Att klippa håret på min tvååring är ett trauma. Jag har hittils fått göra det själv. Vi försökte ambitiöst att ta med honom till en frisör i Farsta som har ridhästar och bilar och tv och grejer för att det skall bli rena festen att klippa sig men Erik vägrade styvnackat och grät och skrek när vi var där så hon hann inte mer än klippa av en test i luggen sedan var det stopp.
Därefter har jag haft långprojekt i badkaret och framför tvn med godis och annat för att få honom att vara still i några minuter i taget. En ganska halvtaskig klippning har tagit tre kvällar minst och mycket mutor eller väldigt bra TV.
Igår inträffade något nytt. Jag insåg att Eriks lugg var så lång att den hade testar som nästan landade i ögonen och nu är det ju dop på lördag. Alltså var jag tvungen att ta fighten och försöka lura honom till en klippning.
Frågade om han ville ha glass om jag fick klippa honom. Jaaaa sade han. Glaaassss. Får jag klippa dig då? Sade jag? Han stannade upp på väg mot frysen - Nej - sade han. Men du får glass om jag får klippa dig, sade jag. Han stod still i några sekunder, sedan sade han OK. För er som känner Erik är detta en milstolpe. Dessutom så lät han mig klippa medan han åt glassen. (Jo det kanske låter lite äckligt men det funkar.) Efter två glassar fick han nog och då hade jag nödtorftigt klippt honom.
Storheten i detta är att jag och min son har haft vår första riktiga förhandling och win-win situation :-). Jättekul faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar