Dagen efter...

Jahaja, svärmor har vänligt kommenterat våra stora barn. I natt så ser allt ut som i förrgår :-).

Allt började bra. Barnen som som små stockar fram till exakt klockan två. Då vaknade Johan och var förmodligen förvirrad över läget. Han pep. Rätt högt. Jag rusade upp som en skållad råtta och gick in och tittade. Han skrattade till och viftade som en nyckelpiga på rygg. Jag insåg att han inte bara hade låtit utan var klarvaken. (Han har hittils aldrig varit klarvaken på natten.) Jag retirerade ut ur rummet för att göra välling. Det startade nästa känslosvall. Han gallskrek. Jag sprang ur i köket och gjorde välling. Sprang tillbaka och lyfte upp honom. Då bytte han ut gallskriket mot ett piggt glädjeskratt.

Insåg att vi inte hade en matningsplats i deras rum så jag bar in honom i vårt rum. Då hörde jag Erik. Ööööhhhhhhhh, Ööhhhhhh.

Matade Johan som inte somande överhuvudtaget så jag lade honom hos oss, ingen ide att väcka Erik. Det var ett dumt beslut. Inget av våra barn sover bra hos oss. Johan krälade omkring som en glad mask och försökte äta på mig mest hela tiden.
Panikartat hör jag hur Eriks öööhhhhh blir tydligare och tydligare. Jag väser åt Ronnie att hålla i Johan så att han inte skall kräla ur sängen och springer in til Erik. Han tittar upp på mig, förvirrad och vaken. Jag går ut och gör välling till honom med. Går tillbaka och lägger mig och säger desperat till Ronnie:
- VAD SKA JAG GÖRA, HAN SOMNAR INTE, JAG ORKAR INTE.

Ronnie stönar trött. Går iväg och gör mer välling till Erik, eller vänta var det han som gjorde det först när jag låg och höll i Johan? Han kommer tillbaka, Johan sover inte.

Till slut så hör jag dunk dunk, duns och tillbaka kommer barnsängen in i vårt rum. Johan åker ner i den och jag är helt klarvaken och desperat. Klockan är nu drygt tre. Gå ner i gillestugan och lägg dig säger Ronnie. Eh, säger jag, Gå dit och lägg dig, han somnar, säger Ronnie. OK säger jag.

Vaknade klockan sju, alla var uppe. Idag sover barnen i var sitt rum igen. Vi får försöka snart igen.