The Bråkmaster

Johan är i TROTSÅLDERN. Han skriker åt Ronnie:
- NEJ har jag sagt
eller åt mig:
- NEJ, jag kommer INTE
Däefter kan han lägga till ett pruttljud eller knyta nävarna och morra eller göra något annat som gör en galen.
Han börjar också gråta hela tiden, förstör de andras lego, lägger sig i vad Erik och Douglas gör och säger åt dem att göra annat.

Mitt tålamod är förhållandevis OK (allt är relativt jag vet) men att vid varenda lunch hålla på och bära honom fram och tillbaka till hans rum från köket för att vi t ex tagit fel gaffel, för att han inte vill ha sitt kött utan mitt kött, eller för att han fick för lite eller för mycket äppeljuice är enerverande.

Han flinar dessutom nöjt när han säger emot. Jag kan se Ronnies ansiktsfärg förändras och hur Erik och Douglas försöker kompensera genom att vara extra duktiga men tror ni Johan bryr sig? Nejdå? Han skrattar åt Ronnie som morrar tillbaka och jag (eller maken) bär honom till hans rum.

Igår fick jag nog. Jag bar in honom och lade honom i sängen och han blev jättesur och skrek och grät och vägrade och jag satte mig ner intill honom och i normal samtalston så fick han en diskussion på ungefär 10 minuter om att ta hänsyn och vara snäll och tänka på andra. Efter några minuter insåg Johan att jag inte verkade sluta och bara bära tillbaka honom igen.

Han tystnade men jag var uppe i varv.

- Tror du att du kan försöka uppföra dig nu och skärpa till dig och göra så att vi får åtminstone en trevlig måltid tillsammans? Bla bla bla, jag fortsatte så.

- Jag tror, säger Johan plötsligt.

Jag pratade vidare - jag förstod inte riktigt.

- Jag tror, sade Johan igen och såg inte länre djävulsaktigt superarg eller flinande ut utan mest normal.

Då förstod jag, han menade att han trodde att han kunde ta hänsyn, dvs precis det jag bett om för några minuter sedan.

- OK, sade jag, då provar vi då.
- OK, sade Johan och reste sig ur sängen för att gå in i köket igen (för fjärde gången den lunchen).
- Då kanske jag ska ligga kvar här och sura, sade jag barnsligt.
- Kom nu mamma, sade Johan på vägen ut ur sitt rum.
- OK, sade jag och bet ihop.

Därefter var vi alla snälla och middagen förlöpte OK.

Tittade in på dem igår kväll innan vi somnade. Det är otroligt vad väna barn ser ut när de sover. Det måste finnas någon slags hypnosverkan i att titta på sina barn i det där läget. Man skalar liksom bort lite stress och återfår en del föräldrakrafter som behövs nästa dag.

Men jag skall ta fram den där barnboken jag fick av Lillemor när jag väntade Erik och titta igen på tvååringen för med den här sista raringen så behövs tålamodet nu.