Min livsuppgift

Jag har insett att att en av mina främsta uppgifter som förälder är att lära barnen vad respekt är för något. Med Douglas har det varit enkelt, med Erik sådär men med Johan... hjälp. Han slåss, han har sönder de andras saker, han skrattar oss rakt i ansiktet. Det är minst sagt frustrerande.

Det ger också bieffekten att Erik ger upp sin fina uppfostran och skriker.
- Neeeeejjj, Johan tooooog mitt skepp och hade sööööööönder det. Neeeej Johan.
Därefter snyft och gråt och mer gnäll. Johan glider glatt ut från Eriks rum fylld av livsglädje över att ha fått uppmärksamhet.

Maken och jag tjatar och tjatar. Erik sluta gnäll, säg till honom istället. Erik, sluta skvallra. Johan, du måste vara snäll. Johan, nu får du gå in på ditt rum och kom tillbaka när du är snäll. Johan, be Erik om ursäkt nu.

När Johan ber Erik om ursäkt så uppstår samma svar som när Erik säger till Douglas att han älskar honom. Kompakt tystnad. En ömhetsbetygelse utslungad i luften, en lite öppnad själ och en för nervös själ på andra sidan för att kunna ta emot den.

Det är jobbigt när man är förälder så vi tjatar lite till. Douglas du måste svara något, Erik säg att det går bra eller säg vad det är.

Igår inträffade ett framsteg.

Johan hade sönder Eriks Star Wars Lego rymdskepp. Gråt och tandagnisslan uppstod. Ronnie röt. Johan kom gråtande ut till mig. Maaaaammmaaaa, maaaaammaaaaa.

Jag försökte mig på pedagogik:

- Johan, gå och be Erik om ursäkt. Han blir ledsen om du har sönder han saker.
- Ja, sade Johan och sprang in till Erik igen.

Följande dialog utväxlas:

Johan:
- Förlåt Erik
Erik:
- Det gör inget (snällt)

Ronnie och jag tittade förstummat på varandra. Dialogen hade låtit snäll och behaglig. Första gången som Erik varit "storsint" trots att skeppet inte ens var återställt.

Ibland får man lön för mödan, men vilket jobb det är.