Med jämna mellanrum ställs ens värderingar på prov. Det har precis inträffat för min del. Jag har skaffat vaxduk för permanent placering på köksbordet. Trodde aldrig att det skulle hända. Har sett på vaxdukar som något som tar all romantik från köksbordet.
Jag har ändrat mig.
Min farmor hade vaxduk. Alltid. Vi hade aldrig vaxduk när jag var liten. Jag förstår varför nu. Mina föräldrar hade inte tre barn och två katter och konstanta förfrågningar om att rita. Det kan ju också vara så att vi hade en vaxduk som jag inte minns men i lite större ålder fanns det inte en sådan.
Dessutom har vi ett oljat ekbord som bara älskar att suga åt sig matrester och förvandla dem till stenklumpar som är omöjliga att få bort.
Nu har jag alltså varit på Rusta och investerat hela 58 spänn i en vaxduk som ligger på bordet och bara ropar "torka av mig - det är lätt" åt mig.
Den ropar också "Det är OK att rita även om man är 1,5 och har begränsad koll på var pappret börjar och slutar, du behöver knappt hämta en tidning".
Jag älskade den från första stund. Vaxduken alltså. Jag tycker till och med att den är fin. På samma sätt som man kan se skönhet i funktion.
Man är aldrig för gammal för att ändra sig.
2 kommentarer:
Jag älskar vaxduk! Det finns massor med fina nuförtiden. Från såna som nästan ser ut som "riktigt" tyg till såna som är högblanka.
När jag hade mitt gamla fula matbord köpte jag en högblank klarröd som var underbar.
Och Steven tackar dig för att du köpte din just på Rusta. Och jag ska försöka att bedöma den som om jag inte visste att den kom från Rusta. Vi har nämligen motsatta åsikter om Rusta - han tycker att man kan hitta allt där, och jag att man inte kan hitta någonting där. ;-)
PS
Den ser jättefin ut på bilden.
Skicka en kommentar