The Lost Symbol - färdiglyssnad

Jahaja, nu har jag återigen svepts iväg av Mr Langdon. Åtminstone delvis. Den här boken kändes irriterande mästrande i början, rätt spännande i mitten och rentav tråkig i slutet. Med all den fantasi (åtminstone kring symoboler) som Dan Brown besitter så kändes det här slutet enbart "häpnadsväckande" och "omvälvande för mänskligheten" för en inskränkt amerikansk publik. Jag satt och bytte till Mix Megapol på morgnarna när jag var på till jobbet.

Jag förundras också över vilken ork personerna i boken visar upp. Med tanke på alla omständigheter som Peter hamnat i så borde han legat avsvimmad och utmattad och ändå orkar han både skoja och ha tålamod och köra en liten stadsvandring. Det är inte dåligt.

Jag gillar Dan Browns förmåga att väva in fakta i en story - det ger den lite mer dimension - men å andra sidan så börjar man ledsna på själva stilen, Lagndon känns inte längre trovärdig och varför måste det alltid finnas en lite halvkär superintelligent brud brevid som aldrig direkt påverkar den manliga mannen som alltid sätter symbolerna i första hand - är det essensen av manlighet måhända? För Dan Brown kanske. Undrar vad hans fru gör. Han kanske mutar henne genom att säga att det är henne han beskriver i alla böcker men med olika namn.

Nej, inte den bästa av honom och jag längtar inte efter nästa bok.