Bråk bråk bråk

Johan och jag bråkar. Eller han är arg på det mesta ärligt talat. På Coop fick han sammanbrott tre gånger. Först för att han ville gå själv, sedan för att han inte ville gå själv, sedan för att han inte hade fått en bilvagn när vi gått in fast han absolut inte ville när jag frågade.

Jag blev grinig. Trött och vuxet grinig. Jag-orkar-inte-längre-grinig. Så jag sade snällt men bestämt att jag inte orkade prata med honom mer. (Han hade också fått ett sammanbrott i bilen för att han inte fått filten. Jag försökte då ge honom den så att han kunde dra på sig den själv. Han blev superarg och försökte tvinga mig att stanna på E20 och gå runt och dra på honom filten för han kunde NATURLIGTVIS inte dra på den själv utan bara kasta den ifrån sig i ilsket trots när jag gav honom den.

Så jag vägrade och han sade att jag MÅSTE PRATA MED HONOM.

Jag var tyst, lite uppgivet men inte elakt tyst.

- Snälla mamma kan du prata med mig sade han vänligt.
- Jag älskar dig min lilla underbara älsklingsunge, jag kommer alltid att göra det sade jag.
- Nej, sade Johan. Jag är en KILLE. Han fortsatte med tydlig och bestämd röst: JAG ÄR INGEN GULLESKRUTT (jag sade inte det men jag hade gjort det tidigare.). Jag är BARA EN KILLE.
- OK sade jag. Då vet jag. Bara en kille.

Jag insåg för mig själv att två är den åldern när en man anser att han är vuxen. Jag kommer att glömma bort mig, jag vet det, men jag skall försöka respektera behovet :-).