Camilla Henemarck - Adjö - det ljuva livet

Lyssnar mig igenom Camilla Henermarcks bok Adjö - det ljuva livet. Den får ljumma nästan irriterade recensioner på Storytel och lite journalistiska "titta här - nu får denna utsatta kvinna äntligen berätta sanningen" recensioner i pressen. I alla fall de recensioner jag har hittat.

Jag vet inte vad jag skall säga. Den känns som en saga och jag skulle uppskatta en mer ärlig bild. Det känns som om det är tillrättalagt för att vara spännande och glamouröst både det goda och det onda.  Det frivola skrytandet känns som om det trycks in i mina öron och jag känner mig inte friare. Det som kommer till mig är att det är synd om henne. Martyren som dök upp på Lets Dance finns här också i någon slags "det är synd om mig men jag gillar faktiskt att vika ut mig det har jag gjort sedan dagis" stolthet.

Har inte ens kommit igenom halva än och vet inte om jag vill läsa klart. Jag vet inte riktigt varför jag skall läsa klart heller (eller lyssna klart) hade hoppats på lite mer äkta känsla. Kanske kommer den. Men just nu är allt bara "rik mormor skämmer bort sin lilla prinsessa som var den enda som kände henne och förstod henne och skulle bevarat hennes arv mycket bättre än alla de andra elaka släktingarna".

Nej den bästa bok jag läst nyligen var Styckerskan från Lilla Burma. Kämpade mig igenom Dandy som inte levde upp till sin föregångare så nu behöver jag en ny bra bok. Bra, tänkvärd och  med ett bra språk tack.