Imorse inträffade ett mirakel. I två nätter har jag sovit minst halva natten i Douglas rum. Av det enkla skälet att jag vaknar så fort ett dammkorn når golvet och därmed har sovit kasst. Har därför på makens order sovit i Douglas rum - med öronproppar och jag har fått ett nytt liv! (Jag överdriver - men inte så mycket.)
I morse vaknade jag av inget särskilt och tittade ut genom gluggen vid rullgardinen. Det hade börjat ljusna. Blev klarvaken av den enkla anledningen att det var helt tyst.
Vi har gått upp före halv sju de senaste 2,5 åren. Någon natt och nu överdriver jag inte har vi sovit längre och kanske om vi haft ledigt någon dag.
Nu var det ljust och det var tyst hemma. Blev jättenervös och gick ut och kollade klockan. Den var nästan sju. Det såg lite ljust ut i vardagsrummet så jag gick dit och tänkte att de förmodligen såg på TV och att det var därför det var tyst.
I vardagsrummet var det tomt. Kikade försiktigt in i sovrummet och där sov de - alla tre. Erik i min säng, Ronnie brevid och Johan med armarna uppåt i lugn och ro i sin säng. Det var ljuvligt - och konstigt.
Gick ut i köket och gjorde frukost och väntade, sminkade mig och väntade insåg att jag behövde rusa till jobbet. Smög och klädde på mig och väntade. Startade bilen och väntade. Insåg att jag inte skulle amma den här morgonen. Till slut fick jag väcka Ronnie och säga att jag gick. Alla barn sov. Det var fantastiskt och lite jobbigt att inte få pussa dem innan man gick.
Desto roligare att komma hem. Erik fick syn på mig och skrek: Pappa! Jag hittade mamma! :-).
Åh vad ljuvligt det är ibland. Man får verkligen se till att minnas de stunder i livet som är bra så att man har ett litet sparkonto när det blir kallare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar