Arga mamman

Igår var det dags för en rejäl utskällning åt barnahållet. En rejäl utskällning i mitt fall är oftast inte så högljudd men väldigt tydlig.

Så här var det:

Sjuåringen var trött igår. Han hade kommit i säng sent efter vår landetutflykt och blev väckt av sin lillebrors högljudda morgonaktiviteter. Alltså så gjorde han det han brukar göra: Se på tv sittandes, se på tv liggandes, fråga om han får spela TV-spel (nej, fråga om han får spela på dator (nej).

Till slut öppnade jag dörren, packade in den skrikande bebin i en babybjörnsele och drev ut barnen i trädgården. Båda såg lyckliga ut i ett par minuter. Därefter gav sjuåringen upp. Jag går in nu, sade han. Jag vill se på TV.

Jag verkligen avskyr när barn ser på TV på heltid. Vi har TVn på en del i vårt hem men de ser faktiskt inte och får inte se på TV hela tiden.

Situationen räddades av att vi fick besök av en kompis till honom. Plötsligt piggnade han till och gick ut. Efter ett par timmar kom de tillbaka. "Får vi spela TV-spel?". Solen gassade igår och det var 24 grader varmt. Nej, sade jag. "Kan vi få fika". Inte nu sade jag, ni får fika om en timme.

När de fikat så fick de leka inne en stund och tvååringen vaknar och vill vara med. Tyvärr har han vaknat på fel sida och är tjurig. Alltså står jag där med tre halvkrånglande ungar och en kompis som också plötsligt verkar destruktiv.

Ljuden från barnrummen känns plötsligt lite skumma. Inte som vanlig tjutande barnlek. Detta i kombination med att jag fått mota ut dem ur köket några gånger när de stått och hängt och väntat på underhållning.

Smyger ut ur köket och till Eriks rum där alla är. Har hört Erik säga "miiiin cykel" och tyckt att det låtit konstigt Kikar in och ser hur deras lilla råtta till kompis (OK jag är fortfarande sur) sitter på Eriks cykel i hans rum och cyklar sönder hans bilbana som han fick i födelsedagspresent och som inte direkt var billig. Dessutom ligger Douglas och tittar på och ser hur hans brorsas och hans leksaker blir förstörda?

Jag blir JÄTTEARG.

Ställer mig i dörren och ryter (på ett väldigt lugnt och argt och inte så högljutt sätt men med TYDLIG ton) till kompisen att om han skall hålla på och ha sönder leksaker här så är han inte välkommen att vara här och att deras lek är slut nu och att han kan gå hem.

Han glor på mig med tom blick.

Jag repeterar. "Det här är inte roligt överhuvudtaget och om du inte har något bättre för dig än att ha sönder saker så kan du gå hem. Du är välkommen imorgon men jag vill aldrig se det här igen".

Ser hur båda barnen i vår familj tittar på mig med storögd blick. Den äldsta som slött legat i sängen och tittat på sätter på sig "jag gjorde inget" minen.

Ursinnigt (eller i alla fall väldigt irriterat) vänder jag mig mot honom och säger "och varför gör du inget om dina kompisar har sönder din brors saker? Tycker du att det är OK? Borde inte du stoppa honom eller säga till honom om han har sönder era saker? Tycker du att det skulle vara OK om han hade sönder dina saker? Nej, säger han.

Vänder mig tillbaka till kompisen som inte rört sig ur fläcken. Du kan gå hem nu, säger jag. Ni har lekt klart för idag.

Hör Erik: Mamma? Mamma? Titta en bil? (Tvååringen försöker avleda mig genom att vara trevlig.. det kunde ha fungerat men inte nu - jädra bortskämda skitungar repeterar min hjärna.)

Så jädra sorgligt att ungar blir destruktiva när de har tråkigt. Du är lik min mamma, sade maken när han kom hem och jag berättat för honom. Hon kunde ta mycket men inte att man hade sönder saker.

Det är nog sant. Här lägger man ut tusentals kronor på ungarna och de har knappt ork att uppskatta sakerna ens lite grann. Hela det här samhället är baserat på masskonsumtion. Hur länge är MC donalds presenter kul? 2 minuter? Hur många dubletter har vår sjuåring av happy meal leksaker när han varit hos mamma och på MC donalds ena veckan och hos oss och MC donalds andra veckan.

När vi flyttade till huset så tror jag att jag slängde över 30 MC Donalds leksaker som ingen leker med. Hur miljövänligt är det? Tror fasiken att jag skall slå in några kottar i julklapp till dem i år.

Den äldsta var på mig som ett plåster hela kvällen igår. Jättesnäll och med en konstant hand eller en fot på mig. Jag var också snäll men ibland är det så trist att så stor del av föräldrarollen är att hålla emot gränserna.

Han kommer aldrig komma hit igen sade Ronnie roat när jag berättat för honom. Jodå. sade jag, han kommer imorgon, det är en hårdhudad liten en det där.

Klockan är halv nio på morgonen så vi får väl se.