Nackdelen med att ha en yngre karl

Var och provade kläder häromdagen. Det var ganska nedslående. Har ökat hela tre storlekar på tre år. Men lugna dig säger alla, du har ju just fött barn. Det är sant, men jag har också gått upp 3 kilo på två veckor. Det är lite mycket. Igår började Ronnies och min viktväktarräkning igen men den här gången skall jag slå på stort.

Det är dags att köpa en CROSSTRAINER!

Jag behöver en sådan, sade jag ivrigt till maken häromdagen. Hade sett en på Coop till ett hyfsat pris. Hmmhmm sade han avmätt. Kommer du använda den? Jag sade inte så mycket då men tog upp saken igen några dagar senare. Han sade samma sak. Jaha, kommer du att använda den då? Han sade det aldrig men han kommer ihåg pilatesbollen som jag köpte efter Eriks födelse och som ligger som en stor ouppblåst och kanske framförallt oanvänd ballong på vinden.

Nackdelen med att ha en yngre aktiv karl är att man måste hålla sig i trim och det är ju inte direkt min starka sida.

Efter min första instinkt att svara att det var väl självklart att jag skulle använda den så tog min realistiska sida över och jag sade att jag tror det och det är ju i alla fall avsikten. Något måste göras åt min minskande ämnesomsättning så igår åkte vi och tittade på närmare bestämt 6 stycken olika för att därefter begrunda saken tills idag.

Ringde pappa och berättade att vi skulle köpa en träningsmaskin som var mjuk träning och bra för hela kroppen. Jaha, sade pappa, en sådan där crosstrainer? (Min pappa (säkert Gun med) har örnkoll - han har alltid haft det. På något sätt så vet han om allt som finns - inte alltid så att han kan det ingående men man kan konversera med pappa om nästan vad som helst.) Tydligen hade de också funderat på att köpa en.

Så nu återstår bara bevisföringen - vi får väl se hur det går.

Helt otroligt

Mammas Mazda, sade Erik och tittade ut genom köksfönstret. Han hade precis krängt på sig sina stövlar helt själv - visserligen på fel fötter men de fungerar hyfsat ändå.

Helt otroligt, sade han sedan. smutsigt. Jag mumlade något till svar och lyssnade med ett halvt öra. Äckligt, sade han sedan, jätteäckligt. Då började jag lyssna. Egentligen sade han något i stil med äckeäcklikt men jag fattade ändå. Det var bilen som var smutsig. Nu är det dags att tvätta bilen.

Grattis Malin

Vem har rätt till julklappar?

Idag vid middagsbordet så hade vi följande setup: Malin och Ronnie som utmattade satt och åt alldeles för mycket vitlöksbröd. Douglas som petade i en Billyspizza och kom på (efter att ha ätit säkert 70 i sina dagar) att han inte gillade osten. Erik som petade i sin Billyspizza och berättade att den var smutsig. Jag antar att det var skinkan han menade. Utöver det så satt han och snurrade på stolen och såg hotfullt nära ut att ramla ur den hela tiden. Till detta en delikat, konstant rethosta.

Johan satt och tappade kexbitar på golvet och skrek upprört (och hest -han är ju också förkyld) varje gång kexen var borta.

Plötsligt började Erik med sitt vanliga trick - att försöka glida ner från stolen obemärkt för att smita ut till TV:n. Det gick - som vanligt - uselt. Sitt på stolen, sade Ronnie. Man måste sitta tills Douglas ätit klart. HÄäähhhhhhh sade Erik. Sedan såg han sur ut och satt och tittade bort från bordet när han kom ihåg det. Därefter nytt flyktförsök.

Sitt ordentligt Erik, sade Ronnie, lite högre.

I de här lägena inträffar ett av två alternativ hos storebror. Antingen börjar han äta fortare för att snabbt bli av med problemet och framförallt konflikten, eller så är han pigg och äter långsammare för att plåga lillbrorsan lite och själv vara helt oskyldig samtidigt. Idag inträffade alternativ 1 samtidigt som han försökte hjälpa Erik att vara snäll genom att berätta att om man var snäll i ett helt år så fick man julklappar.

Erik lyssnade knappt men både Ronnie och jag var med på noterna. Har du varit snäll? Sade Ronnie. Jag tror det, sade Douglas eftertänksamt. Sedan var han tyst en stund och utbrast därefter lätt överraskat: Men Jesper och Pontus har verkligen haft tur! Det är hans styvbröder. De bråkar jämt. Det måste vara underligt för Douglas att de faktiskt fick nästan lika många julklappar som han själv.

Vad ska vi göra med lyskaninen?

Vi skulle in till jobbet idag och hämta några grejer och allt drog ut på tiden eftersom vi gjorde tråkiga vuxengrejer som att städa och tvätta (och ändå syns det knappt).

Douglas gick som katten kring het gröt och frågade vad vi skulle äta till lunch 10 gånger och hur dags vi skulle hem och lite annat.

När jag står vid spisen så kommer han fram till mig och frågar vad vi skall ha den där lyskaninen till egentligen? Vilken lyskanin frågar jag förvirrat? Jamen, säger Douglas, den där lyskaninen som vi skall hämta på ditt jobb.

Efter ett antal sekunders total stiltje inser jag vad han frågar efter - Ljuskanonen. Jag tänkte låna hem en ljuskanon från jobbet över helgen och se på lite film. Ljuskanon kanske inte ingår i en sjuårings dagliga tal direkt.

Nu skall vi alltså strax åka och hämta en lyskanin :-). (Douglas kommer att hata mig för det här inlägget när han är femton men jag får be om ursäkt då.)

Sjuka barn

För några dagar sedan när jag kom hem så var Erik ovanligt rosig om kinderna. Erik är det när han är trött, har varit ute eller har feber. Kände på honom och mycket riktigt - kamin. Mår du bra gubben? Sade jag oroligt. Vi gav honom Alvedon och hade ett supervarmt barn på natten som vaknade varannan timme och skulle ligga brevid och sparka på en. Efter en alvedonvända till så verkade det vara på bättringsvägen så Ronnie åkte till sin pappa för att dela ut julklappar.

Tog tempen på Erik igen (elektrisk örontermometer från Biltema - jättepraktisk). Den visade 39 grader i båda öronen. Tog på mig själv, 36,2. Skickade oroligt SMS till maken. Vår son är JÄTTESJUK.

En natt till med febrigt barn och därmed ingen sömn. Tog upp Johan för att amma honom och gissa vad! Han var också varm! Jättevarm. Det är OK med en nästan treåring som är varm. Inte kul men OK men bebisar! Det värsta som finns är febriga barn som inte ens är ett år. Hostade gjorde dom också, skrälligt och ihåligt båda två. Sov knappt något.

Sedan blev det julafton. Båda barnen hade feber och släkten stod ut med gnälliga barn och gnälliga föräldrar.

Även i natt hade Erik feber (Johan var OK) - hade inte sovit något när klockan var 14.05 och jag låg hos Erik som vägrade somna och såg jätteledsen och liten och sjuk ut varje gång jag försökte lägga mig i min egen säng för att slippa ha snurrande barnfötter i magen. Mitt i natten så hostar Erik en lång host och viskar sedan hest: "Måste se på TV". NEJ, säger jag, klockan är ju mitt i natten du måste bara SOVA. (Mitt huvud lägger till: Snälla snälla snälla.)

Till slut gick jag ändå, snubblade olyckligt in till Ronnie och var så skärrad att jag inte kunde sova. Han snarkade. JAG KAN INTE SOVA, JAG HAR INTE SOVIT ÖVERHUVUD TAGET, KLOCKAN ÄR FÖR FAN 2.30 OCH JAG HAR INTE SOVIT ALLS, sade jag - inte jättehögt men så högt att jag hoppades att han skulle vakna.

Gumman mumlade Ronnie och lade en hand på mig. Därefter snarkade han igen. JAG STÅR INTE UT, sade jag och började gråta fylld till brädden av självömkan. OCH JAG HAR ONT I HALSEN OCH KOMMER ATT BLI JÄTTESJUK.

Men gumman, mumlade Ronnie igen och sov vidare. Jag insåg att jag inte var särskilt kreativ och lyckades till slut somna. En kvart senare vaknar jag av att jag hör Eriks dörr slå igen (han stänger den alltid) och därefter fötter i snabb takt mot vårt rum.

Undret sker. Som genom ett trollslag så sätter sig Ronnie upp i sängen, kastar sig ner och leder Erik tillbaka in till sitt rum. Det blir tyst. Ronnie är kvar där. Jag känner mig trygg och faller ner i osannolikt djup sömn.

Vaknar inte förrän vid sex när Johan skulle ha mat. Ronnie tog det med. Han är - för det mesta - alldeles underbar.

Dåligt inflytande

Vi håller på och städar nu inför julen. Det går sådär. Varje gång jag städar Eriks rum så upptäcker han nya leksaker och drar fram dem och runt dem i hela huset. Lite som med mig och Ronnie. Vi är toppen på att stöka till och inte lika toppen på att städa.

Erik gillar även när vi städar Douglas rum, då kan han stöka till där med.

Jag hade storstädning i Douglas rum igår. Dammsög varenda vrå, dammtorkade fönstret, bokhyllan alla vägghyllorna och var jätteduktig. Det blev superfint.

Idag gick jag in där igen och insåg att Erik stökat ner hela rummet. På något vänster så har han dragit ut allt och det är lite surt så här inför julen.

Erik gick glatt efter mig trots sina 38,5 graders feber som har har haft sedan igår kväll.

Fan, sade jag, vad jobbigt. Direkt efter hör jag det. Erik säger efter mig som en skugga. FAN. Jag kände mig usel. Har lockat fram mitt barns första svordom. Inte vill jag att han skall bli ett svärande småbarn som man får skämmas över. Jag måste sluta svära. Vid lunchen så svor Ronnie. Vad du svär, sade jag anklagande. Erik sade FAN förut. (Jag sade inte att jag just gjort det.) Jaha, sade Ronnie och lät nästan bekymrad.

Jag fick dåligt samvete och kände mig som om jag borde avslöja min skuld. Men det var nog mest mitt fel sade jag. Tror inte Ronnie hörde mig riktigt men här är i alla fall sanningen. :-)

Spanien är härligt

Vi har varit i Spanien på semester. Det var toppen. Varmt och skönt och framförallt - Buffet!. Inget att diska, maten framme på fem röda och två hyfsat nöjda barn mest hela tiden.

När vi landade på Fuerteventura så ropade Erik till: Men! Vi har landat på månen! Det kändes lite så. Kargt och bergigt. Inte för att jag vet hur det är på månen egentligen men det fungerade.

Vår stora son åt i princip ingenting mer än äpplen och välling hela veckan. Det var hemskt. Man kände Guns och pappas oroliga blickar. Ni kanske borde gå till BVC med honom sade Gun välmenande. Genast sade jag emot, alla som läst den här bloggen vet min åsikt om den lokala vårdcentralen. Började mumla om alla artiklar lag läst i ämnet "barn som äter dåligt - eller i vårt fall - barn som bara äter totalt 10 olika livsmedel".

Bestämde mig för - när jag kom hem - att jag skulle prata med dagis och be dem skriva upp vad han äter eftersom han kommer att börja äta lunch där från nästa år.

Jaha, sade dagisfröken Laila lite tveksamt. Men det finns två till i gruppen som bara äter ris och pasta. Han äter ju potatis också!

Jag tystande en stund - osäkert. Insåg sedan vad hon försökte säga. Så vad du säger till mig, sade jag, är att jag inte behöver oroa mig? Precis, sade Laila.

Direkt när vi kom hem från spanien så åt Erik precis allt han brukar igen. Det kändes skönt. Därefter har vi försökt lura på honom köttbullar och prinskorv. Det gick inte - precis som vanligt. Men förr eller senare skall det nog gå.

Ni kanske undrar hur det är med Johan? Det är bra, han är supersnäll och har börjat äta kex och se sur ut vid matbordet när vi andra äter.

Aj aj

Maaaammmmaaaaaa, sade Erik häromdagen och kom och såg djupt olycklig ut. Det var en hyfsat lyckad föreställning så jag gick i princip på den. Jag har gjort illa mig i lilla tummen, sade sonen och höll fram lillfingret till beskådande. Det såg helt normalt ut.

Måste blåsa, sade Erik. OK, sade jag - som ammade som vanligt - och blåste lite. Kom, sade Erik otåligt och drog i mig. Men jag kan inte nu, sade jag. Aj, sade Erik och drog i mig igen, det gör ont i mitt rum.

Var är klockan?

Vad är klockan? Sade jag till Ronnie häromkvällen. (Sedan vår videobandspelare försvann från vardagsrummet så har vi ingen klocka som syns från TVn utan att man trycker på något först.)

Innan han hann svara så ryckte Erik till och sade: Den är i köket mamma. Klockan är i köket. Kom igen! Han sprang upp och in i köket.

Min man och jag satt lata som två valar i soffan och jag ropade efter Erik. Är den sex eller? Han brukar säga att klockan är sex just nu.

Han kom tillbaka och såg allvarlig ut. Nej mamma, den är inte sex. Den är halv tolv.

(Den var runt sju tror jag.)

Practical joke

Erik kom in till mig i köket häromdagen och såg busig ut. Jag lagade mat och väntade på att maken skulle komma hem så jag var väl inte på så enormt busigt humör direkt.

Var är min hand, sade Erik. Eh, sade jag. Min hand är borta, sade Erik. Eh, sade jag och tittade förvirrat på honom. Då gick det upp för mig. Han skämtade.

Min son hade dragit upp handen innanför tröjan så att den inte syntes. Han gick och dinglade med tröjärmen och var supernöjd över att handen var borta. När jag förstod att han skojade spelade jag med.

VAR ÄR ERIKS HAND! Gormade jag förskräckt. Han blev supernöjd och tog raskt fram den. Här mamma! Här är den. Vi körde på i samma visa minst 10 gånger. Alla var glada. Inte så jättespännande kanske men en stor dag när ens son drar sitt första skämt.

Var är krisen?

Min son kom just och körde sitt fejkgråtnummer. Öhhhhh eller mer EHÖÖÖÖÖUUUUU låter det. Rätt jobbigt när man hör det några gånger om dagen. Han hade inga strumpor på fötterna men väl på händerna.

Vi måste ta fram tallrikar sade jag, vi ska äta snart. EHÖÖÖUUUU sade Erik och viftade med strumphänderna mot mig. EHÖUUUUU.

Vad vill du sade jag, aningens otåligt. EHÖÖÖUUUU, sade Erik. Ska jag sätta på dig strumporna sade jag? EHÖÖÖÖÖUUUUU sade Erik och började dra av sig strumporna. Jag satte mig ner och bad honom sätta sig hos mig så skulle vi fixa det. Han fortsatte gnälla. Aningens irriterat sade jag. Men vad är problemet älskling, var är krisen? Han tittade på mig. Sedan sprang han åt andra hållet med orden "Måste hitta grisen". Kanske inte så underligt att krisen inte är ett känt ord än. Precis nyss sjöng han på lille gris också.

Effekter av vuxentid

Vi hade barnvakt i förrgår. Pappa och Gun var här och tog hand om raringarna och jag och Ronnie var på Elisabeth - The golden age. Jag trodde att den hette "Golden years" så jag sade det. Du menar "the golden eyes" sade hon. Nej - ... golden years, sade jag. Golden eye, sade hon. Jaja, sade jag, whatever det är nog rätt. Insåg mitt misstag när jag läste att det inte var years utan Age men förstod fortfarande inte varför hon sade Eyes. Till slut insåg jag att man kanske kan uttala a-g-e som aej. Det var det.

För övrigt så låg Erik på skötbordet idag och bröt sönder ett av Douglas samlarkort (som Douglas i och för sig visat noll intresse för på senare tid). Plötsligt säger Erik typsshiskt. Va, sad jag: Vad sade du? Typiskt, säger Erik.

(Till saken hör att jag verkligen ogillar ordet typiskt när det används som enstaka ord. Det används ibland av storebror och bara i negativ bemärkelse. Får jag chips? Nej. Typiskt (+ tillhörande suck).)

Hm, säger jag och håller mun, ställer ner honom på golvet varpå han säger TYPISKT och slänger iväg Douglas kort på golvet.

Jag blir JÄTTEARG och kastar mig ner i ögonhöjd med min halstarriga son. VAD GÖR DU! DU HAR INTE SÖNDER DOUGLAS SAKER OCH DU SLÄNGER INTE DEM PÅ GOLVET. TA UPP KORTET NU ÖGONBLICKLIGEN OCH SÄG INTE SÅ DÄR MED DET LÅTER FANTASTISKT OTREVLIGT. (Ronnie har ett ord på den här typen av utbrott från min sida, han menar på att det blir långa ordrika haranger som fungerar lika bra som vilken Kpist som helst.)

OK, säger Erik (för omväxlings skull) och tar upp kortet och lägger in det på Douglas rum. Själv står jag aningens handfallen och uppe i varv.

Det känns som om jag borde få till ytterligare en rolig poäng här men jag har ingen så nu är det slut :-).

Tiderna förändras

När jag ändå kör på med nostalgitripper så brukar jag ibland fundera på hur mycket som har förändrats sedan jag var liten. Pratade med maken om det häromdagen. Kanske är det ett tecken på att man uppnått en viss ålder när byggnationer har förändrats och affärer försvunnit etc.

En grej som jag blir påmind om då och då är att PUB inte är samma som tidigare. När jag var liten fanns det ett Konsum längst ner i PUB. Längst ner var då våningen som idag huserar en frisör och sen sportaffär och Gallerix och MQ. Ungefär där MQ och spelaffären ligger så fanns ett Konsum. När pappa och jag var i stan så brukade vi gå dit och handla.

Egentligen var det inte Konsum som var dragplåstret utan det som fanns mitt emellan Hötorgshuset och Bohagshuset. De hade en MUNKMASKIN. En apparat som droppade munksmet i små ringar rätt ner i olja och därefter åkte munkarna nygräddade och med otrolig doft på någon form av löpande band ner i ett sockerbad där de vändes och sedan placerades i små kartonger. Man kunde köpa en eller fem för några kronor.

Den där munkmaskinen var höjden av lycka. Jag har faktiskt aldrig sett en munkmaskin i aktion sedan dess.

Min nyvunna släkt är säkert vana vid munkapparater som står på marknader men den enda marknaden jag var på som stockholmare var Gamla Stans julmarknad och där säljer de mest våfflor.

Är fortfarande svag för munkar - med äppelfyllning om jag får välja fritt.

Var är mamma?

För en stund sedan så stod jag på toaletten och gjorde något. Hörde Erik springa omkring utanför. Plötsligt hör jag honom ropa till Ronnie: Pappa, var är mamma? Jag vet inte, säger Ronnie. Hör honom springa åt fel håll - in i vardagsrummet där jag precis satt ner Johan i babysittern. Johan, säger Erik, har du sett mamma?

Det var rätt coolt. Givetvis sade Johan fem månader inget särskilt men ändå rätt kul att Erik faktiskt försökte kommunicera med honom.

En till!

Då har det hänt. Douglas har fått ännu en bror. Producerad av hans mor och levererad hela 5 veckor för tidigt. En liten kille blev det. Vi väntar på ett namn men han kom nog lite överraskande så det är inte klart vad han skall heta. Tyvärr så är han på prematuravdelningen trots modiga 3 kilo och 48 cm. (Längre och tyngre än både Erik och Johan) så Douglas får inte åka dit än då barn anses vara smitthärdar på BB. Aningens nervöst har han trampat omkring här. Känns det konstigt, frågade jag igår kväll. Lite, sade Douglas. Hoppas han får se sin nya familjemedlem snart.

Karaktär.. :-)

Jag har tänkt att försöka komma i lite mer kläder och gå ner några kilo. I flera månader. Det går inte. Idag var det fars dag. Det började med att jag bakade vit choklad muffins till Ronnie. Åt några sådana. Därefter åkte vi till Kurre och åt bullar (Elsys goda fettbombsbullar - Douglas åt tre stycken) och en rulltårta med gräddtäcke. Efter det skulle vi till pappa men hade tänkt äta lunch på vägen. Det blev MC Donalds driven - Big mac meny. Sedan hem till pappa och nya bullar. Vad tror ni vi åt till middag då! Gissa...

Vi stannade på jobbet (barnen började bli svårhanterliga) och toppade allt med en pizza!!!

Inte dåligt för en som inbillar sig att hon skall gå ner i vikt till semestern. Nåja, strunt samma. Det har varit en toppendag idag så vi är mycket nöjda. Puss och kram och grattis på fars dag igen till alla som känner sig manade.

Björn Borg

Var på kundbesök på Björn Borg häromdagen med en av våra nya säljare. De har flyttat till den glamourstylade skatteskrapan och ligger på våning 23. Hissen föll från våning 18 till 16 när vi skulle upp. Eller närmare bestämt så stannade den på 18 och slocknade och därefter så hade vi plötsligt inget fotfäste förrän det stod 16 och därefter åkte den ner igen och släppte av oss på våning 1 (fastän vi gick in på BV). Vi tog den andra hissen upp igen.

Nåja, när vi sitter i besökssoffan och tittar ut över söder via panoramafönstren så dyker det upp något i mitt huvud. Undrar om det hjälper oss i vår sak om jag säger att jag varit på Björn Borgs bröllop med Mariana Simonescu (hur stavar hon egentligen)?

Sade det till Therese. Hon såg förvirrad ut - och vänlig - det är hennes naturliga ansiktsuttryck. Men jag var 12 år, sade jag så det är nog preskriberat nu. Dessutom var jag ju aldrig på själva bröllopet utan mest utanför.

Men känner du honom? sade Therese. Nej sade jag, mamma var inbjuden journalist och fuskade med sig hela familjen. Sedan kom vår kontakt och jag sade inget mer om det.

Minns själva händelsen med hans bröllop av två huvudsakliga anledningar. Den ena var att folk sade Abba, Agneta så fort de såg mig. De trodde förmodligen att jag var hennes barn eftersom jag var blond. Det var mycket smickrande för mig. Den andra var att vi inte fick gå in i kyrkan som den journalistpöbel vi tillhörde men vakterna fattade inte att jag som finklädd 12-åring inte var bjuden utan försökte fösa in mig i kyrkan och trodde att jag kommit fel som var utanför.

Jag blev livrädd och sprang till mamma som stod en bit bort och berättade vad som hänt. Men, väste hon upprört. Varför gick du inte in! Du skulle ha gått in. Sedan såg hon lite irriterad ut. Förmodligen skulle hon fått en intressant artikel med sin 12-åriga dotterspion som varit innanför kyrkans murar men tyvärr så fattade jag inte alls det och var även för feg. Kul minne i vilket fall som helst.

Utsövd????

Imorse inträffade ett mirakel. I två nätter har jag sovit minst halva natten i Douglas rum. Av det enkla skälet att jag vaknar så fort ett dammkorn når golvet och därmed har sovit kasst. Har därför på makens order sovit i Douglas rum - med öronproppar och jag har fått ett nytt liv! (Jag överdriver - men inte så mycket.)

I morse vaknade jag av inget särskilt och tittade ut genom gluggen vid rullgardinen. Det hade börjat ljusna. Blev klarvaken av den enkla anledningen att det var helt tyst.

Vi har gått upp före halv sju de senaste 2,5 åren. Någon natt och nu överdriver jag inte har vi sovit längre och kanske om vi haft ledigt någon dag.

Nu var det ljust och det var tyst hemma. Blev jättenervös och gick ut och kollade klockan. Den var nästan sju. Det såg lite ljust ut i vardagsrummet så jag gick dit och tänkte att de förmodligen såg på TV och att det var därför det var tyst.

I vardagsrummet var det tomt. Kikade försiktigt in i sovrummet och där sov de - alla tre. Erik i min säng, Ronnie brevid och Johan med armarna uppåt i lugn och ro i sin säng. Det var ljuvligt - och konstigt.

Gick ut i köket och gjorde frukost och väntade, sminkade mig och väntade insåg att jag behövde rusa till jobbet. Smög och klädde på mig och väntade. Startade bilen och väntade. Insåg att jag inte skulle amma den här morgonen. Till slut fick jag väcka Ronnie och säga att jag gick. Alla barn sov. Det var fantastiskt och lite jobbigt att inte få pussa dem innan man gick.

Desto roligare att komma hem. Erik fick syn på mig och skrek: Pappa! Jag hittade mamma! :-).

Åh vad ljuvligt det är ibland. Man får verkligen se till att minnas de stunder i livet som är bra så att man har ett litet sparkonto när det blir kallare.

Pappersfjäril

Idag satt jag i kö på vägen till jobbet och åkte som vanligt förbi lilla essingen. Till vänster (söderifrån sett) så ligger ett schabrak till hus som idag innehåller Vasakronan. När jag var liten jobbade min pappa där och då var det Riksrevisionsverket i all sin glans

När vi åkte till Ikea så åkte man förbi pappas jobb och då brukade jag se den. Papperfjärilen.

Jag hade gjort en jättestor pappersfjäril i skolan eller på dagis - vet inte vilket. Den var gjord i papper med hål i vingarna och där var det silkepapper rött och grönt tror jag. Den var säkert 30*40 cm eller så. Den fjärilen hade pappa satt upp i fönstret på sitt jobb och den såg man från essingeleden.

Fortfarande än i dag så har jag en reflex att titta efter fjärilen i pappas fönster även om det är mer än 20 år sedan han jobbade där. Det är intressant vilka saker från barndomen som sitter fast.

Favorit i repris - tröttare än Beppe

Några av oss kanske kommer ihåg Beppe. Jag gör det i alla fall. Förmodligen var Beppes godnattstund mitt första favoritprogram. Nåja, dagens tema är trött. Supertrött. Tycker du att du slösat tillräckligt med tid i denna blogg på att läsa om det så sluta läs nu och känn dig välkommen en annan gång.

Vi har nu gått in i fas två i vårt kök. Det innebär att det är dags att måla köksskåpen. Det innebär utflyttning av hela köket, tvätt och slipning samt målning. För att göra det möjligt så bestämde vi att jag skulle flytta ut med barnen en dag och lämpligtvis bo hos pappa och Gun som inte var hemma. Därmed skulle min händige make få möjlighet att slipa och måla utan att oroa sig för våra barns välmående (och sin frus).

Det lät som en bra idé. Delvis var det det också. Men jag sitter och känner mig uråldrig. Lade Erik igår kväll något senare än vanligt. Vid 9 ungefär fick jag honom i säng. Vid 11 - när det var (något försenad) läggdags för egen del så kom han upp. "Jag är vaken mamma!". I säng igen. Vid 12 kom han in i pappa och Guns rum och var vaken igen. Gick in och lade honom på nytt i det lilla gästrummet intill. Låg brevid och väntade en halvtimme tills han somnat. Sedan vaknade Johan, matade honom och somnade. Vid tre kom Erik igen. Lade honom på nytt och låg brevid (lätt illamående av trötthet) en stund. Slutligen 05.05 kommer Erik spatserande och utbrister högljutt: JAG ÄR VAKEN! (eller egentligen Vakin). Gå och LÄGG dig väser jag med sprängande huvud och livrädd att han skall skrika upp sin bror ur dvalan. Det är NATT. Erik inser att jag inte är redo och byter till butter min. Jag VILL INTE säger han. Hoppfullt tänker jag att han kanske somnar om han får välling. Vi går och gör välling, han vägrar att lägga sig. Helt klarvaken säger han pling vid mikron och pratar med vällingflaskan i munnen. Jag försöker få honom i sovläge i hans säng igen. Ur ett Erikperspektiv försökte han nog. Han låg rätt länge och sparkade bara lite med benet och krafsade bara lite på mig och snurrade ganska lite. Sedan hör jag det. Ljudet.
Uff , eh, uff eh, pip. Det karaktäristiska ljudet av en vaknande Johan. FAN. Säger till Erik att han får försöka sova. Går och lyfter upp Johan (klockan är nu halv sex) och börjar amma honom. Det tar några minuter. Från rummet intill hör man "maaaammmaaa, jag är vaken? Kan inte sova?". Tittar ner på Johan, han sover. Vågar jag skrika till Erik att komma in? Erik fortsätter. Jag är vaaaken? maammmaaa? Till slut får jag ge mig. Ropar till Erik att han kan komma in. Johan vaknar. Mitt huvud värker och ögonen känns varma och torra och konstiga och jag tänker att slipdamm kanske ändå är rätt nyttigt för barn. Vi ligger i sängen och är vakna allihop till 05.58. Då ger jag upp och släpar mig upp och får på Tv:n.

Barnen har sovit gott idag på dagen. Erik sov säkert tre timmar :-).

Innan jag träffade Ronnie fick jag ofta höra att jag såg yngre ut än vad jag är. Kanske smicker, inte vet jag. Nuförtiden vågar jag knappt titta mig i spegeln. Läste i någon tidning häromveckan att den bästa antirynkkrämen är sömn. Hur hade dom tänkt sig att det skulle gå till då? Min enda chans är just antirynkkräm. Ingen har sagt något om att jag ser ung ut på länge. Det finns nog inget som åldrar en så effektivt som småbarn. Tur att jag redan har träffat rätt. Ronnie får helt enkelt gilla en äldre version av sin fru också.

Det blir fint i köket. Bara några veckor kvar men vi sover nog hemma nu :-).

Klippa håret

Att klippa håret på min tvååring är ett trauma. Jag har hittils fått göra det själv. Vi försökte ambitiöst att ta med honom till en frisör i Farsta som har ridhästar och bilar och tv och grejer för att det skall bli rena festen att klippa sig men Erik vägrade styvnackat och grät och skrek när vi var där så hon hann inte mer än klippa av en test i luggen sedan var det stopp.

Därefter har jag haft långprojekt i badkaret och framför tvn med godis och annat för att få honom att vara still i några minuter i taget. En ganska halvtaskig klippning har tagit tre kvällar minst och mycket mutor eller väldigt bra TV.

Igår inträffade något nytt. Jag insåg att Eriks lugg var så lång att den hade testar som nästan landade i ögonen och nu är det ju dop på lördag. Alltså var jag tvungen att ta fighten och försöka lura honom till en klippning.

Frågade om han ville ha glass om jag fick klippa honom. Jaaaa sade han. Glaaassss. Får jag klippa dig då? Sade jag? Han stannade upp på väg mot frysen - Nej - sade han. Men du får glass om jag får klippa dig, sade jag. Han stod still i några sekunder, sedan sade han OK. För er som känner Erik är detta en milstolpe. Dessutom så lät han mig klippa medan han åt glassen. (Jo det kanske låter lite äckligt men det funkar.) Efter två glassar fick han nog och då hade jag nödtorftigt klippt honom.

Storheten i detta är att jag och min son har haft vår första riktiga förhandling och win-win situation :-). Jättekul faktiskt.

Olycka

Vår närmaste granne och Eriks dagisfröken har tre barn som är äldre än våra. Deras mellanson som är 15 år råkade ut för en olycka i förra veckan. Ronnie ringde mig på jobbet och berättade att han blivit överkörd när han var på väg hem (antar jag) med moppen. I länstidningen stod det "15-åring mycket allvarligt skadad" "förd med poliseskort till astrid lindgrens sjukhus".

I några dagar har det varit helt mörkt hos grannarna. Hela familjen har varit borta. Det har varit hemskt. Man inser verkligen hur plötsligt olyckan kan slå ner hos en och hur ens liv kan förändrats. Vad fasen betyder mycket allvarligt skadad egentligen.

Både Ronnie och jag blev extremt berörda av det här. Varför hamnar en 15-åring under en bil som kör åt samma håll vid fyratiden på eftermiddagen? Vad händer med honom nu? Vad händer med familjen? Hur fasen uppför man sig som granne när något sådant här händer. Vill man bli lämnad ifred eller vill man prata? Varenda kväll har vi tittat på deras mörka hus och hoppats att han skall klara sig.

Frågade på dagis idag. Han har flyttats till normal avdelning och kommer att bli återställd. Tror de. Verkligen skönt. Man blir tacksam.

Dop på lördag

Inatt drömde jag om Johans dop. Uppenbarligen så är jag lite stressad över det. Jag brukar drömma om saker som tar upp mycket tankekraft. Det var en form av mardröm.

Jag hade åkt till herrgården med lite saker innan dopet och folk började droppa in. Insåg till min fasa att jag inte klätt på mig än utan stod där i gammal morgonrock och med otvättat hår och i full morgonmundering. Försökte få hjälp med att få dit kläder men det var omöjligt. Det var JÄTTEOBEHAGLIGT. Försök själv ta emot 50 personer i morgonrock. Inget man drömmer om precis. Dessutom hade något plötsligt stulit min väska. (Innan själva dopet alltså och på något sätt hade allt förvandlats till simhall men så är det ju.)

En helt vanlig dag

Från och med igår kväll har följande inträffat. Erik gick upp tre gånger inklusive att slå spiken i kistan genom att vara vaken från 05.30 imorse. Johan behövde plötsligt ammas fyra gånger så jag gick upp och grät vid sextiden och satte ner Johan i babysittern vid Ronnie och Erik (som ju redan var vakna och väntade på morgontv). Ronnie insåg allvaret och hämtade öronpropparna till mig och vid halv nio väcktes jag av min man med färdig frukost och superhungriga stora barn. Johan låg som genom ett mirakel brevid mig i sängen.

Därefter har alla badat, vi har köpt höstskor till Douglas samt ätit superfritösmiddag. (Friterad kyckling och fläskfile samt pommes frites.) med Joel och Frida samt avslutat det hela med att spela nittiotals Trivial Pursuit.

Jag ångrar nästan att vi köpte det spelet. Alla som vi spelat med ser jätteglada och inspirerade ut när vi pratar om det av det enkla skälet att man inbillar sig att man kommer att kunna frågorna bättre än på det klassiska TP:t. Tyvärr är så inte fallet. Vem fan kommer ihåg vilka som vann Curling VM 1995? Eller vilka jeans man gjorde reklam för 1996?

Nåja, när kvällen började närma sig sitt slut - klockan var ju ändå 10 :-) - så hände det igen. Jag mötte Lassiesyndromet. Plötsligt säger Frida. Jag såg Rob'n Raz på konsert då. Jag har sett dom.

Mitt huvud börjar ticka igen. Rob'n Raz.. just det... på den gamla (riktigt gamla) goda tiden så fanns det något som hette Swemix som var en Diskjockeyklubb. Där fanns det en Robban och en Rasmus som mixade lite skivor med några andra killar. De fanns i periferin av dem som jag umgicks med då så Robban har sorterat hela min vinylsamling i bokstavsordning en gång när några var hemma hos mig. Aningens neurotiskt eftersom vi egentligen inte umgicks utan han tyckte bara att det var jobbigt att skivorna inte var i bokstavsordning när han tittade på dem. Funderade på om jag skulle lägga till det här onödiga inlägget till diskussionen men jag får aldrig till det utan att känna att jag försöker bräcka något som någon är stolt över. Därav höll jag tyst.

Antar att min samling semikändisar börjar ta slut. Skulle någon säga att han/hon träffat Göran Fristorp så kan jag kanske få fram en story till men det är väl allt. Tror jag...

Jahaja, det var dagens egotripp. Intressant att Felicia åkte ur Idol, inte min förstagissning men Ronnie tyckte att hon var dryg. Bara Mattias och Amanda är kvar så är jag nöjd just nu.

Nu är vi på gång

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag börjar jobba lite. Det skall bli kul. Var hemifrån i fem timmar igår och det är längst hittills utan att Johan varit med. Det gick tydligen jättebra så det är väl bara att inse att man kan ersättas med ersättning :-).

För övrigt så har vår nya diskmaskin landat hemma idag. Den är på gång i köket och gör sitt jobb. Den skulle enligt specifikationen vara väldigt tyst, i synnerhet på nattprogrammet. Den ÄR väldigt tyst. Ljudet påminner lite grann om avlägset vågskvalp när man befinner sig i hytten på en finlandsbåt. Lite sövande men rätt behagligt brus och en del vatten då och då. Den håller på med sin första disk nu så vi får väl se hur det går!

Gav upp idén om Nykvarns vårdcentral igår och åkte till Cityakuten i Stockholm istället där de resolut klippte av halva tånageln. Därmed har jag bara tånagel på ena sidan av tån nu. Lite skumt men OÄNDLIGT skönt att bli av med den där irriterande piggen som gjort mig mer eller mindre handikappad i några veckor nu.

Det barn i vår kull som har mest anlag för att hamna inom teatern - Erik - har börjat komma hem och sjunga på sistone. Han har en hel repertoar: Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Jag hamrar jag spikar och något mystiskt med en hare. Han sjunger i princip hela tiden och även för besökare så både Pappa och Gun och Ylva har fått sig en släng av sleven.

Om dryga två veckor är det dags för dop - dags att börja baka nu.

Självömkan

Jag hade tänkt börja en rätt lång tirad med att beskriva alla mina krämpor. Inser att det är jättetråkigt. Skriver istället hur många de är. Hm (räknar) antalet ont/sjukdomssymptom är uppe i 6. Stackars mig. Vårdcentralen här i Nykvarn tar en inte på allvar. Jag gick dit med nageltrång. De tyckte att jag skulle ha haft problem i ett halvår innan de ville göra något. Hur kul kan det vara att ha nageltrång i ett halvår. Herregud vilket idiotiskt sjukdomssystem. Det resulterar ju bara i att jag går till Cityakuten i Stockholm istället och så gör de det hela direkt.

Sist jag var på vårdcentralen i Nykvarn (det var två år sedan) så skulle han skriva en remiss till en läkare för att ta bort ett märke. Hörde aldrig ett ljud mer från dem. Märket gick i princip bort av sig självt efter ett tag men ändå. Tomma tunnor skramlar mest det säger jag bara.

En annan irriterande sak är att man inte kan ringa till en vårdcentral idag. Inte nykvarns ialla fall. Man ringer till en telefonsvarare... säg vid åttatiden.. som säger att det finns en telefontid 11.20 när någon kan ringa tillbaka till dig. Därefter ringer någon, som är i försvarsställning från första början och säger att om du verkligen har nageltrång (och inte ljuger för att du vill ha uppmärksamhet eller vad?) så kan du få en tid med en sjuksköterska om några dagar som kan kolla om hon tycker att det är värt att visa en av våra mycket upptagna läkare. Jag vill kunna ringa och prata med någon direkt. Vi betalar för lite skatt idag.

Känner mig tacksam. Klockan är nästan fyra och för första gången idag sover barnen samtidigt. Har en liten lycklig navelskådarstund som jag strax skall ägna åt en ny bok.

Vill bara säga tack till pappa och Gun också, jag älskar er.

Just det, idag såg jag ett program som heter Montel Williams show. Kan egentligen inte påstå att jag gillar honom. Han är otroligt självgod och övertygad om att hans intelligens bättre än alla andras, Dagens program handlade om att sluta med saker som rökning eller ätstörningar eller något annat destruktivt.

De intervjuade en kvinna som rökte. Hon var i fyrtioårsåldern och hade två halvvuxna barn. De bad henne att sluta och det längsta hon hittills hade hållit sig var två dagar. Nu hade hon med "montys" hjälp fått gå på terapi och hade hållit sig i hela (håll i er) fyra dagar. (oj vilken bragd).

Nåja - han sade i mästrande ton att hon kanske ville leva tills hennes barn blev vuxna och hur kunde hon vara så självisk att hon inte tänkte på dem och därefter kom den gråtmilda videon med barnen som önskar mamma lycka till och ber henne sluta och sedan visade Monty två filmer med andra kvinnor som varit med i tidigare program och haft sista stadiet av lungcancer och hur de bad sina barn om ursäkt för att de skulle dö ifrån dem och därefter fick vi veta att de dött en månad efter sin medverkan i programmet.

Dagens kvinna såg aningen tagen ut efter denna "sluta för helvete" attack. Jag kände mig också tagen. Tittade ner på Johan som låg i mitt knä och började gråta. Jag vill inte dö ifrån er tänke jag. Hoppas jag lever tills du är 20 iallafall. Ringde Ronnie och grät lite till. Men du röker ju inte, sade han logiskt. Nej jag vet, sade jag och grät lite till. Inte jag heller, sade han. Nej jag vet sade jag.

Nackdelen med att ha en förälder som dog tidigt är att man blir rädd att det skall hända en själv. Blev också påmind om hur många gånger jag bad henne sluta utan att hon gjorde det. Jag hoppas verkligen att jag kommer att lyssna på mina barn om de ber mig att sluta med farliga saker. Hon kunde faktiskt ha slutat röka och levt lite längre men då kanske inte pappa hade träffat Gun och jag är så glad att Gun finns i mitt och pappas liv så att jag inte kan få ihop den tanken. Skulle verkligen inte velat att pappa hade fått vara utan Gun och inte jag heller så på något sätt finns det väl en mening med allt men ändå är det ju rätt tidigt att dö vid 49. Isåfall har jag bara 10 år kvar. Det är lite lite.

Får börja leva hälsosamt och lyssna på Anna Skipper kanske. Eller kanske inte - någon roligare måste det ju finnas. Äh - det här blev lite blödigt. Nu går jag och läser en stund innan Ronnie kommer hem. Vi skall äta Biff Rydberg idag! Mums!!

Grått med blått

Ja nu är jag inte färgblind men det såg verkligen ut som en ljus gråton på test rutan och eftersom vi hade valt bort en av färgerna redan så var det bara en "grå" kvar....

Men nu när den sitter på hela väggen så är den faktiskt mer blå...

Vi har även införskaffat en skänk till köket som jag har monterat ihop.

Hur lång tid tar det? Undrade Hustrun.

Det mycket manliga svaret blev "Ja det tar nog inte så lång tid, 1-1,5 timme sådär".

Nu var det här då innan jag hade packat upp skänken ur kartongen och sett instruktionerna.....

3,5 timmar senare så var det bara bakstycket kvar som fick vänta till dagen efter.

Pimp my kök

Vi har spenderat den senaste veckan på att förvandla vårt stiliga 90-tals GULA kök med bård och furu för fulla muggar till att bli lite mer rätt. Med våra begränsade medel så görs detta med färg. Taket blir vitt istället för furu, skåpen blir vita istället för strimmigt läbbigt gröngult och väggen ändrar sig från kanariegul med bård till blå... eller vänta... grå... eller... Ronnie och jag hade en diskussion om väggfärgerna. Jag lyckades övertala Ronnie till att måla upp några provfärger på väggen. (Ett hett tips från Oprah - ett program man lär sig se när man sitter fast i amningsstolen hela dagarna.)

Vi målade upp följande: Beige, Gråblå, Blå med lite mer dragning åt syren och en modig mörkblågrön. Därefter frågade vi hela vänskapskretsen om vilken färg de gillade.

Enligt Oprahs rådgivare så var det här en jättebra ide. Man skulle leva med färgerna och plötsligt känna vilken som var rätt. Det gjorde vi men tyvärr landade vi inte på samma färg. Dessutom så tyckte alla som kom en massa underliga saker så inte blev det lättare. Till slut var jag övertygad om den beiga och Ronnie om den blå. Färgerna satt där i en vecka tills vi kände oss tvungna att bestämma oss.

OK sade Ronnie häromkvällen, vi tar den grå. Ja! sade jag, hurra tänkte jag han är med på min färg. (Grått måste ju vara min stenbeige - det kan ju inte vara en blå.) Plötsligt var vi överens och färgen skulle inköpas. Beige hette 203, blå hette 260.

Ringer Ronnie på eftermiddagen dagen efter och ber honom köpa färg. Men vad hette den då - säger han. 203 säger jag och tänker att han är ju bra snäll min man. Men, säger han. Hej då säger jag förmodligen.

Lite senare så ringer Ronnie och säger att något är fel. 203, säger han - det är ju den beiga - jag menar den grå. Eh, säger jag och fattar inte. Den grå, säger han. Den hette något annat. 203 är ju den som du ville ha.

Jag inser plötsligt vad som har hänt. Vi har kommit överens, men inte om samma färg - vi bara trodde det en stund. Skit - jag har godkänt den blå (den var visserligen min tvåa men jag VILLE ha den beiga (hör ni treåringen som pratar nu?)). Inser att min man förmodligen har varit i den här situationen 1000 gånger när jag fått min vilja igenom och försöker lamt ett par gånger. Sedan ger jag mig. Det är förmodligen hans tur. Så vi köper 260 havsbris.

Nu har vi målat. Det är jättefint, fast det inte är beige eller grått utan blått :-).

Fort men fel

Det här inlägget vill jag egentligen inte att min pappa skall läsa. I hela mitt liv har jag varit expert på att ha aningens för bråttom. 9 gånger av 10 så är det toppen. Man kan t o m impa på folk ibland genom att man är så snabb på saker. Tyvärr har myntet en baksida. Man tappar ibland saker. Malin, man kan gå två gånger och ta lite mindre varje gång, sade pappa när jag försökte bära ut disken snabbare t ex.

En annan baksida (och korven den har två) är att jag gör illa mig. Det har jag tyvärr ärvt efter min mor som dessutom var halvblind (på riktigt) och därmed slog sig jämt. Det gör inte jag men den här veckan har varit hemsk. I helgen så skulle jag in i sovrummet och hämta en grej. På vägen ut så gör jag någon form av perspektivmiss och går fort ut ur sovrummet utan att inse att min lilltå inte vad inberäknad i dörröppningen. Den hamnade i karmen och jag stöp som en fura rätt ner i golvet och rakt in i babygymet där det tack och lov inte låg någon bebis. Hade ont i lilltån i flera dagar, har det fortfarande lite.

Idag gjorde jag det igen. Vi skall måla om taket i köket och skulle ta ut stolarna och bordet för att få lite enklare arbetsläge. Erik och jag bar glatt ut alla stolar och sedan funderade jag på om jag kunde ta bordet själv. Gick och hämtade handdukar att lägga under och insåg att jag skulle bli tvungen att välta det på sidan. Det var mitt misstag. Ett supertungt ekbord välter man inte så lätt när man är själv. Jag gjorde ett försök och insåg när en del av min stortånagel sprätte iväg och något elakt ont högg till i foten att det varit dumt. Jobbigt att hålla masken också inför sin tvååring. Försökte vara tuff men fy tusan vad ont det gjorde. Kunde knappt svara när Erik kom in och frågade: "Mamma va ä de, va ä de mamma?".

Gick runt och svor (tyst) en stund innan jag bet i det sura äpplet och ringde till maken för att erkänna mitt misstag. Han var jättesnäll. Han är det. Han hörde nog att jag höll på att börja gråta.

Jag vill också ha skyddsskor. Sade till Ronnie att det är dags att köpa det till mig. Maken har två eller tre par och han använder dem för jämnan. Jag kanske kan hitta några som jag alltid har på mig. Tror att de är på rea på Jula just nu. Innan jag träffade Ronnie hade jag i princip aldrig ens hört talas om skyddsskor.

Städproblem

Efter att ha tvingat i mig grisflingorna genom en massa smaksatt youghurt så fick vi lite problem. Johan vaknade i princip varje timme i förrgår natt och fes eller sparkade vilt eller åt desperat genom att ta tag i sitt mathandtag och dra utåt allt vad han kunde. Efter en hel natts matande och en bebis som bajsat 4 gånger så var jag ett vrak. Lade genast av med laktosdieten och fick bara inte i mig mina flakes ändå.

Natten efter så hoppades vi att det skulle vara bättre. Det var det - med Johan. Tyvärr drabbades Erik av en "hälsa på mamma och pappa massor av gånger och bli jättearg när han blev tillbakalyft" attack och därmed blev det knappt någon sömn den natten heller.

Tyvärr vaknade jag med värsta mjölkstockningen och kände mig därmed tvungen att köpa laktosfri youghurt idag. När jag precis åkt hemifrån (med Johan, Erik och pappa var kvar hemma) så ringer Ronnie och säger att jag kan köpa en ny dammsugare också.

Eh, säger jag.

Tydligen har vår gamla rätt välfungerande trotjänare plötsligt börjat ryka och gett ifrån sig värsta rökmolnet och luktade gammal uppeldad miniräknare enligt maken.

Läskigt faktiskt. Åkte till Coop och och kollade läget och ringde Ronnie för att berätta vilka varianter som fanns. Tyvärr insåg jag när jag pratat en stund att mitt batteri tagit slut och så här viktiga inköp gör jag inte utan makens OK.

Vi har nu kollat prisjakt och pricerunner och läst lite tester på dammsugare och insett att det finns en jäkla massa varianter i ännu fler prislägen. Det blev alltså ingen alls idag utan kanske imorgon.

Till matprotokollet kan skrivas att vår inte så matätande son har ätit fyra hela pizzabitar och jag ätit min och Ronnie ätit delar av min och större delar av Eriks. Vi är alltså alla nöjda :-).

Badkarskritor

Idag har jag och min tvååring varit i krig igen. Det var ett rätt enkelsidigt krig. Han slängde ut allt ur sängen när han skulle sova och jag lade tillbaka det och blev mer och mer irriterad och sade åt honom att sova. Efter en och en halv timme gav jag upp. Han vann. Ingen ide att lägga honom när klockan är halv fyra.

Dessutom gick han upp tre gånger i natt samtidigt som Johan lät som om han hade krupp och hostade som en vettvilling och gjorde mig superosäker och klarvaken hela natten.

Han är rätt nöjd nu - Erik alltså - men lite osäker av det ovana i att vinna och jag är barnsligt grinig så jag är snäll men aningens tyst. Lite sliten kanske efter en så lång debatt.

I vilket fall som helst så följde han med mig på toaletten nyss och hittade en badkarskrita. Jag gick därifrån och lät honom rita.

Sedan kom han ut och stod bakom mig en stund, vid datorn. Plötsligt - som genom en dimma - så hör jag ett ljud som jag inte brukar höra. Inser att min son har ritat med gul badkarskrita på hela skrivborddstolen.

Är så trött att jag knappt orkar bli arg. Dessutom gick det bort så det var ju tur. Nu vet man att man lever.

Lustigt att man är mammaledig för att ta hand om ett barn och det andra barnet som man liksom har hemma på köpet kräver ungefär fem gånger så mycket uppmärkssamhet som den lilla vars tid det egentligen borde vara till stor del.

Grisfoder mot mjölkstockning...

Återigen så har Johans matförråd känts som en påse M-kulor. Det är fruktansvärt och smärtsamt och superirriterande och man går omkring konstant irriterad och grinig och vill vara ifred och är rädd för bebisen som både är räddningen och hotet på en gång.

Nåväl, frågade vad jag skulle göra på BVC och blev skickad vidare till Amningsmottagningen på BB. Träffade en av de första riktigt behagliga rådgivarna inom området som jag träffat. Hon är i och för sig den första men hon vinner också i kategorin "samhällets hjälp till nyblivna mammor". Lugnt lyssnade hon på mig, tog lite prover och bad mig mata Johan medan hon såg på. Det gjorde jag. Undret inträffade. Uppenbarligen förstod han att han var framför en expert och skärpte till sig och sög rent kan man säga. Inte en klump när han var klar. Generat så gick jag därifrån och kände mig som en idiot. Har haft ont och smärtor i veckor och när jag går dit så löste det sig bokstavligt talat direkt.

Det här är sådant som händer sade hon, du kan prova SPC-flakes - det ger man till grisar i deras foder för att inte de skall få mjölkstockning för då dör de, sade hon. Jaha sade jag. Det förstås, att dö av mjölkstockning är ju lite värre än att ha ont. Det är processad havre sade hon, lantmännen tar fram den och den säljs på apotek. Fungerar bra mot tarmsjukdomar också. Du använder det som musli ungefär. Blandar ner lite i yoghurt.

Sedan berättade hon en historia om en som hade åkt till lantmännen och bett att få grisfodret direkt för att SPC-flakespaketet på Apoteket är rätt dyrt. De hade avrått personen från att använda det på sin dotter då det inte var lika rent.

Sagt och gjort, jag åker hem och köper SPC flakes. Några timmar efter hemkomsten - dvs igår har jag VÄRSTA mjölkstockningen igen. Jätteont och igensatt och tillbaka i supergrinig självömkandeläget.

Provade några - de smakar APA. Fick kväljningar. Ronnie provade några - han såg helt oberörd ut. Hans syrra provade - hon såg också oberörd ut. Men de smakar verkligen hö - som riktigt överkokt träig broccoli. Provade både med mjölk och som gröt men det blev bara värre. Fick spotta ut för att överleva.

Idag har jag köpt tre sorters extra smaksatt yoghurt för att försöka få ner dem och det fungerar och över alla under så har klumparna gått tillbaka. Vem vet, min man kanske får tillbaka sin trevliga fru så småningom.

Ja...efter 17-18 år av åtrå så finns det då en r/c helikopter som är inom räckhåll, även om den inte är direkt gratis så är den betydligt billigare än dom metanoldrivna sakerna som jag har velat ha tills nu....

Men jag vet inte.... frun såg inte direkt entusiastisk ut. Mer "jaha men vi ska ju köpa en skänk till köket" eller "men du är ju inte 10 längre varför ska du ha en radiostyrd sak att leka med när vi behöver köpa en massa vuxen saker som takfärg och lackfärg till köksluckorna eller kanske nya käder till barnen".

Svårt det här om man vill ha en sak som inte är till någon riktig nytta annat än ens eget nöje, tur att man har slutat röka, slutat snusa, sålt V8an, inte direkt dricker något.... Ja jag vet att det är onödigt med en helikopter men det är skit kul att köra!

Fast samtidigt så vill jag ju ha en cab så det kanske är en ålders grej.

Jaja blandaren sitter iallafall på plats och fungerar alldeles förträfligt bra så då är det väll bara att börja med köket då.

Nu har hösten kommit

och Erik är förkyld. I flera dagar har han hostat hela nätterna och mellan näsan och munnen är det konstant blött. Inte kul. Han nyser och hostar och börjar därefter leka med Johans babysitterleksak så att man drabbas av bacillångest och tror att Johan skall få en dunderförkylning. Ett annat kul trick är att stå där och hosta på honom också. "Heeej host host lilla host host Johan". Ett annat av hans favorittricks är att komma och gnida sig mot ens ben när han är lite snorig. En slags mobil näsduk. Mammas eller pappas kläder är toppen att snyta sig i. Ja ja, yngre barn lär ju bli härdade.

Erik hostade så att han var blå i ansiktet idag och jag insåg att vi hade alla möjliga saker hemma men inte någon rethostamedicin. Åkte därför till skärholmen (här på landet stänger allt vid tretiden en lördag) och köpte Nipaxon... eller var det Noskapin?

När jag kom hem så hade Ronnie hittat en grej på webben. En helikopter. För 1995 kronor. Han hade hittat en film också - som visade hur bra den var. Titta älskling sade han och såg jättekär ut. (Inte i mig alltså utan i helikoptern.) Jag försökte - lite i alla fall - men tyvärr inser jag inte riktigt hur fantastiskt skoj det är. Jag har nog blivit för gammal, eller är bara tjej, eller är tråkig i största allmänhet.

Douglas kom ut för att bistå pappa. Jag vill också ha en helikopter sade han. Men vi har ju en sade jag oförstående och förmodligen okänsligt. Men den är ju tvåkanalig, sade Ronnie och den här är sexkanalig. I min hjärna hände inget. Men det går att göra mycket mer med den sade Ronnie. Jaha, sade jag.

Då såg han ledsen ut.

Det är det värsta jag vet. Ronnie använder samma manipulationsteknik med mig som min pappa har gjort genom livet. En slags "bit ihop men se lite nertryckt ut" min. Den fungerar utmärkt. Jag - stålkvinnan - som kan stå emot i princip alla angrepp har väldigt svårt att stå emot ledsen. Så länge det inte övergår i martyr, då går det bra att stå emot igen.

Vi får väl se hur det blir. Jag har ju köpt stövlar för mer pengar förr om åren så vad säger man. Ingenting tror jag :-).

Miraklens tid är inte förbi

Idag klockan 11 inträffade ett lokalt mirakel. Båda barnen somnade ungefär samtidigt. Det tog en stund innan jag fattade det. Satt vid datorn lite tills jag insåg att det här var något jag behövde ta vara på. Du kan äta lunch i lugn och ro för dig själv Malin sade jag till mig själv och satte mig med en bok och en varma koppen (och fyra mackor). Det var inte illa, gissar att jag hade en hel kvart i total stillhet.

Samtidigt som det var trevligt så var det förvirrande. Man är så jäkla använd nuförtiden att man knappt vet vad man skall göra med "lite tid över" förutom att städa.

Vi har 2 heltids och ett halvtids barn i vårt boende. Det innebär att vi tvättar varje dag. Det innebär att man viker tvätt hela tiden. En pyttepytthög som är Johans. En lite större hög som är Eriks och en ännu större som är Douglas. Förr var det här lätt. Nu tittar Ronnie förvirrat på mig och håller i en tröja. Är det här din eller Douglas säger han. Strumporna är ännu värre. Hur fasen håller man reda på så många strumpor. Mina och Douglas är tydligen också lika. Tänk när alla är tonåringar. Vad mycket strumpor! Kanske kan man beställa sådana där veckodagsstrumpor fast utan veckodagar och med namn istället? Vore inte det gulligt när Douglas skall hångla med första tjejen och hon inser att det står Douglas på hans 45-or? He he...

Ronnie och jag brukar fundera på hur det skall bli när barnen tar hem tjejer första gången.

Vi kanske kommer att retas lite då. Fråga om de vill ha saft och bullar och så. Det skall bli spännande. Eller tjejer förresten - man ska nog säga partner nu för säkerhets skull. Vem vet.

Gänga

Jo vattnet kom igång.... Men utan nya blandaren. Gammla hus har tydligen inte samma röranslutningar överallt...Ska köpa adapter idag.

En bioduk är nog lättare att instalera, kanske det finns på Blocket det också... Ska bara måla om köket (väggar och skåp), måla om hallen och lägga nytt golv där sedan ska vi bara göra om gillestugan till sovrum åt mig och Malin så att alla barn har varsit sovrum sedan ska vi göra klart grund isoleringen med dränering (under alltanen) sedan ska vi bara måla staketet och byta den del som är mot grannen (Flanders) och kanske förlänga garagetaket en liten bit så att det blir i liv med huset.....men sedan så ska det nog bli en duk....

Blandat...

Vi har köpt en Electra. Sökte på det på blocket och hittade massor av referenser till Carmen Electra. Vi har inte köpt henne utan en liten elektrisk blandare som sätter på vattnet när man håller fingrarna under den - ni vet som bättre toaletter på krogen eller varuhus. Snart har vi en lyxtoa med världens äldsta element.

Min man håller på att installera den, han är lycklig just nu. Allt automatiskt påverkar honom positivt. Vi var hemma hos Johan och Pernilla för ett tag sedan och efter det har han längtansfullt talat om elektriska filmdukar och projektorer. Eftersom hans senaste TV-köp var en ekonomisk katastrof så kanske det dröjer innan en projektor hamnar i vårt hus men nu kan han ialla fall få automatiskt rinnande vatten! Vilken lyx.

Dessutom prutade jag bort 33% av begpriset över telefon så den var ett fynd. Helt ny till en knapp tredjedel av originalpriset. Men, man skall kanske inte ropa hej för tidigt. Just nu är vattnet avstängt så vi får väl se om den fungerar. Kanske kommer vi aldrig mer att kunna tvätta oss just där.

Idol

Med största förtjusning, kanske på gränsen till besatthet, så ser jag på Idol. Har väntat på den här säsongen och är inte besviken. Förresten så är jag nog inte besatt, jag läste ju för Douglas igår kväll och missade därmed 10 minuter men nästan besatt är jag i alla fall.

Nåja - till saken - i morse lyssnade jag på Rix morgonzoo varpå Roger diskuterade Peter Swartlings utfall mot den där tjejen som kidnappades av sina välmenande arbetskamrater för att det tyckte att hon passade i idol. För er som såg det så var det hon i receptionen han pratade om. Domarna tyckte att hon skulle fortsätta sjunga på firmafester och Peter Swartling avslutade med att säga att hon var menlös.

Här var själva poängen för Roger. Varför säga till någon att hon är menlös? Kände mig aningens illa till mods igår själv men tänkte inte på det ordentligt förrän jag lyssnat på radion i morse.

Jag kan på sätt och vis köpa elakheterna för underhållningens skull. I synnerhet mot de som valt att gå dit själva och sedan tidigare vet spelets regler. Men de som kidnappas av arbetskamraterna? Kanske finns det ett skäl till att de valt att inte gå dit själva? Hur påverkad blir man egentligen av att bli kallad menlös i nationell TV? Inte skulle jag tycka att det var kul. Detta från en som är född på menlösa barns dag? Hur många gånger under en uppväxt har man inte fått höra det? De har gjort om den dagen nu. Den heter VÄRNLÖSA barns dag. Tror ni någon märkt det? Nej, är svaret på den frågan, inte i min generation i alla fall.

Skämdes lite över att jag knappt reagerat på det igår. Får skylla på extrem trötthet eller något. Idag tycker jag lite synd om henne och hon sjöng faktiskt inte så tokigt.

Om de börjar med medelåldersidol så skall jag ställa upp :-)

Slut med äppeljuicen...

Vårt mest bestämda barn - har i omgångar levt på äppeljuice och välling och fullkomligt vägrat en massa olika sorters mat. Dessutom så sover han ju som en anka vilket inte gör livet enklare för hans snälla föräldrar.

Häromnatten när han återigen vaknade fler gånger än sin lillebror så fick Ronnie nog och bestämde att det fick vara slut. (Vi hade redan bestämt det men tidpunkten låg några veckor framåt.)

Nåja, i vilket fall som helst så har Erik nu fått följande restriktioner. Ingen mer välling än kvällsvällingen (det är ett minus på kanske upp till 3 flaskor om dagen). Ingen äppeljuice förutom till måltiderna och i princip ingen mer burkmat.

Han har försökt sura över vattnet som erbjudits istället men hittils - 3 dagar - så har det gått bra. Han har sovit bättre och ätit bättre.

Men det kunde vi sagt till er för ett år sedan säger ni nu min kära läsarkrets. Jo, jag VET. Men jag orkade inte. Ingen är perfekt. He he. Med lite tur så kommer Erik nu att förvandlas till ett vanligt barn som äter riktig mat och sover på nätterna.

Mjölkstockning

Jag har fått mjölkstockning. Fy tusan. Aj AAAAAJJJJJJJJJJJ. Det är nästan över nu men fortfarande får jag hålla andan när jag ammar på den ena sidan och hitta något att gripa tag i och försöka klämma sönder (typ en stolskarm eller Ronnies arm) så att jag inte hugger tag i Johan för hårt.

Dessutom hade jag gallbesvär förra helgen. Det är SYND om mig. Usch. Till råga på allt så gallskrek Johan hela kvällen igår. Till slut fick jag nog och satte honom i bilen och lämnade Ronnie och resten av regementet hemma.

Johan somnade som en stock och jag kom hem med en hårfön. En jättefin. Jag har inte köpt en hårfön sedan 1998 så jag lyckades motivera mig själv med det.

Igår började Idol igen. Jag har längtat efter att det skall börja igen och man blev inte besviken. Förutom möjligen att Johan skrek så högt att det var lite svårt att höra hur de sjöng egentligen. Har inte tonen blivit lite råare i år eller har man bara glömt hur hemskt det är?

Min man behöver klippa sig. Vi håller på och mobiliserar oss till att fixa en klipptid och komma iväg. Under tiden ser han ut som killen i "My name is Earl" men snyggare. Det är inte så tokigt faktiskt tycker jag.

Erik behöver också klippa sig, det är kanske en lite större utmaning. Har försökt att klippa honom nu i två omgångar men det är svårt att klippa en snurrande tvååring utan att skada honom och nu vet han vad jag ska göra och säger "inte klippa, inte klippa" och vänder sig bort och då vågar man ju inte ha någon sax i närheten. Vårt försök hos en frisör för ett halvår sedan var totalt misslyckat. Alla grät typ. Dags att försöka igen så småningom men han behöver bli lite mer avtrubbad/bortdomnad/drogad innan det går.

Eller så får han se ut som en tjej. Är lite osäker på hur Gun skall ta det bara. Tror att hon skulle föredra en vanlig killfrisyr framför den Prins Valiantfrisyr som Erik odlar just nu.

Vår tremånaders skrattar!

De sista dagarna har Johan börjat le när man pratar med honom. Det är underbart. Han ler som bara den och gapar samtidigt och liksom krullar ihop tungan. Det gör att han ser ut som en liten glad fågelunge som väntar på mat.

Vänder man sig om så slutar han att le vilket gör att det är jättesvårt att göra annat - i synnerhet när vi är hemma själva. Igår när vi satt och pratade. Aga, agöö, göö, ehhh så log han så mycket att han skrattade till. Ett kort litet skratt men likväl ett riktigt ett.

Jag blev så ställd att jag började fnissa och han såg helt förvånad ut - som om han undrade vad som hände.

Det är stora saker på gång här på landet... :-)

Förlåt

Efter ännu en natt när vår hostiga tvååring vaknat mer än tre gånger och jag ammat tre gånger i en halvtimme per gång så kände jag mig ganska mosig när Erik tyckte att vi skulle gå upp vid 5.50 (inte ovanligt men fortfarande rätt påfrestande att gå upp före sex).

I vilket fall som helst så hittade Erik ett pussel som består av ett litet fiskespö med magnet och 5 stycken små vattendjur som skall fiskas upp och sedan läggas tillbaka igen. (Jätteroligt, 14 kronor på Biltema.)

Nåja, vi var alla trötta och Erik fiskade glatt upp en valross och började rotera fiskespöt farligt snabbt i luften (de små magnetförsedda träbitarna kan lossna och flyga iväg). Nervöst så sade jag åt honom att sluta då Johan satt och såg oskyldig ut i babysittern. Erik slutade i ungefär 10 sekunder och gjorde sedan om samma manöver varpå han dänger till mig precis under ögat så jag får en rätt rejäl smäll.

Aaaajjj, säger jag. Erik tittar på mig och flinar och fortsätter att snurra - utan att ha insett att jag varken fått frukost eller kaffe och inte direkt är på mitt mest toleranta humör.

Sluta, säger jag högre. Erik slutar inte. Då rycker jag fiskespöt ifrån honom (eller tar det bestämt kanske) och säger att det inte är roligt och att det gjorde ont på mig.

Erik fattar nu att något har hänt och går och sätter sig i soffan och ser på TV. Själv sätter jag mig med huvudet i händerna på golvet och tänker att livet är tungt ibland. (Jo man kan vara så på morgonen när sömbristen slår in.)

Då kommer Ronnie in och säger åt Erik att de skall börja göra sig i ordning för att gå till dagis.

Mamma är ledsen, säger Erik. (Wow, insikt insikt!). Han nitade till mig med fiskespöt, säger jag till Ronnie.

Ronnie säger pedagogiskt till Erik att "Om du kramar mamma och ber om ursäkt så blir hon nog glad igen".

Har ni sett trissreklamen? "Plötsligt händer det". Det var exakt vad som hände imorse. Helt plötsligt kommer Erik och kramar mig. (Otroligt mysigt.) Säg förlåt till mamma nu, säger min man som plötsligt låter som värsta förskolläraren.

Förlåt mamma, säger Erik och tittar mig in i ögonen och fortsätter krama.

Jag började gråta. Helt plötsligt kändes allt så mysigt. Man kan ta en smocka ibland från en intet ont anande tvååring om han får sådana här insikter.

Men vänta nu, ska man ta smockor? Troligen inte, men så länge det inte är på jäkelskap utan av misstag så kan det nog gå bra och en kram och förlåt från Erik är väldigt lyxigt.

Åka och handla bröder

Ikväll var det dags att handla igen. Lite vardagssaker som mjölk och bröd. Efter en kort förhandling med maken så bestämdes att Erik kunde följa med mig till Ica så var Johan kvar hos Ronnie.

Vill du följa med mig och handla? Sade jag till Erik. Ja, sade han och i samma andetag: "Hej då pappa".

Medan vi satte på skorna så berättade jag vad vi skulle handla. Lite mjölk och bröd och kanske några fiskburkar. Blir det bra?

Nej, sade Erik.

Men vad tycker du att vi skall handla då? Sade jag.

Handla Douglas, sade Erik.

Det vore ju intressant om man kunde gå och köpa hans halvbror på riktigt när man behövde honom. Tyvärr så är han ju inte tillgänglig förrän på fredag så vi fick nöja oss med mat.

Bedrar snålheten visheten?

Vi hade kompisar över häromdagen. De har barn i samma ålder som vi - ungefär. Deras minsta är kanske 4 månader.

När de varit här en stund så behövde hon en ny blöja och efter lite debatt så övertalade vi dem att ta ifrån vårat fullsortiment. (Vi har säkert 4 storlekar på blöjor hemma.)

Med uppdraget slutfört kom hennes pappa ut och berättade att vi använde större blöjor än dem. Trots att vår son är några månader yngre.

Skälet till detta (extremt spännande ämne eller hur!) är att blöjan några gånger inte räckt över natten och att vi därmed fått byta både blöja och lakan på morgonen så vi köpte en större storlek. (4-7 kilo istället för 3-5). Johan vägde då ungefär 4300 g eller så.

Mamman i familjen såg aningens avmätt på sin karl och sade att hon väger mer än fem kilo nu. Jo, sade han, men vi har ett paket kvar. Mm.. sade hon. Glatt tittade han på oss och berättade att hon kissade igenom sina blöjor så det kanske var dags att byta. (Hon vägde som sagt mer än maxgränsen för den sort de använder.)

Ja, sade hon.

Men först skall vi använda klart de gamla. Sade han. Vi har ju nästan ett helt paket kvar.

Ett paket blöjor i den storleken kanske är 70 stycken. Det är rätt många. I synnerhet om ens barn kissar igenom dem.

Är det verkligen livskvalitét kan man fråga sig att snåla på 100 kronor och behöva tvätta kläder hela tiden?

Fruktsallad

Kan vi göra fruktsallad imorgon? Sade Douglas när jag kom hem med vindruvor i förrgår. Det tror jag nog - sade jag. Man har blivit väldigt svävande i svaren på sista tiden. Planering är inte lätt med så många småbarn.

Igår gick hela förmiddagen till barn, hela eftermiddagen också, sedan kom Ronnie hem och då hade vi tänkt åka till tippen. Då och då kom frågan om fruktsalladen men alltid vid exakt fel tillfälle.

Till slut så sade jag till Douglas - vid halv åtta sådär - att vi får nog göra det imorgon bitti? Blir det bra?

Tystnad. Tystnad. Tystnad och så ett pyttelitet OK

Ett säkert tecken på att det inte var OK. Fick dåligt samvete men tänkte att det får vara OK. Det är ju inte direkt dåligt med vare sig frukt eller godis eller chips i den här familjen.

När alla barnen skulle i säng så insåg jag att båda barnen hade bombnedslag i sina rum. Leksaksmisär. Erik var tandborstad och vällingen stod färdig men han skulle inte kunna läggas om inte en liten väg anordnades till sängen.

Vi måste städa Eriks rum, sade jag till Ronnie som gjorde det medan jag ammade. Sade till Douglas att han fick städa sitt. (Det var ju ändå hans kompis som varit här och hjälpt till.)

Douglas segade sig ut i sitt rum och kom tillbaka direkt. Det är VÄLDIGT stökigt där. Sade han. Därefter tystnad. Jag väntade några sekunder. Jaha? Sade jag. Då får du städa då. Han vände, gick in i sitt rum och därefter hörde jag (som satt fast i amningsstolen) leksak efter leksak långsamt läggas ner i olika lådor och ibland kastas lite extra hårt ner i lådorna. Efter en stund sade jag till Ronnie - som satt med Erik och välling att det nog var en del att städa. Fick ännu mer dåligt samvete. (Konstigt egentligen - han är bra på martyrmanipulering den lilla rackaren.)

När Douglas kom ut så sade jag, äh jag gör fruktsallad iallafall. Han såg lite gladare ut. Vi hade fått Johan att somna och Erik sov. Douglas plockade fram äpplen, päron och vindruvor och en nektarin. Vi skalade och skar ner rubbet.

Därefter satt Douglas vid nio - dvs sent - och åt en bit långsamt och stirrade på TVn och dagen efter - dvs idag börjar första skoldagen. Fick dåligt samvete ur vuxenperspektivet istället (han måste ju i säng!!!) och sade att han nog fick raska sig på lite då han behövde vara pigg imorgon till skoldagen.

Douglas tittade ner i salladen, petade med gaffeln och sade: Jag vill bara ha en bit päron. Visst sade jag. Det hade gått ca 10 minuter och han hade ätit två bitar innan. Så tog han sin päronbit och sa snusförnumstigt: Då så, då har jag tagit det jag ville ha.

Jag tittade ner i fruktsalladen som till 97% var lämnad och funderade på varför han velat ha fruktsallad när han bara velat ha tre päronbitar?

En annan dag skulle jag nog tagit en debatt om att inte be om sådant man egentligen inte vill ha men just nu var det sent och alla var trötta så nu slängde jag den - efter den skojiga gallstensattack jag fick i fredags kväll så var det inte direkt läge för mig att äta upp den.

Hur var det nu med kottarna, skulle jag packa in dem till jul eller?

Tecken på att man är mamma är när:

Fick ett massepostbrev häromdagen där det stod om vad som var tecken på att man har blivit mamma. Bl a stod det att om man gungade kundvagnar som om de var barnvagnar eller kom hem med barnkläder när man skulle ha egen shopping så var man körd.

Funderade på min egen förvandling. Vad har förändrats?

• Jag kör kombi istället för liten 225 hästars sportbil
• Har använt samma läppstift hela året
• Rullar håret max två gånger i veckan
• Brukar titta på mina högklackade skor och tänka snart (ha ha)
• Kan inte komma ihåg sist jag sov en hel natt (kanske var det i London förra våren när vi hade gift oss?)
• Jag älskar våra föräldrar som alltid ställer upp för oss. Man lär sig verkligen älska sina föräldrar när man får barn.
• Har inte köpt något smink sedan vi gifte oss för ett och ett halvt år sedan
• Sist jag var i Täby Centrum så var vi i leksaksaffären, åt på MC Donalds och åkte alla hissar minst 3 gånger högst upp och längst ner. Inget annat.
• Jag kan inte gå och lägga mig utan att titta på barnen först.
• Tittar efter billig mat snarare än spännande mat när vi handlar.
• För första gången i mitt liv så förstår jag det intressanta i att lyssna på andras äventyr istället för att ha egna. Tar nu med spänning del i mina singelvänners erfarenheter.
• Jag blev kallad expert i en barnfråga häromdagen.. ha haaaa ha haa haaa det du pappa!

Säker trädgård

Runt nästan hela vår trädgård så finns ett staket. Delar av det är nytt och delar gammalt men i det stora hela så skulle det kunna fungera som barnstopp. Tyvärr saknas staket precis där man går ut på gatan vilket har gjort att jag i princip aldrig vågat låta Erik leka i trädgården utan att se honom varje sekund. Vårt lilla mittenbarn är alldeles för intresserad av omvärlden för att hans hönsmamma skall känna sig säker i en osäker miljö.

Nu när vi dessutom har en bebis som kräver amning så finns ju risken att jag mitt i en amningssväng ser min tvååring rusa åt fel håll. Har därför bara gått ut i trädgården när en del kriterier varit uppfyllda vilket i princip inneburit alldeles för sällan.

Min kreativa make har nu äntligen byggt ett trädgårdsstopp. Med två hela och en trasig staketbit så har vi nu fått ett stiligt stopp med grind mellan framsidan och baksidan i trädgården.

Plötsligt står dörren öppen mest hela tiden och vi springer ut och in i det hyfsade sommarvädret.

Tänka sig... två år efter inflyttning så vågar man äta ute. Första året blev inne pga att Erik skrek så fort han satt still och därmed behövde gungas och ha i sval miljö hela tiden. Andra året blev inne för risken att han skulle springa bort.

Igår såg Ronnie längtansfullt på mig vid halv tio och sade att visst vore det mysigt med en kopp kaffe ute? Uttröttad (av inte så rofylld semester med småbarn) så gnällde jag om att jag var trött, att det var kallt och att jag verkligen hade bestämt mig för att komma i säng före 10 en (jävla) gång på två veckor och att Johan behövde ammas igen och att jag hade ont i halsen.

Han gav upp. Vi drack te i sängen istället och det var tur det för Erik sprang in tre gånger i natt och Johan ville inte sova efter halv sex.

Min man är en utmärkt man, ikväll skall han få sitt fika ute. Hoppas jag.

Pimp my ride

Min svägerska (som är ung och vacker) har lyckats bli kär i en bil. Lite hjälp har hon nog fått av oss. Hon har en aningens skamfilad gammal Seat som fyllt sitt syfte men har velat ha en ny bil ett tag.

Köp en 206 cc sade vi, då kommer du till din rätt :-).

Mm.. sade hon.

Plötsligt skulle hon köpa en, hon hade t o m hittat den.

Idag har vi provat den. Hon, hennes pappa, maken och jag har provat en liten raring som bara är några år gammal. Svart, glänsande och nästan ny.

Den kommer att kosta men se på mig, jag köpte en sportbil och träffade en man och fick två barn och hus och blev lycklig. Man skall inte underskatta värdet i rätt bil. Sportbilar fungerar bra för vipvärdet.

Maken och jag diskuterade bilen och svägerskan på vägen hem. Jag tror verkligen (men vi är jäviga) att rätt bil kan förhöja lyckokänslan i vardagen och att man - om man har råd - skall försöka hitta en bil som är rätt. Den behöver inte vara lyxigast, bara rätt och den här kändes precis som hand i handske för hans syster.

Vi håller tummarna nu.