Idol 2

Jag dras till programmens om en geting till en honungsburk. Trots det kan jag inte låta bli att häpna över vad som får vissa människor att ställa upp. Jag förstår estradörerna, de som nästan kan, de som vill bli kändisar och de som är 15 och försöker.
Men vad driver en människa runt 50 att ställa sig upp och sjunga en sång på ett helt oengagerat sätt och dessutom se ut som en isstod i just det här programmet. Det är ju tonåringar som röstar. Vad tror de skall hända? Kan man med minsta självinsikt tro att man skall gå vidare? Hur många människor saknar egentligen totalt självinsikt? Var det därför inte bara en av de 60-åriga farbröderna på mitt första jobb försökte ragga upp mig när jag var 20 på firmafesterna? Ärligt talat de var alla jättetrevliga men kanske inte min bild av drömmannen just då i alla fall.

Hur många som är med i idol har en svag störning? Jag kan inte se programmet utan att känna mig lätt illamående när kändishungriga tonåringar blandas med människor som inte uppfyller några av förutsättningarna och inte ens ser ut som om de vill? Varför går de dit? Hoppas de att någon äntligen skall se dem? De ser ju inte ens glada ut. Plågade arbetar de sig igenom det hela som om det vore frågan om ett glosförhör de har tvingats att gå på. Hur såg deras dröm om resultatet ut egentligen? Kanske behöver vi ett forum a´la England på 1800-talet där man bara kan ställa sig upp och prata någonstans inför folk. Är det så att vi alla innerst inne vill stå på scen åtminstone någon gång? Jag vet inte... Hur lär man sig självinsikt egentligen. Är det medfött eller tillhör det bara vissa personlighetstyper?