Flyttplaner

Plats: Bilen på väg till affären för att köpa ryggsäckar till barnen.

- Douglas har flyttat nu, sade Johan när vi precis kört ut från parkeringen.
- Nej det har han inte alls, sade Erik ilsket.
- Douglas har inte flyttat, sade jag, han har bara bytt till 14-dagars perioder så han bor hos oss i två veckor och hos sin mamma i två veckor.
- Vi kan flytta när Douglas är hos oss, sade Erik.
- Ja, sade Johan.
- Vart ska vi flytta då? Sade jag intresserat.
- Inte till Spanien i alla fall, sade Erik.
- Inte till Japan, sade Johan. Där är det jordbävningar.
- Nej det låter väl klokt, sade jag.
- Jag ska bo här, sade Erik.
- Men man kan bo på andra ställen också, sade jag. I Stockholm t ex.
- Det vill inte jag, sade Erik.
- Men det är bra i Stockholm, sade jag, där finns det många olika slags jobb.
- Ja kanske, sade Erik, om jag blir stor och gifter mig och jobbar i Stockholm så får min fru hämta barnen oftare.
- Jo, sade jag, det låter logiskt, om ni bor här.
- Jag vill ha fyra barn, sade Erik, två tjejer och två killar.
- Jag vill ha TUSEN barn, sade Johan.
- Det går inte, sade Erik.
- När jag får barn, sade Erik, om det blir en kille så skall han heta Erik Saade.
- Nja, sade Ronnie, i så fall får du hitta en tjej som heter Saade och byta till hennes efternamn.
- Vad ska ditt barn heta om det blir en tjej då? Frågade Ronnie.
- Då ska hon heta Sofie, sade Erik. Sofie Dxandenell.

Fredag kväll 19:00

Middagen är avslutad. Ronnie och jag har ätit kött, bearnaiesås och ett litet glas rödvin. Ungarna ser på Bambi och jag har inte tränat. Jag hade tänkt det men har inte gjort det.

Jag borde träna, säger jag svagt till Ronnie och känner hur jobbigt det är. Han tittar på mig och säger snällt att jag kan ju göra det imorgon också. Jag svarar inte, känner att imorgon är ju en bra dag. Vi går in och tittar på slutet av Bambi med ungarna. Jag känner hur skönt det är att vila. Sedan kommer jag på det (och säger det på engelska till Ronnie). Det är inte säkert att jag kommer att få vila - ungarna vet ju att jag skall träna = de kommer att få spela samtidigt.

Mycket riktigt. 3 sekunder efter sluttexterna på Bambi så tittar Erik exalterat på mig och säger:
- Mamma, du har ju inte tränat!
- Nej säger jag.
- Mamma, gå och träna, säger han glatt.
- OK, säger jag.

OCH JAG GJORDE DET. HA HA HA. Jag är så duktig. Eller vänta, det kanske är Erik som är det.

Skaffa barn

- Johan, sade jag, när han satt i mitt knä alldeles nyss, ska du skaffa barn när du blir stor?
- Javisst, sade Johan med en treårings självklarhet. Han fortsatte sedan:
- Då kommer pappa att bli farfar, och jag kommer att bli pappa och Erik kommer att bli mamma.

Kontroll

Vi var på MC Donalds igår med ungarna. Jag hade lovat dem glass och sedan kom vi på den smarta iden att de kunde få sin fredagsmidag inklusive glass på MC Donalds så kunde jag och Ronnie äta en köttbit med ett glas vin i lugn och ro hemma i köket. En win win situation helt enkelt.

Sagt och gjort - vi satte oss och tittade på våra små pluttar som åt ordentligt och efter en stund säger Erik att han måste gå på toaletten.

Jag reser mig upp för att släppa fram honom och ber Ronnie att gå eftersom jag redan sprungit en del. Ronnie reser sig också varpå Johan nöjt säger:

- Då får jag sitta här själv.
- Nej, sade jag, jag sitter kvar.
- Jaha, sade han (de andra hade redan gått iväg) - jag trodde att jag skulle få vara kvar här medan ni gick på toaletten med Erik.
- Nejdu, sade jag - det skulle jag aldrig våga.
- Mamma, sade Johan, jag kan ta hand om mig själv. Det handlar bara om kontroll förstår du.
- OK, sade jag. Kontroll alltså.

Ont i halsen

Jag har ont i halsen. För andra dagen i rad. Det är förfärligt. Jag som har kommit igång och träna och nu vågar jag inte eftersom jag har kurs varje dag och rätt många seminarier så jag kan inte vara sjuk just nu.

Men den här gången så TÄNKER jag inte ge upp. Jag skall vila några dagar och sedan tillbaka in i fållan. Träningsfållan. Erik gör sitt jobb i alla fall. Han försöker få både mig och Ronnie till träningsfällan. Min lilla underbara pluttskrutt.

Kära Katarina (framför allt)

Idag har jag haft kurs vid Norrmalmstorg hos ett företag som har en väldig massa konferensrum för sina möten. Utöver dessa så har de säkert 15 toaletter smakfullt utplacerade lite här och där. I samtliga av dessa är följande lilla set utplacerat:

Dessutom finns trevliga värdinnor som förser en med valfritt kaffe med smörgåsar, chokladbitar, kakor eller något annat man kan komma på.

Själv minns jag min första chef på ett annat företag (där vi höll utbildningar) som tyckte att vi skulle ta bort tvålen från toaletterna för att det blev för dyrt.

Det är skillnad på företag och företag.

Mer middagstankar

- Mamma, sade Erik för en stund sedan, när jag var nyfödd då tänkte jag så här. Därefter mumlade han något ohörbart.
- Vet du Erik, sade den näsvisa mamman, man har inga ord när man föds.
- Vad vet du om det då, sade den försvarande pappan.
Jag insåg att det vet jag ju egentligen inte och framförallt så var det intressantare vad Erik uppfattade att han tänkt när han föddes så jag frågade igen.
- Jag tänkte att egentligen ville jag heta Eric Saade hellre än bara Erik.
Det är mycket melodifestivalen nu.

En stor köttbit

- Mamma sade Erik fundersamt vid middagen, när jag krånglar eller gör  något så kan pappa säga att jag kan äta en stor köttbit och då får jag göra nästan vad jag vill.

Jag försökte förstå vad han menade, det klarnade sakta. Varje gång Erik vägrar äta små mikrobitar av kyckling eller något annat så kommer stygga pappan och säger att han kan få en stor köttbit om han inte äter upp. Uppenbarligen så har Erik kopplat ihop detta med att om han verkligen skulle äta en stor kötbit så skulle han vara fri att göra vad som helst.

- Skulle du göra det då? Sade jag, äta en stor köttbit alltså?
- Nehej, sade Erik, självklart inte.

Melodifestivalen - never ending story

Melodifestivalen är vår nuvarande barnfilm. Varje kväll så sitter barnen som små ljus framför TV:n och tittar på samma film igen och Erik tittar spänt på poängräkningen där vi alla vet att Eric Saade kommer att vinna.

- Mamma, sade Johan precis, i Tystland är det väldigt tyst. Man måste vara tyst där. Adam Alsing hade just givit poängen från Tyskland. Det låter ju faktiskt lite som Tystland. När man tänker efter.

Kväll på stan med maken

Vi har haft barnvakt, ätit Italienskt, druckit lite vin och sovit i stan. Det var härligt. Tack tack.

Melodifestivalen - med barn

Alla fem har spenderat kvällen framför TV:n med melodifestivalen. Både Erik och Johan var namnkunniga och kände igen flera låtar och personer.

När Brolle kom in sade Johan.

- Mamma, kan jag få tatueringar på hela armen?
- Kanske, sade jag, på din födelsedag. (Tänkte att vi får väl köra massor av engångstatueringar och sjörövarfest... )

Stora steg i evolutionen

Douglas sov över hos en kompis igår. Det medför alltid en anings förvirring i de yngre leden. Kan man sova över hos någon? Hos vem? Hur gammal måste man vara för att få sova hos någon etc.
- Mamma, sade Erik och gjorde ett försök, får jag sova över hos Oscar?
- Mamma, sade den lilla härmande Johan som ofta skapar egna meningar baserade på ett nyss uttalat uttalande från någon av de äldre, får jag soa över hos Vendla?
Så många tankar dök upp i mitt huvud? Sova hos en tjej? Redan?
Jag mumlade något till båda barnen om att de måste vara helt torra först på nätterna. Sade till Ronnie att det kanske var lite tidigt att sova hos tjejer (på skoj).
- Men du får skynda dig på, sade Ronnie, om några år kanske du inte får sova där för hennes pappa.

Med rustning klarar man allt

Johan har valt ett nytt förhållningssätt inför kalaset nästa lördag. Han har tydligen varit helt redo att gå dit och pratat om det på dagis berättade maken.

Enligt fröken så har Johan berättat att han skall ha rustning och sköld på kalaset för att skydda sig mot pussarna. Han är en företagsam ung man får man säga. Jag dubbelkollade med honom och han vidhöll sin ståndpunkt. Så på lördag är det dags för riddar Johan att gå ut i strid.

Ajajaj

Jag har TRÄNINGSVÄRK. Känner mig totalt mörbultad och då har jag ändå tränat i 20 minuter på nivå EASY. Vad säger man. Bara att fortsätta. På väg mot ett sundare liv... förhoppningsvis.

EA Active

Jag har köpt ett par gympaskor och börjat träna med EA Active (för Xbox). Har spenderat två 20-minuterspass framför speleet och var så trött i benen igår att jag nästan ramlade när jag försökte gå omkring efteråt. Jag har usel kondition. Det är uppnbart. Spelet är inställt på EASY och man får göra 22 korta övningar varav kanske 7 är uppvärmning och avspänningsövningar - ändå är jag slut efteråt. Spelet mäter hjärtfrekvensen också så man ser när man tar i. Nu är det dags. Jag och mina nya gympaskor har jobb att göra.

http://www.ea.com/games/ea-sports-active-2

Vi har också gett Erik i uppgift att 4 dagar i veckan få ner mig till träningsspelet. Tricket är att han får spela på Wii under den tiden som mamma/pappa tränar. Det har gjort att Erik nästan blygt tränat på sin nya roll vid middagsbordet och flinande sagt:
- Mamma, du skall träna efter maten. (Man ser att han ser lite rädd ut, att tvinga mamma till saker som hon skall göra är en utmaning men jag säger snällt ja - men bara under de fyra dagarna i veckan som hittills bara uppgår till två.)

Vi får väl se hur det går - men jag tror på barnpåverkan.

Kalas för Johan

Igår skedde något nytt. Johan fick en inbjudan till kalas. Ingen annan fick någon. Det var ett stort ögonblick, Erik såg förvirrad ut och frågade efter sin och vi fick berätta att det bara var Johan som fått brev.
Både Douglas och Erik blir ibland bjudna på saker själva så här uppstod någon form av rättvisa.

Johan var oändligt lycklig över sitt brev och fick lite för mycket hjälp av Erik att öppna det. Vi förstod att det var en kalasinbjudan och alla (även Douglas) lyssnade intresserat på hela inbjudningen som jag läste upp för Johan. Allt var frid och fröjd ända tills sista raden - där det stod vem som bjöd in. Det var till Vendla. På en minut skedde en total förändring. Johan började storgråta och hulkade fram att han inte aaaaaalls ville gå på kalas och att det bara skulle bli ett puuuusskalas och att Vendla alltid pussade honom.

Det tog några sekunder att ta in händelseförloppet. Alla som var över 11 år började nästan skratta nervöst och Erik såg likgiltig ut (han är väl van vid de här utbrotten från sin lillebror) och Johan grät vidare. Riktiga stora tårar flöt nerför kinderna.
- Jag vill inte gå på tjejkalas, grät Johan, Vendla pussar mig hela tiden och jag vill inte.
Jag tittade på min nästan hysteriska son och kände mig förvirrad. Tänkte att man måste väl ändå inte gå på kalas om man inte vill. Sade det till Johan.
- Dont let him get away with this, väste Ronnie borta från spisen.
Jag försökte tänka lite, just det man kanske måste hantera det här på något vis.
- Vi kan följa med på kalaset, sade Ronnie.
Nu började Johan lugna sig.
- Det kommer ju att vara fler killar där, sade jag och vi följer med.

Plötsligt ville han snyftande gå på kalaset och snyftande köpa en Beyblade till Vendla och plötsligt var det inte så farligtl längre. Han var nog lite trött, och hungrig. En stor taco senare så var läget annorlunda.

Nu sover min lille skrutt brevid den stora nallebjörnen som kom från farfar för några år sedan. Han har den som reservkompis när han skall sova. Det syns.

Nyheter från Tekniska museet

Vi har släpat runt familjen på Tekniska museet idag. Stundtals var det hemskt. Vi var alla i otakt och Ronnnie ville stanna och titta på saker hela tiden och Douglas och Erik var extremt framåtlutade och kunde knappt titta i 2 sekunder på varje sak. Därmed hamnade jag surt i mitten och fick ropa på Ronnie att komma så vi kunde gå vidare och på Erik och Douglas att INTE springa före hela tiden.

Men! Mitt i alltihop så hittade vi en tv-inspelningsstudio - så Voila! Vårt eget nyhetsprogram! (Ronnie sitter och hejar i bakgrunden, han vägrade tyvärr vara med... men skam den som ger sig - det kanske kommer ett avsnitt 2 någon gång.)

Nu finns det hopp

Den här vintern har varit OSANNOLIKT lång och jag är så trött på den. Men just exakt nu på Klart.se så finns det inte en enda dag med minusgrader (på dagtid) de närmaste 14 dagarna. Det känns vädligt trösterikt och även om jag vet att 14-dagars prognoser nästan aldrig stämmer så är jag ändå nöjd. Jag längtar tills jag och Ronnie kan upptäcka hur mycket vi har att göra i trädgården och inse att våra dynor på stora altanen är förfärligt solblekta för att vi är så lata och inte tar in dem tillräckligt ofta. Jag längtar också till att vi skall städa vinden och garaget och sätta upp mer staket och en massa andra MÅSTEN. Det kommer att vara jobbigt men hellre det än den här eviga vintern. Är vi i Narnia eller? Nu får Aslan komma snart och befria oss. Jag behöver sol och värme och lite trädgård.

Kär på riktigt...

- Mamma, sade Erik, när jag kom innanför dörren idag. Ska jag berätta en sak? Han såg glad ut.
- Javisst, sade jag.
- Julia är på riktigt kär i mig, sade Erik.
- På riktigt? sade jag (nu väldigt engagerad i det här spännande samtalsämnet). Hur vet du det?
- Hon har kramat mig, två gånger, sade Erik.
- Jaha, sade jag, har hon sagt att hon är kär i dig?
- Ja, sade Erik.
- Men har du sagt att du är kär i henne då? Sade jag.
- Nej, sade Erik (med en femårings självklarhet).
- Men är du kär i henne då? Frågade jag.
- Jag gillar henne, sade Erik, lite.
Sedan såg han helt otroligt mjuk och go och lite blyg men ändå glad ut och jag blev tvungen att stanna till och hantera mitt hjärta som kändes alldeles varmt så jag vände mig om och tittade på Ronnie som var precis bakom och han förstod precis.
Vilken tur.
Jag måste försöka lista ut vem Julia är så att jag kan förstå vem min stora femåring gillar lite.