Kalas för Johan

Igår skedde något nytt. Johan fick en inbjudan till kalas. Ingen annan fick någon. Det var ett stort ögonblick, Erik såg förvirrad ut och frågade efter sin och vi fick berätta att det bara var Johan som fått brev.
Både Douglas och Erik blir ibland bjudna på saker själva så här uppstod någon form av rättvisa.

Johan var oändligt lycklig över sitt brev och fick lite för mycket hjälp av Erik att öppna det. Vi förstod att det var en kalasinbjudan och alla (även Douglas) lyssnade intresserat på hela inbjudningen som jag läste upp för Johan. Allt var frid och fröjd ända tills sista raden - där det stod vem som bjöd in. Det var till Vendla. På en minut skedde en total förändring. Johan började storgråta och hulkade fram att han inte aaaaaalls ville gå på kalas och att det bara skulle bli ett puuuusskalas och att Vendla alltid pussade honom.

Det tog några sekunder att ta in händelseförloppet. Alla som var över 11 år började nästan skratta nervöst och Erik såg likgiltig ut (han är väl van vid de här utbrotten från sin lillebror) och Johan grät vidare. Riktiga stora tårar flöt nerför kinderna.
- Jag vill inte gå på tjejkalas, grät Johan, Vendla pussar mig hela tiden och jag vill inte.
Jag tittade på min nästan hysteriska son och kände mig förvirrad. Tänkte att man måste väl ändå inte gå på kalas om man inte vill. Sade det till Johan.
- Dont let him get away with this, väste Ronnie borta från spisen.
Jag försökte tänka lite, just det man kanske måste hantera det här på något vis.
- Vi kan följa med på kalaset, sade Ronnie.
Nu började Johan lugna sig.
- Det kommer ju att vara fler killar där, sade jag och vi följer med.

Plötsligt ville han snyftande gå på kalaset och snyftande köpa en Beyblade till Vendla och plötsligt var det inte så farligtl längre. Han var nog lite trött, och hungrig. En stor taco senare så var läget annorlunda.

Nu sover min lille skrutt brevid den stora nallebjörnen som kom från farfar för några år sedan. Han har den som reservkompis när han skall sova. Det syns.