Liftaren

När jag var runt 18 eller om det var något tidigare såg jag filmen Liftaren för första gången (med Rutger Hauer har jag för mig). Den gjorde ett outplånligt intryck. En riktigt läskig film om en kille som liftar och mördar folk på löpande band. Jag tror inte jag tyckte en film var lika obehaglig förrän jag såg När lammen tystnar många år senare.

I vilket fall som helst så stod en ganska skabbig Saab på Järnavägen imorse när jag skulle till jobbet. Den blinkade med varningslampor och när jag kom lite närmare så insåg jag att det stod en kille och liftade intill bilen. Jag kom som bil nummer två och körde i princip förbi honom samtidigt som jag insåg att hans stod där.

En liftande karl några hundra meter ifrån en busstation klockan 07:26 en fredagmorgon kändes väldigt underligt. Även om bilen klappat ihop så är det i princip gångavstånd till centrum.

I samma ögonblick som jag kört förbi fick jag dåligt samvete. Jag kanske skulle ha hjälpt honom. Jag vill hjälpa medmänniskor i nöd - rent principiellt alltså. Ändå så vände jag ju inte direkt utan körde vidare med samvetet talande till mig.

Det var då filmen Liftaren dök upp i huvudet.

Tanke nummer två var min pappas ord från tidig ungdom, eller var det mammas? Du skall absolut inte lifta Malin, man vet aldrig vem det kan vara. Inte för att det fanns någon större anledning att lifta där i Bromma där jag bodde men trots det var detta en ganska bestämt inpräntad sanning i mitt huvud.

Tills jag träffade Anna M - en kompis till mig från lusasken i Värmland (vilket givetvis alla vet att Karlstadborna kallar Kristinehamn för).

Anna och jag skulle när vi var runt 19 gå på Disco i Karlstad. En annan tjej skulle med också. Jag frågade vi något tillfälle hur vi skulle komma dit.

- Vi liftar, sade Anna och Maria i en mun, det gör vi alltid.
- Va? Sade jag, det kan man väl inte göra?
- Jo, vi gör alltid det, sade dom.

Jag kommer faktiskt inte ihåg om vi gjorde det eller inte. Jag tror inte det. Jag var säkert så indoktrinerad av mina moraliska föräldrar att jag inte vågade.

Lustigt ändå. Förmodligen är det inte lika farligt att lifta 20 minuter mellan Kristinehamn och Karlskoga som det är i Stockholm.

Anna liftade å andra sidan en gång för mycket i Stockholm. Hon kom en timme för sent när vi skulle träffas på Centralen. Jag var jättesur. Hon brukade vara sen men inte en hel jäkla timme.

När hon kom upp ur tunnelbanan och jag såg hennes ansikte så ändrade jag mig lite. Hon hade förståss missat bussen (vilket inte var ovanligt) och en snubbe hade kört upp vid busshållplatsen och frågat om hon ville ha lift.

- Javisst, sade hon (idiotiskt nog) och hoppade in.

Han körde en bit och började sedan prata om hur tjusig hon var. Han övergick sedan till att göra något (med sig själv) som jag inte tänker skriva men det var inget hon ville vara med om i alla fall.

Det bra i den här historien är att hon blev både rädd och arg så hon skrek att han skulle släppa av henne och blev helt hysterisk varpå han blev rädd. Så han saktade in någonstans runt Farsta och släppte av henne varpå hon sprang omkring där och letade tunnelbana och blev räddad av en tant.

Moralen i den här historien är därmed kanske att det inte är liftaren man skall vara rädd för men nåja... en liten händelse kan plocka tillbaka minnen det är ett som är säkert.