Förlåt

Efter ännu en natt när vår hostiga tvååring vaknat mer än tre gånger och jag ammat tre gånger i en halvtimme per gång så kände jag mig ganska mosig när Erik tyckte att vi skulle gå upp vid 5.50 (inte ovanligt men fortfarande rätt påfrestande att gå upp före sex).

I vilket fall som helst så hittade Erik ett pussel som består av ett litet fiskespö med magnet och 5 stycken små vattendjur som skall fiskas upp och sedan läggas tillbaka igen. (Jätteroligt, 14 kronor på Biltema.)

Nåja, vi var alla trötta och Erik fiskade glatt upp en valross och började rotera fiskespöt farligt snabbt i luften (de små magnetförsedda träbitarna kan lossna och flyga iväg). Nervöst så sade jag åt honom att sluta då Johan satt och såg oskyldig ut i babysittern. Erik slutade i ungefär 10 sekunder och gjorde sedan om samma manöver varpå han dänger till mig precis under ögat så jag får en rätt rejäl smäll.

Aaaajjj, säger jag. Erik tittar på mig och flinar och fortsätter att snurra - utan att ha insett att jag varken fått frukost eller kaffe och inte direkt är på mitt mest toleranta humör.

Sluta, säger jag högre. Erik slutar inte. Då rycker jag fiskespöt ifrån honom (eller tar det bestämt kanske) och säger att det inte är roligt och att det gjorde ont på mig.

Erik fattar nu att något har hänt och går och sätter sig i soffan och ser på TV. Själv sätter jag mig med huvudet i händerna på golvet och tänker att livet är tungt ibland. (Jo man kan vara så på morgonen när sömbristen slår in.)

Då kommer Ronnie in och säger åt Erik att de skall börja göra sig i ordning för att gå till dagis.

Mamma är ledsen, säger Erik. (Wow, insikt insikt!). Han nitade till mig med fiskespöt, säger jag till Ronnie.

Ronnie säger pedagogiskt till Erik att "Om du kramar mamma och ber om ursäkt så blir hon nog glad igen".

Har ni sett trissreklamen? "Plötsligt händer det". Det var exakt vad som hände imorse. Helt plötsligt kommer Erik och kramar mig. (Otroligt mysigt.) Säg förlåt till mamma nu, säger min man som plötsligt låter som värsta förskolläraren.

Förlåt mamma, säger Erik och tittar mig in i ögonen och fortsätter krama.

Jag började gråta. Helt plötsligt kändes allt så mysigt. Man kan ta en smocka ibland från en intet ont anande tvååring om han får sådana här insikter.

Men vänta nu, ska man ta smockor? Troligen inte, men så länge det inte är på jäkelskap utan av misstag så kan det nog gå bra och en kram och förlåt från Erik är väldigt lyxigt.