Klippa håret

Att klippa håret på min tvååring är ett trauma. Jag har hittils fått göra det själv. Vi försökte ambitiöst att ta med honom till en frisör i Farsta som har ridhästar och bilar och tv och grejer för att det skall bli rena festen att klippa sig men Erik vägrade styvnackat och grät och skrek när vi var där så hon hann inte mer än klippa av en test i luggen sedan var det stopp.

Därefter har jag haft långprojekt i badkaret och framför tvn med godis och annat för att få honom att vara still i några minuter i taget. En ganska halvtaskig klippning har tagit tre kvällar minst och mycket mutor eller väldigt bra TV.

Igår inträffade något nytt. Jag insåg att Eriks lugg var så lång att den hade testar som nästan landade i ögonen och nu är det ju dop på lördag. Alltså var jag tvungen att ta fighten och försöka lura honom till en klippning.

Frågade om han ville ha glass om jag fick klippa honom. Jaaaa sade han. Glaaassss. Får jag klippa dig då? Sade jag? Han stannade upp på väg mot frysen - Nej - sade han. Men du får glass om jag får klippa dig, sade jag. Han stod still i några sekunder, sedan sade han OK. För er som känner Erik är detta en milstolpe. Dessutom så lät han mig klippa medan han åt glassen. (Jo det kanske låter lite äckligt men det funkar.) Efter två glassar fick han nog och då hade jag nödtorftigt klippt honom.

Storheten i detta är att jag och min son har haft vår första riktiga förhandling och win-win situation :-). Jättekul faktiskt.

Olycka

Vår närmaste granne och Eriks dagisfröken har tre barn som är äldre än våra. Deras mellanson som är 15 år råkade ut för en olycka i förra veckan. Ronnie ringde mig på jobbet och berättade att han blivit överkörd när han var på väg hem (antar jag) med moppen. I länstidningen stod det "15-åring mycket allvarligt skadad" "förd med poliseskort till astrid lindgrens sjukhus".

I några dagar har det varit helt mörkt hos grannarna. Hela familjen har varit borta. Det har varit hemskt. Man inser verkligen hur plötsligt olyckan kan slå ner hos en och hur ens liv kan förändrats. Vad fasen betyder mycket allvarligt skadad egentligen.

Både Ronnie och jag blev extremt berörda av det här. Varför hamnar en 15-åring under en bil som kör åt samma håll vid fyratiden på eftermiddagen? Vad händer med honom nu? Vad händer med familjen? Hur fasen uppför man sig som granne när något sådant här händer. Vill man bli lämnad ifred eller vill man prata? Varenda kväll har vi tittat på deras mörka hus och hoppats att han skall klara sig.

Frågade på dagis idag. Han har flyttats till normal avdelning och kommer att bli återställd. Tror de. Verkligen skönt. Man blir tacksam.

Dop på lördag

Inatt drömde jag om Johans dop. Uppenbarligen så är jag lite stressad över det. Jag brukar drömma om saker som tar upp mycket tankekraft. Det var en form av mardröm.

Jag hade åkt till herrgården med lite saker innan dopet och folk började droppa in. Insåg till min fasa att jag inte klätt på mig än utan stod där i gammal morgonrock och med otvättat hår och i full morgonmundering. Försökte få hjälp med att få dit kläder men det var omöjligt. Det var JÄTTEOBEHAGLIGT. Försök själv ta emot 50 personer i morgonrock. Inget man drömmer om precis. Dessutom hade något plötsligt stulit min väska. (Innan själva dopet alltså och på något sätt hade allt förvandlats till simhall men så är det ju.)

En helt vanlig dag

Från och med igår kväll har följande inträffat. Erik gick upp tre gånger inklusive att slå spiken i kistan genom att vara vaken från 05.30 imorse. Johan behövde plötsligt ammas fyra gånger så jag gick upp och grät vid sextiden och satte ner Johan i babysittern vid Ronnie och Erik (som ju redan var vakna och väntade på morgontv). Ronnie insåg allvaret och hämtade öronpropparna till mig och vid halv nio väcktes jag av min man med färdig frukost och superhungriga stora barn. Johan låg som genom ett mirakel brevid mig i sängen.

Därefter har alla badat, vi har köpt höstskor till Douglas samt ätit superfritösmiddag. (Friterad kyckling och fläskfile samt pommes frites.) med Joel och Frida samt avslutat det hela med att spela nittiotals Trivial Pursuit.

Jag ångrar nästan att vi köpte det spelet. Alla som vi spelat med ser jätteglada och inspirerade ut när vi pratar om det av det enkla skälet att man inbillar sig att man kommer att kunna frågorna bättre än på det klassiska TP:t. Tyvärr är så inte fallet. Vem fan kommer ihåg vilka som vann Curling VM 1995? Eller vilka jeans man gjorde reklam för 1996?

Nåja, när kvällen började närma sig sitt slut - klockan var ju ändå 10 :-) - så hände det igen. Jag mötte Lassiesyndromet. Plötsligt säger Frida. Jag såg Rob'n Raz på konsert då. Jag har sett dom.

Mitt huvud börjar ticka igen. Rob'n Raz.. just det... på den gamla (riktigt gamla) goda tiden så fanns det något som hette Swemix som var en Diskjockeyklubb. Där fanns det en Robban och en Rasmus som mixade lite skivor med några andra killar. De fanns i periferin av dem som jag umgicks med då så Robban har sorterat hela min vinylsamling i bokstavsordning en gång när några var hemma hos mig. Aningens neurotiskt eftersom vi egentligen inte umgicks utan han tyckte bara att det var jobbigt att skivorna inte var i bokstavsordning när han tittade på dem. Funderade på om jag skulle lägga till det här onödiga inlägget till diskussionen men jag får aldrig till det utan att känna att jag försöker bräcka något som någon är stolt över. Därav höll jag tyst.

Antar att min samling semikändisar börjar ta slut. Skulle någon säga att han/hon träffat Göran Fristorp så kan jag kanske få fram en story till men det är väl allt. Tror jag...

Jahaja, det var dagens egotripp. Intressant att Felicia åkte ur Idol, inte min förstagissning men Ronnie tyckte att hon var dryg. Bara Mattias och Amanda är kvar så är jag nöjd just nu.

Nu är vi på gång

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag börjar jobba lite. Det skall bli kul. Var hemifrån i fem timmar igår och det är längst hittills utan att Johan varit med. Det gick tydligen jättebra så det är väl bara att inse att man kan ersättas med ersättning :-).

För övrigt så har vår nya diskmaskin landat hemma idag. Den är på gång i köket och gör sitt jobb. Den skulle enligt specifikationen vara väldigt tyst, i synnerhet på nattprogrammet. Den ÄR väldigt tyst. Ljudet påminner lite grann om avlägset vågskvalp när man befinner sig i hytten på en finlandsbåt. Lite sövande men rätt behagligt brus och en del vatten då och då. Den håller på med sin första disk nu så vi får väl se hur det går!

Gav upp idén om Nykvarns vårdcentral igår och åkte till Cityakuten i Stockholm istället där de resolut klippte av halva tånageln. Därmed har jag bara tånagel på ena sidan av tån nu. Lite skumt men OÄNDLIGT skönt att bli av med den där irriterande piggen som gjort mig mer eller mindre handikappad i några veckor nu.

Det barn i vår kull som har mest anlag för att hamna inom teatern - Erik - har börjat komma hem och sjunga på sistone. Han har en hel repertoar: Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Jag hamrar jag spikar och något mystiskt med en hare. Han sjunger i princip hela tiden och även för besökare så både Pappa och Gun och Ylva har fått sig en släng av sleven.

Om dryga två veckor är det dags för dop - dags att börja baka nu.

Självömkan

Jag hade tänkt börja en rätt lång tirad med att beskriva alla mina krämpor. Inser att det är jättetråkigt. Skriver istället hur många de är. Hm (räknar) antalet ont/sjukdomssymptom är uppe i 6. Stackars mig. Vårdcentralen här i Nykvarn tar en inte på allvar. Jag gick dit med nageltrång. De tyckte att jag skulle ha haft problem i ett halvår innan de ville göra något. Hur kul kan det vara att ha nageltrång i ett halvår. Herregud vilket idiotiskt sjukdomssystem. Det resulterar ju bara i att jag går till Cityakuten i Stockholm istället och så gör de det hela direkt.

Sist jag var på vårdcentralen i Nykvarn (det var två år sedan) så skulle han skriva en remiss till en läkare för att ta bort ett märke. Hörde aldrig ett ljud mer från dem. Märket gick i princip bort av sig självt efter ett tag men ändå. Tomma tunnor skramlar mest det säger jag bara.

En annan irriterande sak är att man inte kan ringa till en vårdcentral idag. Inte nykvarns ialla fall. Man ringer till en telefonsvarare... säg vid åttatiden.. som säger att det finns en telefontid 11.20 när någon kan ringa tillbaka till dig. Därefter ringer någon, som är i försvarsställning från första början och säger att om du verkligen har nageltrång (och inte ljuger för att du vill ha uppmärksamhet eller vad?) så kan du få en tid med en sjuksköterska om några dagar som kan kolla om hon tycker att det är värt att visa en av våra mycket upptagna läkare. Jag vill kunna ringa och prata med någon direkt. Vi betalar för lite skatt idag.

Känner mig tacksam. Klockan är nästan fyra och för första gången idag sover barnen samtidigt. Har en liten lycklig navelskådarstund som jag strax skall ägna åt en ny bok.

Vill bara säga tack till pappa och Gun också, jag älskar er.

Just det, idag såg jag ett program som heter Montel Williams show. Kan egentligen inte påstå att jag gillar honom. Han är otroligt självgod och övertygad om att hans intelligens bättre än alla andras, Dagens program handlade om att sluta med saker som rökning eller ätstörningar eller något annat destruktivt.

De intervjuade en kvinna som rökte. Hon var i fyrtioårsåldern och hade två halvvuxna barn. De bad henne att sluta och det längsta hon hittills hade hållit sig var två dagar. Nu hade hon med "montys" hjälp fått gå på terapi och hade hållit sig i hela (håll i er) fyra dagar. (oj vilken bragd).

Nåja - han sade i mästrande ton att hon kanske ville leva tills hennes barn blev vuxna och hur kunde hon vara så självisk att hon inte tänkte på dem och därefter kom den gråtmilda videon med barnen som önskar mamma lycka till och ber henne sluta och sedan visade Monty två filmer med andra kvinnor som varit med i tidigare program och haft sista stadiet av lungcancer och hur de bad sina barn om ursäkt för att de skulle dö ifrån dem och därefter fick vi veta att de dött en månad efter sin medverkan i programmet.

Dagens kvinna såg aningen tagen ut efter denna "sluta för helvete" attack. Jag kände mig också tagen. Tittade ner på Johan som låg i mitt knä och började gråta. Jag vill inte dö ifrån er tänke jag. Hoppas jag lever tills du är 20 iallafall. Ringde Ronnie och grät lite till. Men du röker ju inte, sade han logiskt. Nej jag vet, sade jag och grät lite till. Inte jag heller, sade han. Nej jag vet sade jag.

Nackdelen med att ha en förälder som dog tidigt är att man blir rädd att det skall hända en själv. Blev också påmind om hur många gånger jag bad henne sluta utan att hon gjorde det. Jag hoppas verkligen att jag kommer att lyssna på mina barn om de ber mig att sluta med farliga saker. Hon kunde faktiskt ha slutat röka och levt lite längre men då kanske inte pappa hade träffat Gun och jag är så glad att Gun finns i mitt och pappas liv så att jag inte kan få ihop den tanken. Skulle verkligen inte velat att pappa hade fått vara utan Gun och inte jag heller så på något sätt finns det väl en mening med allt men ändå är det ju rätt tidigt att dö vid 49. Isåfall har jag bara 10 år kvar. Det är lite lite.

Får börja leva hälsosamt och lyssna på Anna Skipper kanske. Eller kanske inte - någon roligare måste det ju finnas. Äh - det här blev lite blödigt. Nu går jag och läser en stund innan Ronnie kommer hem. Vi skall äta Biff Rydberg idag! Mums!!

Grått med blått

Ja nu är jag inte färgblind men det såg verkligen ut som en ljus gråton på test rutan och eftersom vi hade valt bort en av färgerna redan så var det bara en "grå" kvar....

Men nu när den sitter på hela väggen så är den faktiskt mer blå...

Vi har även införskaffat en skänk till köket som jag har monterat ihop.

Hur lång tid tar det? Undrade Hustrun.

Det mycket manliga svaret blev "Ja det tar nog inte så lång tid, 1-1,5 timme sådär".

Nu var det här då innan jag hade packat upp skänken ur kartongen och sett instruktionerna.....

3,5 timmar senare så var det bara bakstycket kvar som fick vänta till dagen efter.

Pimp my kök

Vi har spenderat den senaste veckan på att förvandla vårt stiliga 90-tals GULA kök med bård och furu för fulla muggar till att bli lite mer rätt. Med våra begränsade medel så görs detta med färg. Taket blir vitt istället för furu, skåpen blir vita istället för strimmigt läbbigt gröngult och väggen ändrar sig från kanariegul med bård till blå... eller vänta... grå... eller... Ronnie och jag hade en diskussion om väggfärgerna. Jag lyckades övertala Ronnie till att måla upp några provfärger på väggen. (Ett hett tips från Oprah - ett program man lär sig se när man sitter fast i amningsstolen hela dagarna.)

Vi målade upp följande: Beige, Gråblå, Blå med lite mer dragning åt syren och en modig mörkblågrön. Därefter frågade vi hela vänskapskretsen om vilken färg de gillade.

Enligt Oprahs rådgivare så var det här en jättebra ide. Man skulle leva med färgerna och plötsligt känna vilken som var rätt. Det gjorde vi men tyvärr landade vi inte på samma färg. Dessutom så tyckte alla som kom en massa underliga saker så inte blev det lättare. Till slut var jag övertygad om den beiga och Ronnie om den blå. Färgerna satt där i en vecka tills vi kände oss tvungna att bestämma oss.

OK sade Ronnie häromkvällen, vi tar den grå. Ja! sade jag, hurra tänkte jag han är med på min färg. (Grått måste ju vara min stenbeige - det kan ju inte vara en blå.) Plötsligt var vi överens och färgen skulle inköpas. Beige hette 203, blå hette 260.

Ringer Ronnie på eftermiddagen dagen efter och ber honom köpa färg. Men vad hette den då - säger han. 203 säger jag och tänker att han är ju bra snäll min man. Men, säger han. Hej då säger jag förmodligen.

Lite senare så ringer Ronnie och säger att något är fel. 203, säger han - det är ju den beiga - jag menar den grå. Eh, säger jag och fattar inte. Den grå, säger han. Den hette något annat. 203 är ju den som du ville ha.

Jag inser plötsligt vad som har hänt. Vi har kommit överens, men inte om samma färg - vi bara trodde det en stund. Skit - jag har godkänt den blå (den var visserligen min tvåa men jag VILLE ha den beiga (hör ni treåringen som pratar nu?)). Inser att min man förmodligen har varit i den här situationen 1000 gånger när jag fått min vilja igenom och försöker lamt ett par gånger. Sedan ger jag mig. Det är förmodligen hans tur. Så vi köper 260 havsbris.

Nu har vi målat. Det är jättefint, fast det inte är beige eller grått utan blått :-).