Innan jag träffade Ronnie och förändrade hela mitt liv och äntligen vågade ta steget att bli en normal människa så skulle jag aldrig föreställt mig att jag skulle kunna känna mig lycklig över att åka till Ica Maxi. I synnerhet inte i Södertälje.
Idag har detta inträffat.
Helt barnfri - såg nog desperat ut när jag bad Ronnie att ta med dem till sin pappa - så har jag spenderat hela 40 minuter tror jag en kväll på Ica Maxi.
Gick förbi godishyllan utan tjat, ingen frågade när vi skulle åka, ingen behövde stoppas från att riva ner något och ingen skrek. Inte någon av mina i alla fall. Lyssnade tillfredsställt på andras skrikande barn och kände en värmande medkänsla och en lycklig frihet.
Kunde t o m stanna för att fundera över vilken marmelad jag ville ha. Det blev en helt ny sort. I vanliga fall så är ungarna urless när vi når marmeladområdet och vill heeeem. Douglas brukar plötsligt ha ont i fötterna och Erik brukar skrika något ohörbart eller möjligen PETALA eller ÅKA HEM.
Skulle saknat dem alla om jag stannat längre men 40 minuter var toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar