Bekänna färg

Först en egen bikt. Jag vaknade imorse vid 6:40 (det är ju helt otroligt vad man får sova nuförtiden) och gick på toaletten. Satt och tänkte på miraklet att barnen sover när jag hör ett distinkt DÄ. Det var Johan. När han sover och låter så säger han ähhhhh inte DÄ. Det var ett tydligt klarvaket ljud så jag gick och gjorde välling och tog upp och matade honom.

Därefter gick vi och väckte Ronnie för Erik hade låtit lite så jag trodde (vilket var fel) att han skulle vakna. Den lilla raringen vaknade inte förrän halv åtta!

Nåväl. Ronnie går snällt upp och vi gör frukost och sätter oss med kaffe och lite macka. Johan är snäll och äter flingor.

Då säger Ronnie i snäll ton. Ja det här duger väl som present. Jag förstår inte alls vad han menar. Tittar oförstående varpå han säger - i en mild förklarande ton:
- Det är ju fars dag.

Jag andas in. Inser till min irritation att jag helt har glömt bort det. Att han sitter där och är snäll och att min fars dags present fortfarande är i bakluckan. Fan fan fan. Men gud! Säger jag och springer ut och hämtar presenten (som tack och lov är inslagen).

Håller ett kort men intensivt tal om att han är otroligt bra på alla sätt och att jag tycker att han är helt toppen. Det kanske dög. Vet inte riktigt. Nåja, jag hade ju tänkt att väcka honom fint men eh inte den här gången.

Vi satt och ritade fars dags bilder till farfar lite senare. Erik valde mellan olika färger:
- Den här är grön, den här är röd, den här är blå, sade Erik.
Han tittade lite till:
- Den här är mörkblå, den har man när det är mörkt.

Informativt - onekligen.