Talbok

Jag köpte en talbok på rea häromdagen. Den vita liljan hette den. Jag har pressat mig igenom en skiva. Gav därefter upp och övergick till Patrik Isakssons samlingsalbum och radio. DET är ovanligt. Jag ger sällan upp en talbok. Läser/lyssnar på i princip vad som helst hellre än radio om det inte är Adam och Gry.
Precis innan hade jag för tjugonde gången lyssnat på Pride and Prejudice inläst av Juliet Stevenson. Det är min favorit. Eller hon är min favorit. Det är som att lyssna till klassisk musik när hon pratar. Hon förstår var hon skall lägga betoningen, hon spelar med precis lagom och inte för mycket.
Den kvinna som läser in vita liljan låter som en tant från förr som försöker tala snällt till ett barn. Prussiluskan nästan. Eller kanske en kär prusiluska. Hon låter snusförnumstig och som om ett falskt leende sitter fast i ansiktet och aldrig försvinner ens när hon skäller ut någon. Säkert finns det många som gillar henne - smaken är ju som bekant delad men jag klarar inte av det. Har svårt för tillgjord stil när någon läser in en bok.
Idag var det kö på vägen hem och ingen kul radio och nu hade jag lyssnat på låt 6 på skivan (helen sjöholm sjunger duett med Patrik Isaksson) så många gånger att jag behövde byta. Jag satte på CD 2 och accepterade faktum men jag önskar att man ibland kunde välja inläsare när man köper böcker i ljudform.