Framgångsfaktorer

Idag åt vi Lasagne till middag.

Johan åt som vanligt med så god aptit han kunde locka fram efter 18:00 en vardagkväll. Erik tittade på maten och började prata. Det är hans senaste drag. Vill man inte ha maten så pratar man jättemycket så kanske mamma och pappa glömmer bort att man skall äta också.

Ronnie glömde inte.

- Ät nu Erik, sade han barskt.

Erik försökte ignorera honom och pratade med mig. Allt från att berätta om dagis till att han ville kramas kom ut.

- Sluta prata nu och ät istället, sade Ronnie.

Erik tittade hoppfullt på mig. Jag försökte se allvarlig ut. (Egentligen ville jag bara ge honom godis och busa men jag bet ihop.)

- Erik, ta en tugga nu, sade jag.
- Det är inte farligt, sade Ronnie, det är bara pasta och ketchup.

Erik gick inte på det. Han satte sina mentala fötter i marken och vägrade. Ronnie fortsatte sitt beslutsamma tjat och jag försökte hjälpa till.

Till slut tog Erik till det tunga artilleriet.

- Pappa, sade han och lutade sig mot Ronnie som hade sin stränga blick på sig och såg lätt vardagstrött och ilsken ut, du är så gullig.

Jag började skratta. Ronnie såg fortfarande bister men ändå lite avledd ut. Han är faktiskt gullig. Ronnie alltså.