Besök hos doktorn

I fredags kom jag hem så att jag kunde hämta barnen. Jag var i rätt god tid och hämtade Johan runt fyratiden. Efter att ha spänt fast honom i baksätet hastade jag runt bilen och skulle precis kliva in när något händer. Det tar några sekunder för mig att inse att jag:

1. Har stoppats upp av något
2. Mina strumpbyxor har en rejäl reva strax ovanför knät
3. Benet har ett rejält skärsår (allt är ju relativt men det var drygt 3 cm långt och kanske en halv centimeter djupt).
4. Jag blödde - eller närmare bestämt så inser jag att det här kommer nog att blöda.
5. Det stod en elak stolpe rakt i min väg som egentligen skulle hålla upp ett staket men som inte hade ett staket i närheten.

På rätt darriga ben kliver jag in i bilen varpå såret plötsligt får liv och börjar blöda för fulla muggar. Jag ser mig om efter något att stoppa blödningen med och hittar (tack och lov) en bunt servetter från en känd hamburgerkedja.

Aningen yr så trycker jag servetten mot såret med ena handen och funderar på hur jag skall göra nu. Såret är så stort och blöder så mycket att jag inte kan åka och hämta Erik utan måste hem och lägga om det.

- Johan, säger jag ansträngt hurtigt, vi måste hem. Jag har gjort illa mig. Jag måste byta kläder innan vi kan hämta Erik.
- Har du gjort illa dig? Säger Johan. Behöver du plåster.
- Ja, säger jag (och skrattar lite hysteriskt) samtidigt som jag rattar hem bilen med ena handen och försöker stilla blodflödet med den andra.
- Jag behöver också plåster, säger Johan glatt. Titta här.

När vi kommer hem och klivit in så visar jag Johan mitt sår. Han blir lite tyst. Det ser rätt obehagligt ut eftersom det liksom går att öppna upp. Jag känner mig svimfärdig, men inte för att det gör ont utan av chock tror jag. Det känns knappt alls. Rusar in i tvättstugan och häller alsolsprit på en bomullsrondell och i samma ögonblick som jag trycker den mot såret så inser jag att det nog kan kännas. Det gör det också men inte lika mycket som jag trodde. På något magiskt vis så lyckas jag gräva fram en kompress i rasande fart och tejpar över alltihop och drar på mig ett par jeans.

Vi måste hämta Erik, säger jag till Johan så vi åker till skolan.

När vi kommer hem kommer Douglas och Albin och jag inser att det knappt är någon ide att bråka. Dessutom är Ylva på väg från Mora och skall bo hos oss så det är inte läge att svimma av direkt.

Några minuter senare kommer Ronnie in med sin jobbarkompis varpå jag inte direkt känner för att dra av mig jeansen och börja visa så jag håller mig men känner att det börjar kanske gå igenom en aning.

När Ronnie äntligen är tillgänglig så släpper jag fram den. Ynkligheten alltså och ber honom att titta och säger att jag har gjort illa mig.

- Visst säger han.

När han får se mitt ben ser han faktiskt rätt förskräckt ut och säger att det här kommer nog att bli ett rejält ärr. Min kära make är inte känd för att vara "blödig" (skojigt skämt inte sant) men frågar ändå om jag vill åka in med det. Jag känner mig som en idiot. Har ju bara gått rakt fram och fått benet uppskuret av en staketpelare utan vidhängande staket.

Ringer vårdguiden i vilket fall som helst och sjuksystern där säger att jag skall gå till närakuten och få en stelkrampsspruta så kvart i nio på fredagkvällen så får faster Ylva lägga barn och jag och Ronnie besöker doktorn som sätter fyra små bedövningsstick och därefter syr ihop mig med tre stygn och ger mig stelkrampsspruta.

Idag har jag inte särskilt ont i benent om jag inte böjer knät för mycket men den där stelkrampsarmen, den gör ont den.