Tandfen och Skelettfen

Erik har haft en lös framtand i några veckor nu. Igår kväll åkte den omkring helt vilt i munnen på honom utan att för den skull lossna.

- Nej nu drar vi ut den, sade Ronnie resolut.
- Nej, sade Erik och såg jätterädd ut och lite "instant" gråtfärdig.
- Nej, sade jag nervöst. Det här med att dra ut tänder måste man vara försiktig med.

Erik och Ronnie tittade på mig. Erik lite hoppfullt. Ronnie lite irriterat.

- Men det är ju bara att dra ut den, sade Ronnie igen. Jag kände hur huden skrynklade sig på kroppen. Erik såg mindre ut än vanligt.
- Får jag känna? Sade Ronnie. Erik öppnade tveksamt munnen och Ronnie kände.
- Jag får hämta en tång så drar vi ut den, sade Ronnie.
- Nej, sade jag, ta det lugnt nu.
- Men den börjar ju bli brun, sade Ronnie.
- Erik, sade jag, gå in på toa och försök få loss tanden själv.

Erik gick iväg och stod på toa en lång stund. Sedan ropade han.
- Jag fick loss den! Det var bara att trycka inåt.

Jag andades ut. Ronnie såg både glad och kanske en aning besviken ut. Eller så inbillar jag mig det bara.

Den här gången hann han ju inte svälja tanden som han gjorde sist så nu blev det glas och tand och väntan på tandfen och imorse hade hon varit där med hela 12 kronor (vilket var de småpengar vi hade för ögonblicket).

Imorse när han gick in på sitt rum för att ta på sig efter att ha ätit frukost så kom han glädjestrålande ut igen.
- Hon har varit här! Jag har pengar! Flera pengar!

Alla var nöjda.

Till middag ikväll så åt vi grillad kyckling, ägg, sallad och färskt bröd. Johan äter kyckling och ägg, Douglas äter kyckling och grönsaker, Erik äter bröd. Han fick lite risgrynsgröt också.

Johan satt och tuggade på en kycklingklubba en bra stund. Nästan som en hund. Till slut var den helt renäten. Då losnade ettt ben.

- Jag har hittat ett skelettben! Sade Johan glatt.
- Neej, sade Erik tveksamt.
- Jodå sade jag och Ronnie, det är kycklingskelett.

Erik var tyst en stund. Sedan sade han.

- Finns det skelettfeer?

Ögoninflammation också

Kanske har jag jobbat för hårt den sista veckan för nu har jag utöver min redan existerande skada på benet även fått ögoninflammation.

Åkte till apoteket och köpte en salva - novonågonting och hällde i ögat vilket resulterade i en härligt ägguleglansig blick igår. Idag kör jag på tepåsar istället.

Det är nog så att jag behöver bli lite extra gullad med just nu. Men jag vill inte klaga. Ronnie är så nöjd över sina 10 kilo ner att han är trevligare än någonsin. Ikväll blir det räkor, ägg och macka till middag. Alla kommer att bli glada (Douglas och Johan är stora älskare av räkor) utom Erik som plågsamt smakade en halv centimeter räka sist denna middagstyp serverads och såg därefter djupt olycklig ut så länge att uttrycket nästan etsade sig fast i ansiktet.

Höstplanering...

Nu är det höst. Det är den investeringstätaste perioden på året vad gäller barnkläder. Här är de senaste sex veckornas inköp på barnfronten.

• Regnkläder till Johan - de skall vara fodrade och extra vattentäta.
• Gummistövlar till Johan. De ärvda han hade hade stora hål.
• Vinterjacka och byxor till Johan (Eriks grejer var helt slut)
• Nya vinterkängor till Johan
• Nya vinterkängor till Erik
• Nya vinterkängor till Douglas
• Ny vinterjacka till Erik (Douglas mamma fixar vinterkläder till Douglas och jag hittade ett par byxor till Erik på vinden - med prislapp och allt som jag köpte till halva priset i ett förnuftigt anfall efter förra vintern.)
• Långkalsonger till Douglas och Erik
• Kalsonger till samtliga små raringar
• Strumpor till samtliga små raringar
• Mössor till Erik och Johan (de gamla är utslitna och Douglas får sin när vi sett vinterkläderna)
• Tre par nya jeans till Douglas (han hade växt ur alla byxor utom två par visade det sig när shortsperioden tog slut)
• Diverse tröjor till den nu 10 cm längre Douglas
• Tre par nya jeans till Erik (det som fanns att ärva i hans storlek var mest shorts)
• Nya tröjor till Erik
• Nya gympaskor till Douglas
• Nya gympaskor till Erik
• Innebandyklubba till Erik och tillhörande glasögon

Det känns som en lättnad att det mesta är fixat nu. Bara lite mössor och handskar kvar...

Enkel räkning

Idag har varit en tvättdag. När Douglas har varit här i en vecka och vi därmed haft ytterligare lite aktiviteter på agendan så brukar tvättberget nå nya höjder.

Har vikt massor av kalsonger idag. Jag (eller vi) viker ungefär 1300 par kalsonger om året. Till detta kommer att ungefär 1700 par strumpor skall hanteras årligen. På sätt och vis vore det ju skönt med engångsgrejer :-). Ungefär som att ta en plastpåse på Ica så skulle man ha en ställning med engångskallingar som kunde spolas ner efter användning. Nja.. kanske inte... inte helt eco kanske. Men bara att fundera på om strumporna är Johans, Eriks eller är för små för båda tar lite tid. Dessutom har jag och Douglas samma skostorlek nu så det gäller att hålla reda på vems som är vems.

Ronnie föreslog att vi skulle köpa tvättpåsar som de skulle lägga kläderna i och sedan tvätta hela tvättpåsen. Kanske ingen dum ide ärligt talat.

Mörkläggning

I vårt fönsterprojekt så har fönstren kommit på plats och insidan är klar med listverk och foder. Utsidan väntar på bleck som Ronnies pappa har varit vänlig att hjälpa oss med och fönsterbänk är beställd.

- Ska vi sätta upp de gamla rullgardinerna? Sade Ronnie tveksamt.

Jag tittade på dem, de är svarta. De passade finfint i våra mörka gamla fönster men nu kändes det som att delvis förstöra den nya vita fina vyn som vi precis fått till.

- Vi kanske kan skaffa vita? Sade jag.

Vi tittade på Ikea. Det kostade en del att köpa nya och i den gamla uppsättningen så hade vi persienn i dörren och rullgardiner i fönstren och nu finns ingen persienn alls och därmed så kanske en rullgardin i dörren inte är helt optimalt.

Det skulle ju vara fint med mörkläggningsgardiner, sade jag lite drömmande. Jag har en särskild förkärlek till den här hotellgrejen där det hänger gardiner först och något tjockt ljusdämpande bakom.

När Ronnie och jag precis hade träffats så ville jag skaffa det så jag bad om en offert på det från Tiffanys på drottninggatan. Att sy upp gardinerna och köpa en särskild stång som hade "åka lätt" funktione skulle kosta nätta 10 000 kronor. Jag tackade snällt men sa nej tack. I vår världsbild så existerar inte gardinuppsättningar för 10 000 kronor.

Vi googlade lite på mörkläggningsgardiner. Det fanns att köpa för någon tusenlapp styck. Det är ju lite billigare men ändå inte direkt billigt. Det visade sig att Ikea haft något som hette tupplur som var åt det hållet men när vi tittade på hemsidan så fanns inget i den stilen.

- Vi åker och tittar, sade Ronnie.

När vi fått i oss middag för hela familjen i form av Ikeaköttbullar för 95 kronor så gav vi oss på gardinavdelningen. Nästan en timme senare kom vi därifrån med mörkläggningsgardiner (fyra stycken för att det skall täcka hela fönstret som är 3 meter långt),  ny takhängd gardinstång med upphängningsprylar och två tjusiga dragpinnar.

Min kära väldigt energiska make satte genast igång och börja greja. Några timmar senare försökte jag få honom att sluta så att vi kunde lägga oss men målet var för nära så vi körde på. Det verkade som om iden höll.

Då Paulina hade vägarna förbi i lördags så sattes även hon i arbete (tack tack!) och nu har vi uppsydda superfina mörkläggningsgardiner som mörklägger och ljuddämpar så det står härliga till. Detta till ungefär en tiondel av den ursprungliga offerten.

Jag är supernöjd. Nu återstår bara fönsterbrädan som är på väg och utsidan och sedan är vi klara.

Besök hos doktorn

I fredags kom jag hem så att jag kunde hämta barnen. Jag var i rätt god tid och hämtade Johan runt fyratiden. Efter att ha spänt fast honom i baksätet hastade jag runt bilen och skulle precis kliva in när något händer. Det tar några sekunder för mig att inse att jag:

1. Har stoppats upp av något
2. Mina strumpbyxor har en rejäl reva strax ovanför knät
3. Benet har ett rejält skärsår (allt är ju relativt men det var drygt 3 cm långt och kanske en halv centimeter djupt).
4. Jag blödde - eller närmare bestämt så inser jag att det här kommer nog att blöda.
5. Det stod en elak stolpe rakt i min väg som egentligen skulle hålla upp ett staket men som inte hade ett staket i närheten.

På rätt darriga ben kliver jag in i bilen varpå såret plötsligt får liv och börjar blöda för fulla muggar. Jag ser mig om efter något att stoppa blödningen med och hittar (tack och lov) en bunt servetter från en känd hamburgerkedja.

Aningen yr så trycker jag servetten mot såret med ena handen och funderar på hur jag skall göra nu. Såret är så stort och blöder så mycket att jag inte kan åka och hämta Erik utan måste hem och lägga om det.

- Johan, säger jag ansträngt hurtigt, vi måste hem. Jag har gjort illa mig. Jag måste byta kläder innan vi kan hämta Erik.
- Har du gjort illa dig? Säger Johan. Behöver du plåster.
- Ja, säger jag (och skrattar lite hysteriskt) samtidigt som jag rattar hem bilen med ena handen och försöker stilla blodflödet med den andra.
- Jag behöver också plåster, säger Johan glatt. Titta här.

När vi kommer hem och klivit in så visar jag Johan mitt sår. Han blir lite tyst. Det ser rätt obehagligt ut eftersom det liksom går att öppna upp. Jag känner mig svimfärdig, men inte för att det gör ont utan av chock tror jag. Det känns knappt alls. Rusar in i tvättstugan och häller alsolsprit på en bomullsrondell och i samma ögonblick som jag trycker den mot såret så inser jag att det nog kan kännas. Det gör det också men inte lika mycket som jag trodde. På något magiskt vis så lyckas jag gräva fram en kompress i rasande fart och tejpar över alltihop och drar på mig ett par jeans.

Vi måste hämta Erik, säger jag till Johan så vi åker till skolan.

När vi kommer hem kommer Douglas och Albin och jag inser att det knappt är någon ide att bråka. Dessutom är Ylva på väg från Mora och skall bo hos oss så det är inte läge att svimma av direkt.

Några minuter senare kommer Ronnie in med sin jobbarkompis varpå jag inte direkt känner för att dra av mig jeansen och börja visa så jag håller mig men känner att det börjar kanske gå igenom en aning.

När Ronnie äntligen är tillgänglig så släpper jag fram den. Ynkligheten alltså och ber honom att titta och säger att jag har gjort illa mig.

- Visst säger han.

När han får se mitt ben ser han faktiskt rätt förskräckt ut och säger att det här kommer nog att bli ett rejält ärr. Min kära make är inte känd för att vara "blödig" (skojigt skämt inte sant) men frågar ändå om jag vill åka in med det. Jag känner mig som en idiot. Har ju bara gått rakt fram och fått benet uppskuret av en staketpelare utan vidhängande staket.

Ringer vårdguiden i vilket fall som helst och sjuksystern där säger att jag skall gå till närakuten och få en stelkrampsspruta så kvart i nio på fredagkvällen så får faster Ylva lägga barn och jag och Ronnie besöker doktorn som sätter fyra små bedövningsstick och därefter syr ihop mig med tre stygn och ger mig stelkrampsspruta.

Idag har jag inte särskilt ont i benent om jag inte böjer knät för mycket men den där stelkrampsarmen, den gör ont den.

Matminnen

Mitt när vi satt och åt köttbullar på Ikea så mindes jag någonting. I korsningen Sveavägen/Kungsgatan fanns en restaurang när jag var liten. Monte Carlo har jag för mig att den hette. Det var en rätt stor dansrestaurang men där åt jag och mamma köttbullar ibland när jag hälsade på henne på jobbet.

Det är lustigt att minnen av stunder med mat kan sitta kvar så länge.

Minns en annan gång när pappa och jag åkte till Helsingfors och gick på saluhallen och köpte sockerärtor. Vi gick omkring i Helsingfors och åt sockerärtor och det var supermysigt. Har liksom ett speciellt band till sockerärtor sedan dess.

Pappa brukade ibland köpa kiwi när jag var liten. Det var också stort. En kiwi var något särskilt och dyrt på den tiden. Inte något man köpte i en korg för 10 kronor direkt.

Hos farmor fanns det också matminnen. Farmor lagade rågmjölsgröt. Den fick man ha massor av socker på och mjölk. Sockret tog man med en särskild sockerslev med hål i från den lilla bruna höganäskrukan som stod ovanför spisen. Jag älskade rågmjölsgröt. Vet inte om det var så himla gott egentligen men det var något särskilt med de där bruna tallrikarna med blå rand och gröten.

Ibland när jag och farmor åkte till Nora så lyckades jag övertala henne att köpa popcorn. Det fanns en slags färdigpoppad påse som hette en meter popcorn. Den var toppen. Det var inte varje gång hon gick med på det men ibland gick det i alla fall.

Utöver popcorn så hade farmor honung i en tub som hette bamsehonung eller något i den stilen, och frysta små pappburkar med kalle anka juice. Juicen var supergod första dagen och smakade kylskåp resten av veckan när den stod med en sked i en glaskanna i kylen.

Sedan minns jag när mamma var bortrest och pappa och jag åt mat som inte hon gillade. Den blev ofta favoritmat. Det var pölsa med potatis och lingon, ostkaka med sylt och ibland grillad kyckling.

Äh nu får det vara bra. Jag börjar bli hungrig.

Jultomten

Vi har köpt mörkläggningsgardiner idag. Ungarna har ätit köttbullar och glass på Ikea och vi hade en riktigt trevlig kväll. Tacksamt så tittar man på sina något större barn och lyssnar på galet skrikande mindre barn över hela Ikea.

- Undrar om det finns någon restaurang med så många nyfödda som här, sade Ronnie.
- Tror inte det, sade jag.

På vägen hem hamnade barnen i min bil och Erik berättade att hösten är slut om två veckor.
- Nej, sade jag. Hösten har knappt börjat.
Jag inledde därefter en riktig frökenstund och berättade att efter september kom oktober, sedan november och då är det verkligen höst men sedan blir det december och då blir det vinter och jul och födelsedagar och grejer.
- Då får vi paket, sade Johan.
- Ja troligtvis, sade jag.
- Bara vissa får paket, sade Johan. Ska jag berätta vilka som inte får paket. Det är de i Turkiet, de får inga paket.
Nu var det dags för STOREBROR Erik at sätta igång sin korrigeringsvända.
- Nej Johan, sade Erik myndigt. Alla får paket på julen. Jultomten åker över hela världen till alla.
- Nej, sade Johan. I Bulgarien får de inga paket.
- Johan, sade Erik i trött ton. Alla får paket. Alla som varit snälla får paket.
- Tjuvar är inte snälla, sade Johan. På Cypern får de inga paket. Tjuvar är jättedumma, det är därför polisen tar dem och dödar dem.
- Polisen dödar inte tjuvar, sade jag, de hamnar oftast i fängelse istället.
- Carls pappa är polis, sade Johan.

Sedan lyssnade vi på musik istället.

Önskelista

Igår kväll så bad jag ungarna säga vad de önskade sig i julklapp. Vi satt runt bordet och hade just ätit middag och det kändes som ett bra läge att fråga.

- Jag vet vad jag ska öppna på julafton, sade Johan glatt. Pirates Lego!
- Tyst, sade jag. Du har glömt det.
- Nej, sade Johan. Jag har inte glömt det.

De hade utförsäljning på Pirates Lego på Coop häromveckan. Halva priset. Ni som möjligen brukar köpa Lego vet att det inte är billigt direkt. Så jag köpte två små lådor till ungarna men sade att de skulle glömma dem nu och kanske få se dem på julafton igen.

Johan har inte glömt dem.

Nåväl, jag pressade på lite och fick några förslag:

- Ni får gissa vad jag önskar mig, sade Johan. Det börjar på Ki.
- Det finns inget som heter Ki, sade Erik snusförnumstigt. Det heter K(å).
- Det börjar på Ki, sade Johan glatt.
Jag försökte gissa lite. Då ändrade sig Johan.
- Det börjar på R, sade han.
- Reptil? Sade jag.
- Japp, sade Johan.
- Vet du vad en reptil är? Sade Ronnie. Det är ju ormar och ödlor och så.
- Japp, sade Johan. Jag vill faktiskt ha ett husdjur.

Våra två slöa katter låg bakom oss. Jag tittade på dem.

- Men vi har ju redan husdjur, sade jag och Ronnie.
- Men jag vill ha ett eget, sade Johan - nu uppeldad av sitt eget uttalande.
- Önska er något annat, sade jag.
- OK sade Johan, då önskar jag mig en skål med Oboy och choklad och bacon blandat.
- Jaha, sade jag.
- Mm.. då får man bacondricka, sade Johan.

Jag tryckte på.

- Jag önskar mig en riktig bil, sade Johan.
- Jag med, sade Erik och tittade på pappa. Jag önskar mig en Audi.

Han såg ut som om det var dags för lite beröm från pappa. Det kom inget. Men Ronnie såg snäll ut.
Sedan önskade han sig ett par saker till som kom direkt från Nickelodeons TV-reklam.
- Det är bra nu, sade Erik. Nu är jag färdig. Jag önskar mig inget mer.
- Jag vet, sade Johan. Jag önskar mig en jättestor skål med godis som man får äta på fredagar, söndagar och lördagar.
- Nej, sade Erik, i storebror-ton till sin lillebror, jag tror nog inte att tomten kan fixa det.
- Man vet aldrig sade mamma och pappa.

Skönt att det kom ut något normalt. En stor skål godis kanske man kan fixa.

Att viktväkta med sin (yngre) man

Jahaja, då har vi viktväktat i exakt fyra veckor. Det har gått bra. Jag har gått ner 4 kg och 1 hekto. Ronnie har gått ner 8,3 kg. Det är mer än 2 kilo i veckan. Jag känner knappt igen honom. Dessutom har tävlingsandan satt in så han är en moralens väktare just nu vilket är precis vad jag behöver.

Problemet är bara att han når sin målvikt inom fem veckor ungefär. Med den här takten alltså. Med min takt återstår då två månader eller så, förutom de fem veckorna till hans målvikt. Frågan är därmed vad som händer sedan. Kommer det att sluta med att Ronnie väger 50 kilo till jul? Eller kommer han att leda mig in i fördärvet när jag måste kämpa en lång stund till?

Den målbild vi har satt upp och den belöning som skall falla ut ställer som krav att vi båda har gått ner. Som det ser ut nu så kanske vi faktiskt lyckas. Det är ju rena miraklet. Håll tummarna.

Foder och gardinstång på plats

Ronnie är som värsta VM snickarn just nu.

1047

- Mamma, sade Johan, om man är 1047 år och gammal då måste man ha sådana här grejer att hålla sig i när man går.
Han illustrerade genom att gå underligt framåt och hålla i något samtidigt.
- Du menar kryckor? Sade jag, som morfar har?
- Precis, sade Johan.

Sorry pappa, hans uppfattning om ålder är inte riktigt färdigutvecklad.

Morgonrock

Johan fick sin randiga morgonrock av moster Brita i julas. Den är så mjuk att det nästan är som att kliva in i ett gosedjur. Den har blivit något av en favorit och nu när vi tog på den så sade Johan att han alltid ville ha den här morgonrocken.

- Jo, sade jag, så länge du kan ha den så kan vi ha den. När du växer så får vi köpa en ny.
- Mamma, sade Johan. När jag blir gammal och får barn. Då kan de ärva den här morgonrocken.
- Givetvis sade jag.

Det är bra med planering. Jag undrar om jag tänkte så mycket framåt när jag var liten.

Byta fönster

Idag gav vi oss på det. Att byta husets enda återstående tvåglasfönster. Inte utan bävan får jag säga. Fönstren landade hemma igår och bara att kånka dem runt huset var en utmaning men maken har sett ut som om vi nog ska klara det och han är så envis att jag kände att det kanske skulle gå.

Efter simskolan och en tidig lunch så satte vi igång. Jag såg på "så här gör du filmer" på Youtube. Det är fantastiskt vad man kan lära sig. Jag vet nu t ex vad dreva är. (Det är ett helt normalt vokabulär för Ronnie tydigen men inte för mig.) Jag vet också vad salning är. Något jag heller aldrig hade hört talas om förut.

Under tiden som jag utbildade mig så rev maken de gamla fönstren. Vi hade tur. Det var fint väder idag och hux flux så var de gamla borta och kvar gapade enorma hål i sovrumsväggen.

Vi gjorde paus och tog en fika och då ringde Kurre och frågade om vi behövde hjälp att lyfta. Ja tack, sade jag och några minuter senare hade vi svärfar här. Med tre hjärnor och en hel del lyft och funderande så var allt på plats och drevat efter ungefär fyra timmar.

Imorgon skall vi sala och sätta foder. Tack för hjälpen Kurre.



Flytta hemifrån

- Vilken tur att jag har dig min lilla gulleskrutt, sade jag till Johan när jag pussade honom godnatt igår kväll.
- Tur att jag inte är så gammal, sade Johan.
- Nej just det, sade jag (inte vad jag vet vad han fått det ifrån). Då är det många år kvar innan du skaffar tjej och vill ha ett eget hus.
- Nej, sade Johan. Det vill jag inte.
- Mamma, sade han sedan, när du blir gammal och ni skall flytta till ett annat hus, då flyttar jag med er.
- Visst, sade jag och funderade en kort stund på vad som verkligen skulle hända om det inträffade.
- Du kan bo hos oss hur länge du vill, sade jag sedan. Ingen ide att börja dra upp att om han blir 30 och fortfarande bor hemma kanske han måste kamma sig och skaffa ett jobb.
- Vart ska ni flytta då? Sade Johan.
- Inte vet jag, sade jag. Vi får väl se.
Sedan var det sovdags, för både Johan och kaninen som jag också måste pussa just nu.

Läsandets konst

Erik kan nästan alla bokstäver men själva läsandet har gått trögt. Han tröttnar snabbt när jag försöker träna honom och ägnar sig hellre åt räkning.

- Egentligen skulle jag ha lärt mig läsa idag, sade Erik informerande till oss vid middagen.
- Jaha, sade vi nyfiket, vad hände då?
- Hon som skulle lära mig läsa kom nästan aldrig, sade Erik.

Nehej, sade vi.

Matlista

Vi skall handla strax och satt precis och skrev en inköpslista.
- Vad ska vi köpa då, sade jag och skrev sallad, tomater, purjolök och ägg på listan.
- Vi kanske skall köpa lite mat till vintern, sade Erik. Vi kan samla och spara till jul.
Både jag och Ronnie lystrade intresserat.
- Vad ska vi köpa då då? Sade jag och Ronnie.
- Lite lyxmat kanske, sade Erik.
- Men vad är lyxmat då? Sade vi.
- Lyxmat förståss, sade erik.
- Men vad är lyxmat för dig? Sade vi.
- Ja, sade han dröjande, korv och Billys.
- Julskinka tycker jag är lyxmat, sade Ronnie.
Erik såg tveksam ut.
- Risgrynsgröt kanske? Sade jag.
- Ja! Sade Erik.
Vi bestämde att han kunde få det både till frukost och till lunch på julafton.
- För då får man äta vad man vill, sade Erik.
- Nja, sade mamma och pappa.

Tåg...

Igår var vi bjudna på familjedag på Green Cargo. Det är intressant med familj. Jag har fått lite ny familj på senare år och därmed så öppnar sig nya möjligheter. Som att åka tåg med familjen t ex. Igår körde både Johan och Erik tåg en bit i ett riktigt eltåg utanför Tomteboda. Det var en stor händelse och det första Erik sade när jag hämtade honom idag.

Det var kul att köra tåg mamma.

Tack Micke för att vi fick komma. Vi kommer gärna nästa år igen.

På vägen hem så pratade jag om att jag skulle ringa pappa för att se när han kom hem.
- Menar du pappa Ronnie, sade Johan.
- Jo, sade jag, det är väl den enda pappa ni har.
Därefter insåg jag att när jag uttrycker pappa så vet han att jag kallar morfar för det så det kanske var en helt relevant fråga från hans sida.

- Ja, fortsatte Johan, jag har bara en pappa.
- Ja, sade jag.
- .. och bara en mamma, sade han.
- Jo, sade jag, man kan nog bara ha en pappa och en mamma. Sedan har man liksom extramammor och extrapappor.
- Egentligen är alla barn, sade han filosofiskt.
- Ja, sade jag, alla är ju barn till någon.
- Ni med, sade han, ni är barn fast ni är stora och har bil.
- Vad? Sade jag.
- Ni är också barn, sade Johan, fast ni är stora och har nyckel och bil och bilnyckel.
- Ja, sade jag. Det stämmer nog.

Nya steg i evolutionen

Det ringde i hemtelefonen igår på förmiddagen. Det är inte så många som ringer oss på hemtelefonen så vi gissade på alla möjliga innan jag hann svara.

Alla gissningar var fel, telefonsamtalet löd enligt följande:

- Hej, det är Sixten, är Erik hemma?
Förvirrad blev jag tyst. En sekund eller så. Det var första gången en kompis ringde hem till oss och bad att få prata med Erik utan att först inledas av ett föräldrasamtal.
- Visst, sade jag. Ett ögonblick.
Gick in til Erik.
- Du har telefon gubben, sade jag. Det är Sixten.
Erik såg också förvirrad ut. Men med lite extra glimt i ögonen. Han tog telefonen utan att blinka.
Efter en stund kom han tillbaka med telefonen.
- Du kan prata nu mamma, sade han.
- Jaha, sade jag och tog telefonen. Där var inte längre Sixten utan en mamma till.

Det var kul. Han börjar bli stor vår lilla gulleplutteskrutt.

Mamma, får jag en tidning?

- Mamma, får jag en tidning? Sade Johan när vi åt frukost igår.
Jag satt och läste en del av DN och frukosten var mer eller mindre avslutad. Erik hade lämnat bordet och Ronnie var någonstans.
- Visst. sade jag.
Därefter läste han hela tidningen och kommenterade något på varje sida. Nåja, kanske inte läst direkt men en massa slutsatser gick fint att dra.