Sjuka barn

För några dagar sedan när jag kom hem så var Erik ovanligt rosig om kinderna. Erik är det när han är trött, har varit ute eller har feber. Kände på honom och mycket riktigt - kamin. Mår du bra gubben? Sade jag oroligt. Vi gav honom Alvedon och hade ett supervarmt barn på natten som vaknade varannan timme och skulle ligga brevid och sparka på en. Efter en alvedonvända till så verkade det vara på bättringsvägen så Ronnie åkte till sin pappa för att dela ut julklappar.

Tog tempen på Erik igen (elektrisk örontermometer från Biltema - jättepraktisk). Den visade 39 grader i båda öronen. Tog på mig själv, 36,2. Skickade oroligt SMS till maken. Vår son är JÄTTESJUK.

En natt till med febrigt barn och därmed ingen sömn. Tog upp Johan för att amma honom och gissa vad! Han var också varm! Jättevarm. Det är OK med en nästan treåring som är varm. Inte kul men OK men bebisar! Det värsta som finns är febriga barn som inte ens är ett år. Hostade gjorde dom också, skrälligt och ihåligt båda två. Sov knappt något.

Sedan blev det julafton. Båda barnen hade feber och släkten stod ut med gnälliga barn och gnälliga föräldrar.

Även i natt hade Erik feber (Johan var OK) - hade inte sovit något när klockan var 14.05 och jag låg hos Erik som vägrade somna och såg jätteledsen och liten och sjuk ut varje gång jag försökte lägga mig i min egen säng för att slippa ha snurrande barnfötter i magen. Mitt i natten så hostar Erik en lång host och viskar sedan hest: "Måste se på TV". NEJ, säger jag, klockan är ju mitt i natten du måste bara SOVA. (Mitt huvud lägger till: Snälla snälla snälla.)

Till slut gick jag ändå, snubblade olyckligt in till Ronnie och var så skärrad att jag inte kunde sova. Han snarkade. JAG KAN INTE SOVA, JAG HAR INTE SOVIT ÖVERHUVUD TAGET, KLOCKAN ÄR FÖR FAN 2.30 OCH JAG HAR INTE SOVIT ALLS, sade jag - inte jättehögt men så högt att jag hoppades att han skulle vakna.

Gumman mumlade Ronnie och lade en hand på mig. Därefter snarkade han igen. JAG STÅR INTE UT, sade jag och började gråta fylld till brädden av självömkan. OCH JAG HAR ONT I HALSEN OCH KOMMER ATT BLI JÄTTESJUK.

Men gumman, mumlade Ronnie igen och sov vidare. Jag insåg att jag inte var särskilt kreativ och lyckades till slut somna. En kvart senare vaknar jag av att jag hör Eriks dörr slå igen (han stänger den alltid) och därefter fötter i snabb takt mot vårt rum.

Undret sker. Som genom ett trollslag så sätter sig Ronnie upp i sängen, kastar sig ner och leder Erik tillbaka in till sitt rum. Det blir tyst. Ronnie är kvar där. Jag känner mig trygg och faller ner i osannolikt djup sömn.

Vaknar inte förrän vid sex när Johan skulle ha mat. Ronnie tog det med. Han är - för det mesta - alldeles underbar.