28 december, min födelsedag, 07:40

Är vaken, hör lite ljud.
Hör mer ljud utanför den för ovanlighetens skull stängda dörren.
Dörrhandtaget trycks ner och dörren öppnas.
Ronnie och Erik sjunger: Ja må han leva.
Ett biljud hörs, det är Johan. Han storgråter.
Jag inser att man inte kan räkna med fullständig empatisk förmåga hos en treåring.
Han var nere hos oss vid femtiden och snurrade som en iller, både jag och Ronnie var superirriterade och skickade till slut tillbaka honom till rummet. Tydligen hade han somnat om - gott och ville inte bli väckt. Enligt Ronnie så hade han utstött väldigt griniga ljud vid tanken på att gå upp och sjunga för sin snälla mamma och dessutom lagt kudden över huvudet för att bli av med pappa.
Till slut hade ett litet gräl inträffat och Johan kom upp - men inte utan strid.
Jag har ont i magen, grät han, vilket han alltid säger just nu när han är ledsen. Han börjar utveckla det manliga - "jag är inte ledsen jag är skadad på något sätt - därför får jag vara ledsen "- draget.

Nåja, efter att Johan accepterat att det var morgon så har vi ätit frukost, öppnat fina presenter och hanterat minst fyra barngräl. Det är dags för dem att sova snart - annars blir den här dagen hemsk. I alla fall om inte Johan sover. Men jag är glad ändå.