Camilla Henemarck - Adjö - det ljuva livet

Lyssnar mig igenom Camilla Henermarcks bok Adjö - det ljuva livet. Den får ljumma nästan irriterade recensioner på Storytel och lite journalistiska "titta här - nu får denna utsatta kvinna äntligen berätta sanningen" recensioner i pressen. I alla fall de recensioner jag har hittat.

Jag vet inte vad jag skall säga. Den känns som en saga och jag skulle uppskatta en mer ärlig bild. Det känns som om det är tillrättalagt för att vara spännande och glamouröst både det goda och det onda.  Det frivola skrytandet känns som om det trycks in i mina öron och jag känner mig inte friare. Det som kommer till mig är att det är synd om henne. Martyren som dök upp på Lets Dance finns här också i någon slags "det är synd om mig men jag gillar faktiskt att vika ut mig det har jag gjort sedan dagis" stolthet.

Har inte ens kommit igenom halva än och vet inte om jag vill läsa klart. Jag vet inte riktigt varför jag skall läsa klart heller (eller lyssna klart) hade hoppats på lite mer äkta känsla. Kanske kommer den. Men just nu är allt bara "rik mormor skämmer bort sin lilla prinsessa som var den enda som kände henne och förstod henne och skulle bevarat hennes arv mycket bättre än alla de andra elaka släktingarna".

Nej den bästa bok jag läst nyligen var Styckerskan från Lilla Burma. Kämpade mig igenom Dandy som inte levde upp till sin föregångare så nu behöver jag en ny bra bok. Bra, tänkvärd och  med ett bra språk tack.

Jobba jobba jobba

Jag har haft löjligt mycket att göra på sistone. Så den här bloggen blir lite lidande tyvärr. Men läget är som vanligt här hemma i princip. Ronnie byter däck på min bil just nu. Tack tack. Han är bra händig.

Önskelistor

Miraklet har skett. Douglas har på eget bevåg skrivit sitt livs första önskelista. Han är 12 år. Någon gång skall vara den första.

- Så att ni slipper fråga så mycket, sade han med en aningens avläsande blick när jag frågade.

Han hade hängt upp den i sitt rum. Den är skriven på båda sidorna. Bland önskningarna märks Cykel, Tröjor, Skylander Giants coh egen dator. Vi får väl se vad vi mäktar med men att den överhuvudtaget finns är toppen.

- Gud vad bra! Sade jag överväldigat till Douglas när jag tittade in i hans rum.
- Blir du verkligen så glad? Sade han klentroget.
- Ja, sade jag.
- Varför det? Sade han.
- Men jag har lagt enormt mycket tid varje år på att fundera över vad som skulle göra dig glad. Sade jag.
- Hur mycket då? Sade han.
- Ja säkert 20 timmar om året, sade jag (vilket är sant). Så nu kan vi använda den tiden till något roligare.

Idag har både Erik och Johan skrivit önskelistor också. Skylander Giants står det på alla. Med väldigt varierad stavning. Skajlander jajants står det på Eriks och SKDG på Johans.

TV reklam går uppenbarligen hem. Vare sig man gillar det eller inte. Snart är det jul.

Ronnie jobbar

Semielektroniskt

Remiss till doktorn

Jag har fått kallelse till Karolinska så nu skall jag på pricktest på fredag. Jag hoppas verkligen att mina ögonproblem som firar 1 år och 2 månader nu äntligen skall ge sig. Det är dock bättre sedan katterna försvann för snart ett år sedan men man vill ju veta varför det fortfarande håller i. Ser faktiskt fram emot att gå till doktorn.

Inkomstkällor

Erik håller ordning på månadspengen. Han vet hur mycket han har i plånboken (20 kronor i pengar och inte i sedlar) och hur mycket han förväntas få den 1:a varje månad (90 kronor).

När jag hämtade honom på skolan häromdagen så planerade han att köpa en Beybladedragare. En dubbel. Jag har en vag aning om vad det är.

- Har du råd med en sådan då? Frågade jag intresserat.
- Jo men jag får 90 kronor i månadspeng och sedan kommer jag ju att få pengar när jag tappar min tand också sade han så det räcker nog.

Igår på Ica Maxi så räknade han också på tandpengar när han ville köpa en guldfägad Beyblade.

Idag tappade han tanden. Den är placerad i ett glas. Jag undrar om tandfen har indexerat upp sina lönenivåer.

Glasspinnelagring

Barnen fick glass efter middagen idag. När de snällt tackat för maten och rest sig upp så gick Johan iväg med glasspinnen istället för att slänga den som vi tyckte verkade logiskt.

- Johan, glasspinnen? Sade jag.
- Men jag sparar! Sade Johan och tittade tillbaka.
- Men hur många har du? Sade jag
- En, sade Johan.
- Var sparar du dem? Frågade jag.
- Jag har dem under mattan för att de skall torka, sade Johan.

Ronnie och jag tittade på den rosafärgade jordgubbsisglasspinnen som han höll i och funderade på hur det såg ut under mattan.

- Här, sade jag och gav honom ett papper. Rulla in pinnen i den här.

Johan gick iväg. Ronnie gick efter. Det fanns tre pinnar under mattan.
Tänk vad man lär sig.