CYKELKUNGEN

Vi cyklade med ungarna imorse. Båda två med stödhjul. Erik fick sådan fart att jag fick springa runt halva Nykvarn och jag skojar inte. Jag menar S P R I N G A. Ni som känner mig. Hur ofta springer jag? Läs = Aldrig.

Men nu - springer man där som en exalterad morsa och ryter kommandon:
- Erik, titta framåt!
- Erik, trampa på!
- Erik, titta framåt!
- Bra! Erik!

Erik skrattade och var nöjd. Johan var superavundsjuk eftersom Erik och jag låg före och gjorde livet surt för Ronnie. Bakom oss hördes Ronnies muttrande och Johans gnällande men Erik och jag rusade/susade fram.

Helt utmattad och med pipande andedräkt så kastade jag ur mig till maken att vi kanske skulle kunna ta bort stödhjulen snart. Ronnie tittade förvånat på mig - det brukar vara han som driver på den motoriska utvecklingen i familjen.

OK, sade Ronnie, vi gör det men det blir JAG och Erik som tränar. Du får vara hemma. Det blir bäst så.
Jag tittade förvånat på honom och insåg sedan att han antydde att en blödig mor skulle hålla sig hemma från sådana här dramatiska tillfällen. Jag tog chansen och sade ja.

Kunde inte låta bli att fixa fram ett par handskar till Erik och därefter försvann de i ungefär 20 minuter.

Dessa 20 minuter bestod av en tortyr där Johan absolut skulle cykla på Audin, traktorn och ta bort sina egna stödhjul. Allt ackompanjerat av envist gnällande, gråtande och "jag vill ha glass för jag är så himla trött så jag tänker sura om vad som helst".
 J
Sedan hör jag dem. På avstånd.

- Mamma! Jag kan cykla utan stödhjul.

Där kom han - med en pinne att hålla i bakom cykeln men utan en tillhörande pappa som höll i den. Den duktiga pappan höll sig istället lite bakom och Erik seglade fram - om än lite vingligt så lyckligt och jätteduktigt.

Vilka killar. Nästan så jag får tårar i ögonen igen.