Johan har så smått börjat komma in i trotsåldern. I alla fall var det så smått ända till i mitten av förra veckan. Då inledde han sin "skrika för vad som helst och hela tiden" period. Sedan ungefär en vecka tillbaka har han skrikit mer eller mindre oavbrutet efter klockan fem och gärna på morgonen också om han t ex inte får rätt tallrik till flingorna.
Är han hungrig så vill han skrika. Är han trött så vill han skrika. Det är INTE kul. Verkligen inte. Man tittar desperat på Erik som i jämförelsen framstår som ett litet väluppfostrat ljus och försöker repetera mantrat: "Det går över, det går över".
Dessutom har jag allergikänningar och är trött och aningens grinig vilket inte direkt gör saken bättre.
Vi åkte till södertälje i helgen. Johan ägnade sig åt att ligga på golvet i affären och på marken i Centrum. Han hade just fått en glass, men något vi gjorde var fel så han vägrade äta glassen och låg och skrek i 10 minuter till alla förbipasserandes fasa/munterhet och därefter när glassen åts upp av pappa så blev han minst lika arg över att vi tog hans glass. Härligt. Jättehärligt. Mutter mutter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar