Ronnie, jag och barnen gjorde en utflykt till Coop vid sjutiden ikväll. Vi behövde tydligen något till vår nya familjemedlem - Gustav(sberg).
Barnen mutades in mot löfte att få titta på leksaker och båda släpptes utan koppel. Det gick bra. Ett tag - därefter infann sig trötthet och båda började springa åt alla håll. Jag hörde mig själv. - JOHAN, kom hit, Johan sluta springa, Johan kom nu då, Erik koooom nuuuuu. Ibland ekar vardagen i huvudet som ett flipperspel.
Lyckades till slut - med rätt spänd stil - samla ihop alla tre och sakta rörde vi oss förbi brödet mot kyldiskarna. Ronnie och jag gick i normal takt, killarna småsprang framför oss.
Johan har dock kommit på att han är stor på sistone - så han springer före och rundar ett hörn och försvinner. Det gör mig galen. När man sedan ropar på honom eller går efter så blir det kurragömmalek varpå han gömmer sig eller springer vidare och fnissar. På Coop fick jag nog. Jag hade redan försökt med kom hit flera gånger.
Så när jag ser min lilla plutt rusa framåt i full fart och börja komma utanför kontrollerat område så hör jag plötsligt min farmors röst eka i huvudet. Den ekade så här "Dessi, FOT!". Jag provade samma metod. (Tillägg: Dessi var farmors hund - en springer spaniel.)
- Johan FOOOOOOTT.
Johan stannade, tittade på mig och över alla under - trippade tillbaka vänligt och kom fram - som en glad och väluppfostrad hund. Ronnie tittade flinande och förvånat på mig. Jag kände mig lycklig att han sett det och därefter återgick allt till att vara precis som innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar