ENVIS

Johan har begåvats med en sällan skådad envishet. Lillemor påstår att Ronnie var sådan men ibland häpnar man.
- Sitt på stolen när du äter, säger man vid middagen för tionde gången.
- Nej, säger Johan glatt och med eftertryck.

Han har för vana att klättra upp på stolen coh stå på knäna och äta. Att använda barnstol är omöjligt - frihet är allt. Problemet är att han är trött vid sextiden när vi äter och då gungar han åt alla håll och hänger fram över bordet och därmed blir risken för att ramla av stolen avsevärd.

Både Ronnie och jag försökte säga till honom idag. Vi turades om med våra oändliga "sitt på stolen nu", "Nu sitter du", "om du inte sitter ner så får du och jag vara hemma och så får bara Erik cykla" (jo man sänker sig till enkla hot efter ett tag tyvärr). Han struntade i oss. På det glada och vännliga sätt som bara han kan.

Till slut blev jag mer än lite irriterad så jag höjde rösten.

- NU JOHAN SITTER DU NER. När jag har räknat till 10 så skall du sitta på din stol annars får du inte följa med ut.

Johan ställde en fot på stolen och försökte inte ens.

- Ett!! Sade jag uppfodrande.

Johan tittade glatt på mig, gjorde inte minsta ansats till att klättra upp och sa lyckligt:

- Två, Tre...

Jag insåg att jag talade för döva öron. Vi gick ut och cyklade.