske 15 bitar.
Iden gick hem, han började tänka på sitt Lego.
- Mamma, sade Erik, Johan hade sönder mitt "legostarwarsskepp" igår.
- Mm, sade jag och fortsatte:
- Johan, du kommer att få vara med och leka mer om du leker försiktigt med Eriks grejer.
Erik fortsatte:
- Mamma, om Johan har sönder mitt "legostarwarsskepp" så kan jag säga till dig och pappa (åh nej, tänkte jag, nu skall han skvallra men se jag hade fel) och då kan pappa laga det.
- Ja, sade jag, pappa är duktig på att laga saker.
- Ja, sade Erik och var tyst någon minut.
- Men för dig heter han inte pappa, sade Erik, han heter Ronnie.
- Precis, sade jag, för han är ju inte min pappa, vem är min pappa Erik?
- Det är morfar! Sade Erik.

Min livsuppgift

Jag har insett att att en av mina främsta uppgifter som förälder är att lära barnen vad respekt är för något. Med Douglas har det varit enkelt, med Erik sådär men med Johan... hjälp. Han slåss, han har sönder de andras saker, han skrattar oss rakt i ansiktet. Det är minst sagt frustrerande.

Det ger också bieffekten att Erik ger upp sin fina uppfostran och skriker.
- Neeeeejjj, Johan tooooog mitt skepp och hade sööööööönder det. Neeeej Johan.
Därefter snyft och gråt och mer gnäll. Johan glider glatt ut från Eriks rum fylld av livsglädje över att ha fått uppmärksamhet.

Maken och jag tjatar och tjatar. Erik sluta gnäll, säg till honom istället. Erik, sluta skvallra. Johan, du måste vara snäll. Johan, nu får du gå in på ditt rum och kom tillbaka när du är snäll. Johan, be Erik om ursäkt nu.

När Johan ber Erik om ursäkt så uppstår samma svar som när Erik säger till Douglas att han älskar honom. Kompakt tystnad. En ömhetsbetygelse utslungad i luften, en lite öppnad själ och en för nervös själ på andra sidan för att kunna ta emot den.

Det är jobbigt när man är förälder så vi tjatar lite till. Douglas du måste svara något, Erik säg att det går bra eller säg vad det är.

Igår inträffade ett framsteg.

Johan hade sönder Eriks Star Wars Lego rymdskepp. Gråt och tandagnisslan uppstod. Ronnie röt. Johan kom gråtande ut till mig. Maaaaammmaaaa, maaaaammaaaaa.

Jag försökte mig på pedagogik:

- Johan, gå och be Erik om ursäkt. Han blir ledsen om du har sönder han saker.
- Ja, sade Johan och sprang in till Erik igen.

Följande dialog utväxlas:

Johan:
- Förlåt Erik
Erik:
- Det gör inget (snällt)

Ronnie och jag tittade förstummat på varandra. Dialogen hade låtit snäll och behaglig. Första gången som Erik varit "storsint" trots att skeppet inte ens var återställt.

Ibland får man lön för mödan, men vilket jobb det är.

Helgens 3+3 bra saker

Lördag
1 - Jag fick sova till halv åtta!
2 - Vi hittade pyjamasar till barnen för 25 kronor styck. Bautarea kan man säga.
3 - Maken och jag satt med te och smörgås på verandan och uppskattade lugnet precis innan läggdags.
Söndag
1 - Båda barnen sov hela natten i sina sängar.
2 - Johan och jag har badat i vår plaskpool. Jag har väl badat en femtedel av kroppen men det var ändå mysigt.
3 - Vi har städat hela huset och klippt gräset och röjt utanför tomten. Nu återstår en kväll med god mat till oss och godis till barnen. Förhoppningsvis slutar den i harmoni.

Dagens bra saker

1 - Det är ljuvligt väder. Jag måste gå ut på lunchen.
2 - Det går fort att komma hem efter jobbet innan trafiken sätter igång.
3 - Såg i tidningen att NEXT kommer att öppna i Kista Centrum i höst. Det är ju toppen. Äntligen.

Vägen till lyckan

Varför har det uttrycket kommit upp egentligen? Stämmer det?

På vägen in till jobbet idag så sken solen och trafiken flöt på ett sätt den aldrig gör på E4 vid 08:00.

Med en plötslig insikt så tänkte jag att det verkligen var skönt att kunna komma till jobbet på 35 minuter och att det verkligen var fint ute och en behaglig känsla av "nöjd" infann sig i magen.

Började tänka på min pappa som har präntat in i mig att man skall vara nöjd med det man har och att det är själva utmaningen för att bli lycklig. Pappa har egentligen inte sagt det men han har ändå lyckats få igenom den tesen in i min hjärna. Det har tagit rätt många år att inse vad han pratar om och jag minns fortfarande en viss irritation över söndagsmiddagar där pappa med ett soligt leende och en slags hänförd röst sade:

- Det här Malin, det är det BÄSTA kött man kan äta. Det kommer att bli jättegott!

Det spelade egentligen ingen roll vad vi fick för kött. Allt var det bästa man kunde äta och som trulig tonåring så tyckte jag att han var jättejobbig. Förmodligen så hade jag svårt att acceptera den typen av urskillninngsbrist.

Som tonåring så är det roligare att vara missnöjd. Man vill tycka något annat och känna att man inte är lika lättlurad som sina föräldrar.

Idag känner jag bara respekt. Det är en gåva att lära sig att vara nöjd med och tycka om både människor omkring sig och det man har. Det är därmed min främsta livsfilosofi. Jag kommer inte alltid ihåg den men den ligger där och lurar och finns med hela tiden.

För många år sedan gick jag en pedagogikkurs. Kvinnan på kursen sade att vi människor är som djur, vi reagerar på hur andra ser på oss. Därför skulle man, menade hon, alltid hitta något man gillade hos den person man hade framför sig för att "bättra på kommunikationen". Känner andra att man gillar dem så gillar de en oftast tillbaka.

Det stämmer så in i bomben.

Men jag funderade på det där under kursen. Alla passar en ju kanske inte lika bra. Jodå, sade hon, om det så är deras kavaj du gillar så gilla något. Det märks.

Jag håller med. Har hållit med i snart 20 år och då var ändå pappa först.

Döm om min förvåning när jag i Metro idag läser om någon som skrivit en bok om lycka och som tips i boken så skall man varje dag tänka på 3 saker som har varit positiva under dagen. Detta bidrar till att man känner sig lycklig. Man skulle göra annat också, skriva upp sina drömmar, tänka på saker man har gjort etc. Men jag inleder nu min 3 positiva saker om dagen vecka. Jag provar en vecka och ser hur det känns.

Vådan av att hänga tvätt

Igår när jag hängde tvätt vid halv åtta på morgonen så upptäckte jag plötsligt två katter nedanför fötterna i trädgården.

Jag hade lämnat vår sovrumsdörr på glänt men i "låst" läge för att få in lite luft i sovrummet och katterna hade lyckats pressa upp den någon centimeter - tillräckligt för att ta sig ut.

Jag lyckades hugga den ena men under tiden så smet Morris. Han var borta i flera timmar. Jag låste in stackars Cayenne i köket och hade dörren öppen halva dagen. Ingen Morris. Nervöst tänkte jag på Ronnie och hur ledsen han skulle bli om Morris förolyckades.

Cayenne skrek irriterat från köket och ville komma ut och jag vankade nervöst i trädgården i omgångar.

Till slut ringde jag maken och berättade. Tänkte att han måste veta det innan han kommer hem för att inte blir sur över att jag inte berättat. Om han nu möjligen tänkt sig att kasta sig hem för att ge sig ut och leta.

Ronnie tog det med jämnmod och Morris kom så småningom hem igen. Nöjd och trött.
Han låg på sidan och sov hela kvällen. Som en trött hund - med ryckande tassar och allt.

Alex Schulman

Har haft många åsikter om Alex Schulman men nu har jag lyssnat på hans Sommarprogram och läst nästan hela hans pappblogg. Jag har ändrat mig.

Älskar dig - del 4 eller så.

- Jag älskar dig, sade jag till Johan igår när vi stod och tittade på smör och chokladsmeten vi höll på att smälta till en experimentkladdkaka. Sedan kramade jag om honom med den där förödande känslan av kärlek som jag nästan tycker är jobbig. Efter ett långt liv har jag uppnått den ålder när jag hela tiden tror att något hemskt kan hända - eftersom det faktiskt har hänt saker i historien. Det är en upplevelse som både är tacksam, orolig, hänförd och nästan gör ont på en gång.

Nåja, jag körde mitt vanliga mantra med Johan och snällt upprepade han det tillbaka.
- Jag äskar dig med mamma.
Därefter sade han:
- Du äskar Erik också.
- Ja sade jag, och Douglas och Pappa. Jag har så många att älska.
- Ja, sade Johan
Därefter gjorde vi kladdkaka och åt smet. Johan gjorde det i alla fall. I en timme. Därefter fick vi tvätta golvet och bordet och bada Johan. Den blev rätt usel faktiskt men i fryst läge så gick den hem hos Douglas i

Ny dagisfröken

Vi har fått en ny dagisfröken. Han heter Mattias. Det har gått tre dagar utan att jag sett honom eftersom jag lämnar men barnen har redan anammat honom. Det är min Mattias, sade Johan idag.

Igår när jag hämtade Johan var han helt blöt om benen. Jag kände mig förvirrad. Det är inte mycket vatten på vårt dagis. Vad har du gjort Johan? Frågade jag.
- Ja, sade Johan snällt.
Jag försökte igen.
- Men, varför är du blöt om benen?
Erik lade sig i:
- Det är Mattias som sprutat vatten på Johan, sade Erik.

I någon millisekund så inträffade ett ibland irriterande föräldraförsvar i mig. Jag kände en liten adrenalinrush över att någon sprutade vatten på mitt barn. Sedan besinnade jag mig och insåg att de hade lekt. Tänkte intresserat att efter 3 år på dagis så är det första gången jag hämtar något av barnen med blöta kläder när dagispersonalen har sett till att det blivit så. Lite nya vindar med manliga förskollärare helt enkelt.

Lyftkran

Erik och pappa spelade Star Wars Lego II igår kväll och jag hade jobbat hemma hela dagen så jag och Johan gav oss av och letade nya sandaler till Johan. Vi gick till Jober Max i Weda och Johan sade:
- Oj!

I Weda pågår uppbyggnad eller nerrivning (svårt att säga vilket) av nerbrunna Willys. Vid stålskelettet som står där stod en enorm lyftkran. Det var den som orsakat min sons uttalande.

Efter lyckat sandalhandlande (100 spänn på rea) så försökte jag hala in Johan i bilen igen. Det gick sådär. Han kan klättra SJÄLV. Sedan igår skall han också klättra ut SJÄLV. Det är lite halvkomplicerat. Jag står nervöst bakom eftersom hans stol är rätt högt placerad och det är rätt långt ner till marken från hans stående position i stolen.

Nu skulle han klättra in SJÄLV och när han stod på stolskanten så skulle han stanna och titta på lyftkranen.

Jag väntade tålmodigt någon minut, sedan gav jag upp och tog resolut tag i honom och lyfte in honom och för att avvärja hans protester så ställde jag en fråga.

- Vad gör man med lyftkranen Johan?

Klart och tydligt (jag är fortfarande enormt stolt över hur mycket han pratar) så sade han.

- Men mamma, man skall använda den.

Kan någon tala om för mig

hur man gör för att se hur många som besökt sidan?
Tack

Älskar dig...

-Jag älskar dig, sade jag till maken i bilen när vi åkte hem från Västerås idag.
-Jag äskar dig mamma, sade Johan från baksätet. Jag äskar också pappa.
-Jag älskar dig mamma, sade Erik, och jag älskar pappa och Douglas (Douglas var inte med.)
En av familjens medlemmar fattades i hans mening.
- Men Erik, sade jag strängt och moraliskt, du älskar också Johan. (Jo jag vet, man kan inte bestämma sådant men man måste ibland ta en moralisk ställning. I synnerhet när Johan satt med i bilen.
Erik var tyst lite.
- Jo, sade han, lite kanske.
Så kan det vara.